29 november 2008

Gott nytt år!

Finner mig själv vara inte så lite uppspelt. Men så är det ju också årsskifte i görningen. Dags nämligen att säga gott nytt år: Gott nytt kyrkoår! Även om kyrkoårets ordning på ett sätt inte tillhör min gudstjänstfirande rytm, finns det ändå där som något slags reglar på vilket så mycket annat monteras.

Och nu är det dags för årsskifte i kyrkans värld. I och med morgondagens första advent börjar det om igen, i cykeln, eller kanske hellre spiralen, som kyrkans liv utgör. Det kretsar kring Jesus, med början i väntan på Messias ankomst. Sedan kommer barnet i krubban som växer upp, lever och dör och uppstår. Och så den där tiden då den helige Ande kommer över oss och leder in i lärjungaskapets vandring, som varar ända intill domens dag.

Domsöndag var det förra söndagen och med den i färskt minne drar vi nu vidare. Har snuddat vid tanken att det nya året borde vakas in – så här förväntansfull brukar jag ju inte vara på nyårsafton. Men vid närmare eftertanke kommer jag att avstå, vakans tid är inte min bästa på ett dygn. Istället kommer jag fira morgondagens första advent med inte mindre än tre gudstjänster som garanterat alla följer kyrkoårets ordning. Imorgon läses årets första texter om Jesus, konungen som kommer.

Ordning och reda

Eftersom jag storstädade häromdagen är det nu i ganska god ordning hemma hos mig. Fördelen med det är att det är så lockande att nu fortsätta hålla ordning. När det är stökigt och ostädat spelar det liksom ingen roll om det blir lite stökigare och lite mer ostädat. Men nu, nu syns det direkt om det fina och välstädade rubbas, så jag håller ivrigt efter genom att plocka undan, diska och hålla snyggt.

Riktigt bra känns det och då slår det mig att det naturligtvis är likadant i det inre i människan. Finns där bara en god ordning i grunden, är det lätt att se då det blir oordning. Snabbt går det då att åtgärda oordningen. Men om det fått stöka till sig, syns inte nytt stök så lätt och arbetet med att röja upp blir rätt omfattande.

Alltså borde man inte låta det bli så rörigt och ostädat i det inre, andliga livet. För det blir så besvärliga konsekvenser av det. Det har jag lärt mig idag (igen).

Gott med dåligt minne

Det goda med ett något dåligt minne är glädjen över att i sin väska hitta en påse med några inköp från igår. Te! Te med adventssmak. Jag kokar en kanna och njuter. Njuter av det goda teet och av överraskningen att det fanns där för mig, tillfälligt bortglömt i sin påse.

Bestämt

Nu har jag bestämt mig. Efter att i ett antal dagar funderat hit och dit kring om jag ska ta fram något extra till advent, adventsljusstake och så, har jag nu bestämt att ändå göra det.

Motivet för att låta bli skulle ha varit dels att om man inte tar fram något behöver man inte heller ställa tillbaka det om några veckor; bekvämt alltså. Och dels att jag ogillar upphaussningen kring advent och jul. Jag uppmärksammar gärna innehållet i advent och jul – det är speciellt – men önskar ett jämnare flöde över hela året och inte så stark koncentration några veckor i december.

Att styra den där jämna fördelning själv, kräver att stå emot den allmänna hetsen kring advent och jul. Något som inte är det lättaste.

Men nu har jag bestämt mig för att min adventsljusstake och min adventskyrka ska tas fram och lysa för att på minna mig om min längtan – ett jämt flöde av evangelium året runt.

28 november 2008

Äventyr i adventstid

Han skriver så påfallande bra, Anders Sjöberg, i Dagen idag. Det är om äventyret (the adventure) i advent. Slutklämmen lyder:

Julens fastetid – advent – manar till omvändelse från tidsanda och marknadskrafter, till tjänst för Gud utifrån det trotsiga hoppet samt till ett liv i väntan på att Jesus ska komma igen och återupprätta allt. Detta är att få leva både i advent och adventure.

Vilsamt arbetsamt

Under ett par välbehövliga lediga dagar blir jag påmind: Det går mycket ork bara till att vila sig!

27 november 2008

Kamratligt

En kollega uttryckte sig så vackert härförleden. Hon skulle berätta någon händelse och kallade då en medmänniska för sin kamrat. Själv insåg jag då att ordet ”kamrat” är ett försummat ord av mig. Men det är ju ett förtjusande ord! Så jag bestämde mig där och då för att påtagligt föra in det ordet i min aktiva vokabulär. Tack kamrat!

26 november 2008

Livets mening

Slås återigen av att föreställningen att livet har ett värde bara om man kan leva det, är så vanlig. Jag vet inte, det är en ständig fråga hos mig om det verkligen är så. Är det själva det att leva som ger livet mening, eller har livet i sig mening? Och vad är i så fall skillnaden mellan livet i sig och företeelsen att leva?

24 november 2008

Var dags vardagsbön

I helgen blev jag i ett sammanhang påmind om det som rätt ofta korsar mina tankar. Nämligen att jag numera i mindre grad än tidigare har med min vardagssituation i mina böner. Det är inte så att det inte behövs lika mycket nu som tidigare – det behövs alltid – utan jag orkar helt enkelt inte riktigt med att göra allt jag gjorde tidigare och allt jag gör nu. Åtminstone inte i samma grad. I vissa fall spelar ju det ingen roll, men i några, till exempel det här med bönerna, är det högst väsentligt. Det enda jag tänker att jag kan göra är att finna nya former, kanske nya platser eller uttryck.

20 november 2008

Var?

Var är tankarna när man inte tänker dem?

Varför har jag aldrig tänkt på det förut? Besynnerligt.

19 november 2008

Tänka sig

Det har varit så tyst här så länge. Det beror på att jag inte hinner tänka. Eftersom jag här skriver vad jag gör och tänka är vad jag normalt sett gör, har det blivit lite torftigt. Fast när jag nu tänker efter är det kanske inte tänka jag inte hinner. För jag tänker ju en hel del på att jag inte hinner tänka. Så det är kanske inte tiden som saknas, utan snarare rymden som tankarna kräver som är frånvarande. Ska försöka bygga ut, så de får plats. Jag ska tänka på saken helt enkelt.

Snö

Idag har jag varit ute samtidigt som det har snöat. Det är verkligen lyx! Det gör inget om det är kallt, om det blåser, om det är underkylt, om det är halt eller om det är blött bara det snöar. Och det har det gjort idag. Lyckliga jag som fick vara med!

10 november 2008

Någon söker

Kommer hem efter några dagars bortovaro och fångar upp breven i e-postens inkorg. Där finns ett från en bekant jag inte haft kontakt med på bra länge. Hon tror sig ha sett mig på en tågstation i en stad där jag inte bor. Nu undrar hon om det var jag.

Och ja, det var jag. Hon berättar hur hon fått en skymt av mig, hur hon trott att det var jag, hur hon ställt sig på en plats med bra utsikt och spanat efter mig, hur hon gått fram och tillbaka och letat. Allt detta utan att finna mig i myllret.

Jag blir glad att hon ansträngt sig så – det finns något rörande i att någon gjort så för mig skull. Och jag blir glad av att hon inte gett upp utan också hört av sig via mejl för att få svar på sin fråga om det var mig hon såg där på tågstationen.

Tankarna går raskt till Bibelns tal om Gud. Gud som söker ivrigt och ihärdigt efter den människa som Gud ser i myllret av alla människor. Även Gud står där på platsen med bra utsikt och spanar. Även Gud går fram och tillbaka och låter blicken svepa för att finna den som han söker. Även Gud hör av sig och frågar, söker ett svar. Gud hälsar: "Jag såg dig, jag sökte dig, jag var där du var."

Överväldigande.

6 november 2008

Dagen som kom och gick

Soluppgångens nyanser visade sig i morse som streck på himlen. Streck som gjorda för att skriva ner den kommande dagen på. Och kanske var det också vad jag gjorde. Trots att det blev mörkt innan jag riktigt hunnit se att det var ljust. Närheten till ett fönster betyder inte självklart att man tittar genom det. Outnyttjad resurs.

3 november 2008

Smak av framtiden

Gårdagens gudstjänst gav en försmak av himlen. Förkunnelsen om allvaret i det eviga livets möjlighet. Bibeltexterna om himlen. Sångerna om framtidshoppet. Och så nattvarden där vi fick smaka den framtid som väntar. Allt detta tillsammans var på något sätt det som det talade om, nämligen himlen. Det finns en god eftersmak som dröjer sig kvar. Och orden i Jonas Jonssons psalm blir så påtagligt verkliga:

Brödet är ett, brutet för alla,
skörd av åkrarnas jord.
Herren är en, given åt alla,
här vid nattvardens bord.

Vi reser ett tecken, rättvisans tecken,
måltid delad med alla.
Vi smakar en framtid de fattiga hoppas,
tid då murar skall falla.

Kalken är en, delad av
alla,vin till glädje och sång.
Herren är en, frälsning för alla
vanns på korset en gång.

Nu är vi ett, Herren är allas,
öppnar ögon att se.
Kyrkan är vi, lever i världen,
hopp och glädje att ge.

Vi reser ett tecken, rättvisans tecken,
måltid delad med alla.
Vi smakar en framtid de fattiga hoppas,

tid då murar skall falla.