29 oktober 2009

Kyrkans alternativ

Utan att bjuda på alternativ erbjuds ingenting. Det är därför värt att fundera över kyrkans roll i det svenska samhället. Vad är det den ska bekräfta: det sekulära samhällets ståndpunkt eller Bibeln?

Johan Lundberg skriver tankeväckande om detta på Axess kulturblogg. Om hans slutsats om attraktionen till islam är korrekt kan väl diskuteras, men han har många goda poänger om kyrkans uppgift och existensberättigande. Läs hans inlägg här.

28 oktober 2009

En rekommenderad bok

Det händer så sällan att det knappat aldrig inträffar. Att jag läser en bok som någon annan rekommenderat. Jag är en kräsen läsare, så det är få böcker som klarar nålsögat. Och så riskerar förväntningarna att trissas upp för mycket av rekommendationer, så boken klarar inte den pressen. Därför läser jag nästintill aldrig böcker som folk rekommenderar.

Men just nu har jag ett undantag liggande vid min sida. Det är boken med moder Teresas personliga brev och anteckningar. Ett slags biografi, utan att vara det, över hennes inre andliga liv. Det som hon inte talade om, inte skyltade med.

Boken är ny, så pass så det frasar om sidorna då jag bläddrar i den. Öppnar och sneglar lite, bara lite. Ska inte läsa den nu, annat måste undan först. Men en liten glänta.

Det är så jag redan omgående finner ett par pärlor. Delar dem och slår igen boken. En annan dag ska jag ta upp den igen, lyssna på frasandet från sidor fyllda av djup hemlig livsvisdom. Och då ska jag läsa.

Så här talar hon, moder Teresa:

Om jag någonsin blir ett helgon kommer jag säkerligen att bli ett ”mörkrets” helgon. Jag kommer alltid att vara borta från himlen – för att tända ljuset för dem som vandrar i mörker på jorden.

Ofta känner jag mig som en liten penna i Guds Händer. Det är Han som skriver. Det är Han som tänker. Det är Han som gör rörelsen, jag behöver bara vara pennan.
Det är så vackert. Vackert. Vackert. Det är så vackert, som bara det kan vara vilket fått sin formulering i det djupa mörkrets möte mellan förtvivlan och längtan.

En blick

Hälsar på och pratar lite med en kvinna jag möter. Är inte säker på att hon förstår vad jag säger, men hennes undrande medmänskliga blick är mer betydelsefull än förståelse.

27 oktober 2009

Varför?

När man håller på att börja gråta, varför är första reaktionen då alltid att försöka låta bli?

26 oktober 2009

Mera stenar som ropar

Se där, kanske ännu ett fall av de ropande stenarna, som jag skrev om härförleden. Nu är det en av humanisterna som läxar upp Svenska kyrkan med anledning av äktenskapsbeslutet förra veckan. Det är bara att tacka för klarsynen och beklaga att den inte kommer från kyrkan själv.

Höstens lyster

Dagens version av hösten.

Det lyser av färg, trots att solen är dunkel.

Det är det som är höstens lyster.




23 oktober 2009

Vad handlar det om?

Nu aviseras att en ny bok är på gång från förlaget Cordia. Den går på temat ”Om Gud” och olika kända personer får uppgiften att skriva fritt på detta tema.

Vad berättar en sådan bok? Något om Gud? Eller något om hur mer eller mindre troende och otroende människor associerar, tycker och tänker kring Gud?

Det är något som berättar en del om dem som skriver och – i bästa fall – också något om religiositetens form och uttryck i det nutida svenska samhället.

Kanske är detta tillräckligt för att vara en bra boksatsning. Eller så är det inte tillräckligt.

Jag är frågande inför de så kallade kristna förlagens utgivning. En utgivning som naturligtvis vilar på marknadskrafterna och därför speglar den efterfrågan som finns hos läsarna. Således kanske en bokutgivningen som den ”Om Gud” ytterst säger mest om läsaren/köparen. Och i så fall om dennes religiösa intresse. Och därmed är cirkeln sluten kring dagens religiositet.

Intressant, förvisso, men det är ju inte utan att jag ibland önskar att förlagen hade kraft att vara lite mindre följsamma och lite mer rakryggade i sin kristna ambition.

Dags att välja

Utan att vara expert på Svenska kyrkans uppbyggnad och styrning (och kanske just därför) finner jag det ändå befogat att undra lite. Igår fattades det beslut som var väntat, nämligen att kyrkan accepterar äktenskap som något inte bara mellan man och kvinna, utan även mellan två av samma kön och att man från och med den 1 november 2009 också står redo att förrätta sådana vigslar i kyrkan.

Debatten om detta har varit lång och oenig. Beslutet får konsekvenser. I kyrkomötets votering blev det 176 ja mot 62 nej. En tydlig majoritet för ja, men en inte obetydlig minoritet som sa nej. Direkt efter detta beslut publicerades uppgifter om att hälften av Svenska kyrkans biskopar är missnöjda med beslutet och alltså hade önskat sig ett nej. Ett ämne som varit uppe tidigare och därför ingalunda är nytt, utan bara ack så väl illustrerar den brist på makt och inflytande som biskoparna besitter.

Det är lätt att tro att biskoparna är kyrkans ledare. Ledare som bland annat har till uppgift att vaka över kyrkans lära. Så tycks det inte alls vara. I själva verket blir jag allt mer frågande inför vad biskoparna egentligen är till för.

Om hälften av kyrkans högsta ledare (som sådana måste man väl ändå med fog kunna betrakta biskoparna) inte är eniga med kyrkans lära blir deras roll märklig. Två problem uppstår: (1) Vad ska man ha biskopar till om deras ledarskap inte har någon betydelse för det som är (borde vara) kyrkans kärna, nämligen dess lära? (2) Hur kan man vara biskop om man inte har ett inflytande som står i paritet med det ansvar man förväntas ta för kyrkan?

Vem är det egentligen som bestämmer i Svenska kyrkan? Ja, inte är det kyrkans andliga ledare i alla fall. Och detta är konsekvensen av folkkyrkotanken. Kanske dags att välja väg nu. Antingen är man en folkkyrka och då är ett beslut som det gällande äktenskapet, fattat av ett demokratiskt valt kyrkomöte, rimligt. Och då behöver man inga biskopar eller andra andliga ledare. Eller så är en man en kyrka av troende, som låter ett andligt bibelläsande och jesusälskande ledarskap ta ut färdriktningen. Och då hade kyrkans beslut igår på flera sätt sett annorlunda ut.

Möte i smärtan

Fördelen med smärta är att den kan bli en kontaktyta mellan människor. En mötesplats, inte för de lyckliga och lyckade, utan för de levande. Det är smärtsamt. Och stort.

21 oktober 2009

Nattens Gud

Inte är jag så kunnig på Bellman, men när jag stöter på en textrad lyckas jag spåra den till just Bellman. Den är från en av hans dikter i Fredmans epistlar. Trots dess sammanhang, som nog egentligen inte passar mina tankar, hänger den sig kvar. Strofen är: Träd fram du nattens Gud.

Vi talar ju om Bibelns Gud som ljusets Gud. Och ljuset det är dag det, alltså borde Gud vara dagens Gud. Och så är det säkert. Men ibland – inte så sällan – önskar jag att Gud istället, eller i varje fall också, var nattens Gud. En Gud som kan träda fram som nattens Gud både på natten och på dagen.

För, sanningen att säga, är det inte oftare som vi behöver en nattens Gud än en dagens? När allt är ljust och synligt uppenbart kan behovet av Gud hållas på avstånd. Men då skymningen sänker sig, konturerna blir otydligare, orienteringen svårare och allting sakta försvinner in i mörkret, det är väl då – om någonsin – behovet av Gud uppstår.

Det är då jag vill att Gud ska träda fram, nattens Gud alltså. Inte bara som den som med sitt ljus skingrar nattens mörker och rätar ut skuggorna till begriplighet, utan som den som är nattens Gud i natten.

Ty det vore mycket värt, med en Gud som inte bara är den store fixaren som gör mörker till ljus, utan som är den som är i natten. Som är i natten utan krav eller ambition att ögonblickligen förvanda det. Livet är ett underverk, men ibland är undret att i natten ha sällskap större än undret att slippa mörkret.

Gud var ju trots allt i dödens mörker i tre dygn och det var där det största av det stora ägde rum: segern över mörkret och dess makter. Så Gud torde inte vara så obekant med natten. Kanske Gud rent av är nattens Gud. Då ber jag:

Träd fram du nattens Gud.

13 oktober 2009

Trons storord

Han talar ofta med kloka ord, pastorn och författaren Tomas Sjödin. Hans erfarenhet inrymmer att få två barn med fortskridande hjärnsjukdom och att tvingas uppleva dessa barns död. Nu är han intervjuad i Upsala Nya Tidning och där säger han en sak som så på pricken beskriver mina egna tankar. Så där så att igenkänningen blir påtaglig och jag undrar varför jag inte kom på det själv. Så här säger Sjödin om att människor ofta kommer fram efter hans föredrag då han talat om förlusten av sönerna:

Lite sällskap. Det är den tröst jag kan ge. Jag kan inte säga något som förändrar det som skett, men att vara tillsammans en stund räcker en bit. Jag gillar ordet sällskap. Det är ett stort ord. Ett stort trons ord.
Så sant. Ett stort trons ord är det: sällskap. Ett stort trons ord och en stor längtan.

11 oktober 2009

Handikappande språkbruk

Det kämpas om orden i ett försök att uppfostra befolkningen och undkomma generande etikettering. Om detta kan man läsa i senaste numret av Språktidningen. Nu är det – återigen – ordet handikapp som placeras under luppen. Det är Socialstyrelsen som ger direktiv: Handikapp är inte ett bra ord, nu ska vi istället tala om funktionsnedsättning och funktionshinder. Ambitionen – att undvika nedsättande omdömen om människor – är naturligtvis lovvärd. Men hjälper det verkligen att byta ord? Sitter inte valören i ett ord till stor del i uttalaren av ordet, snarare än i ordet självt? Orden, som sådana, har ju ingen ontologi, de är bara vad talarna fyller dem med.

Att tro förändringen av ord automatiskt ger ett mindre fördomsfullt och mer jämställt land och folk är utopiskt.

Med de nya orden vill man flytta handikappet från människan till omgivningen; det är inte i första hand personen som har ett hinder utan omgivningen som sätter upp hinder. Så sant i så många sammanhang. Men kan då inte ordbytet få precis motsatt effekt mot vad som avses. Nämligen att eftersom funktionshindret (oavsett art) alltid kan avhjälpas med en anpassning i omgivningen. Och att alla människor på detta sätt borde kunna få tillgång till precis allt på exakt samma sätt. Det finns ju inga hinder hos den enskilda människan, bara i omgivningen, och dessa hinder ska bort, allihopa, och det börjar med en språkreglering.

Som om nya ord kunde utplåna skillnaderna mellan människor. Naturligtvis inte, vi är olika och kommer så förbli. Alla kan inte göra allting, inte ens med aldrig så välvillig anpassning. Den som är höjdrädd kanske inte väljer att klättra i berg, men med Socialstyrelsens logik borde alla hinder som finns för att den höjdrädde ska kunna klättra i berg undanröjas så att han eller hon kan klättra (ja, kanske rent av måste klättra eftersom alla ska ha tillgång till allting och alltså inte får diskriminera sig själv och välja bort något). Det betyder att bergen borde bli lägre och mindre branta, kanske rent av helt platta – då blir inte den höjdrädde orolig av sitt bergsklättrande.

Är inte detta galenskap, så säg! Naturligtvis är människor olika, det är liksom själva vitsen med att vi är så många. Låt oss då vara olika. Vissa gränser sätter vi själva för vad vi vill och kan, andra har naturen satt åt oss. Inte alltid så kul förstås, att vara begränsad. Men satsa hellre kraft på att respektera människors olikhet än på att med ordvrängande försöka ta bort människans unicitet. Belastade ord, som inte får användas, skapar bara osäkerhet som fjärmar människorna ifrån varandra istället. Visst ska vi skapa en miljö i vårt samhälle där så många som möjligt har tillgång till så mycket som möjligt, absolut, men det är och förblir viktigare med mångfalden, med olikheterna och respekten för dessa.

10 oktober 2009

Bästsäljarens saga

Litteraturen strävar mot nya höjder, försäljningskurvorna är framgångens mått. I alla fall är det så det framställs i en artikel i Svenska Dagbladet. Det är en artikel där man reducerar boken till en inkomstkälla och det litterära till förmågan att på tv-serievis formulera cliffhangers. Hela artikeln handlar om att en bra författare kan manipulera läsaren genom sina skickliga grepp.

Är inte det att underkänna både läsaren och litteraturen som genre? Att bladen i en bok vänds snabbt och läsningen därmed rusar fram – är det verkligen ett mått på en boks värde? Nej, jag tror ju inte det; litteratur är inte bara underhållning. En bok som läses långsamt och eftertänksamt, där sidorna vänds fram och tillbaka för att orden ska kunna läsas gång på gång, är en bok som tar tag, som skapar dramatik hos läsaren snarare än bland orden på boksidorna.

Jag förstår att ett förlag måste tjäna pengar, att en bok måste bära sina kostnader och dessutom rendera ett visst överskott. Men när pengarna blir det som avgör om en bok är bra eller framgångsrik har något gått fel. Människor söker faktiskt inte bara underhållning i livet. Det visar, om inte annat, den bästsäljarlista som artikeln presenterar. På denna tio-i-topp finns inte mindre än fyra rent religiösa böcker och ytterligare ett par stycken som kan betraktas som livsåskådningslitteratur. Ingen av dessa böcker är skrivna efter något konstruerat framgångsmanus. Så även om förlagen vill tjäna pengar – och verkligen gör det – på ytlig underhållningslitteratur är det som över tid verkligen är bästsäljare ett helt annan slags litteratur. Det känns ändå lite hoppfullt.

9 oktober 2009

Med döden runt hörnet

Den människa finns knappast som aldrig tänker på döden, sin egen och andras. Trots detta försöker vi i vår kultur hålla döden ifrån oss så mycket som möjligt, vi vill verkligen tro att människan är odödlig. Att känna obehag inför det okända – som ju döden är det yttersta exemplet på – är inte konstigt. Men om detta obehag får ta över, så att livet blir mer död och ångest än liv och tacksamhet, då blir det problem.

Döden är svår att hantera.

Döden är svår att hantera när den inträffar och lämnar oss ensamma, men den är kanske ännu svårare att hantera då den inte inträffar men vi vet att den kan inträffa. Att leva, trots att vi vet att det har ett slut, det är en utmaning. Något om detta skriver Carl-Henric Jaktlund fint och tänkvärt i Dagen. Det är den egna erfarenheten som talar i hans text, bräcklighetens starka vilja.

En tydlig kyrka

Det är lätt att hålla med Thomas Forslin i hans oro. Forslin är distriktsföreståndare i Baptistsamfundet och tycker att utrymmet i samfundet för olika åsikter passerat det positiva stadiet då det handlar om lyhördhet och tolerans och istället hamnat i en godtycklighet där vem som helst kan tycka vad som helst. Så här säger han:

Det är positivt och bra att vi tillåter olika åsikter, är toleranta och lyssnar på den som har en annan uppfattning. Men om vi inte själva har en grundmurad övertygelse i botten finns en risk att vi missar något väsentligt.
Och det, som sagt, lätt att hålla med. Tydlighet har sina fördelar, nämligen. Den hjälper oss att veta vad vi har både oss själva och andra och den hjälper oss att – då det är befogat – kunna avvika från det vanliga. Kyrkan har ingenting att vinna på otydlighet och generellt accepterande. Nej, en kyrka värd namnet vet både varför hon tror och vad hon tror på och står för det. Det som Forslin beskriver så här:

Jag tror det blir svårt i längden att överleva som väckelserörelse om vi inte har ett budskap vi brinner för. Huvudparollen i Baptistsamfundet måste vara ett tydligt evangelium och en tydlig förkunnelse.
Det är med denna bas, av evangelium, som det är möjligt att vara tydlig. Och tydligheten ger mod att lyssna på den som tänker annorlunda, men det är inte detsamma som att allt måste accepteras och inlemmas i den egna bekännelsen. Nej, en tydlig bekännelse har också sina gränser, annars är den ingen bekännelse utan bara vanligt prat.

8 oktober 2009

Vägen

Svaghet är de starkas väg.

7 oktober 2009

Det går inte

Ska skriva ut från datorn. Gör allting rätt, men sladden är inte i. Så det går inte. Tänk om det var lika enkelt med allt annat som inte fungerar i livet, att det bara är sladden som inte är i.

6 oktober 2009

Det plågsamma livet

Som vanligt gör det mig illa. Som alltid skär beskedet om en medmänniskas svårighet och lidande upp ett blödande sår i mitt inre. Denna livets bittra lott: att livet är svårt, att livet gör ont. Det gräver så hårdhänt i det ömmaste av mitt inre. Att detta livets normaltillstånd ska göra så ont!

Samtidigt, det är kanske detta som är att leva: att vrida sig av plåga i medlidandets tårfyllda gemenskap.

Allt eller inget

Antingen är Gud allting eller också är Gud ingenting. För vad är meningen med att tro på en Gud som inte är allting? Det är mer rimligt – om man nu ska tro på Gud – att tro på en Gud som lägger sig i allt i mitt liv, en Gud som är allting. En Gud jag tror kan gripa in i alla situationer. En Gud som griper in i alla situationer.

En Gud som lägger sig i. Som lägger sig i allting. Lägger sig i för att låta mig ha att välja mellan. En Gud som är involverad i allt eller inget i mitt liv. En Gud som är allting eller ingenting.

5 oktober 2009

Om ilska, synd och galenskap

Knutbyprofilen Åsa Waldau har av den nystartade tidningen Mums anlitats som representant för kristen musik. Hon talar om musik som ett uttryck för glädje och tacksamhet. Som svar på frågan vad som händer om musikerna inte känner sig glada och tacksamma utan istället förbannade svarar hon:

Om man är arg, bitter eller aggressiv så tror jag inte de känslorna kommer från Gud.
Betyder detta att Waldau mäter en människas tro på Gud i hennes sinnesstämning? Att det skulle vara inte bara fel utan helt otänkbart med tvivel, sorg, ilska, frustration och så vidare hos den som är kristen? Detta gör mig bekymrad eftersom en tro som är glättig och ytlig inte är realistisk för människan. En Gud som vill ha ständigt leende undersåtar är inte en attraktiv Gud utan en Gud omöjlig att kombinera med livet som människa.

Livet innehåller skuggsidor, det vet Gud – även Jesus blev arg och förbannad. Gud blir inte rädd av ilska, Gud klarar både en och två utskällningar. Glädjen finns där, anledningen till tacksamhet också, men livet är ingalunda så enkelt. Om man i Åsa Waldaus lilla värld inte tillåts bli arg är det i alla fall skönt att veta att hos Gud är det helt okej.

Waldau medverkar inte bara i tidningen, i samband med releasefesten uppträdde hon med sång. En av sångerna hon sjöng var ”Gabriellas sång”. En sång om tron på sig själv, om sitt oberoende och sin egen förmåga. Sången är från filmen ”Såsom i himlen”, den film i vilken prästfrun ihärdigt uttalar orden: ”Det finns ingen synd.” Det är inte utan att det blir lite obehagligt.

Tidningen Mums chefredaktör Petter Wallenberg talar, apropå tidningens något udda innehåll, om att världen idag är så skruvad och absurd att man inte behöver hitta på utan verkligheten är tillräckligt galen i sig. Det är i den tidningen han låter den synnerligen mediafrekventa Åsa Waldau medverka. Hon som kommer från den församling i Knutby, som i media gång på gång fått stå för det som betraktas som galet och skruvat.

Kanske är cirkeln därmed sluten.

Kallelsens namn

Gud kallar oss vid namn. Namnet står för igenkänning, vi presenterar oss med vårt namn och vi reagerar då någon säger vårt namn.

Gud kallar med det som är igenkänning. Inte så att Gud är det jag vill, utan Gud lockar fram det som är jag, det där jag verkligen känner igen mig. Det är mitt namn, det som Gud kallar mig med.

3 oktober 2009

Det sista

Än kan man njuta det sista av sommarens blommor.




Det finns ingen bot

Vi lever i tiden då vi tror det finns bot för allt. I tiden då vi inbillar oss att döden bara är ett misstag som borde ha kunnat undvikas. Den död som är alla given som en oåterkallelig och absolut säker sak i livet. Kanske det enda vi säkert kan veta om livet; vi ska en gång alla dö.

I själva verket lider vi alla av en sjukdom det inte finns något botemedel mot. Vår dödlighet. Det enda vi har att göra är att dagligen acceptera detta och vaksamt leva det som är våra liv. Ty vi kan inte botas från att vara människor.

2 oktober 2009

Kärleken som styr livet

Vi tror alla på något. Att vi tror på oss själva är kanske det vanligaste. Vi dyrkar människor, vi dyrkar saker, vi dyrkar upplevelser. Även kristna lever med denna tro och dyrkan, något som märks inte minst i jakten på andliga upplevelser.

Vi älskar alla någonting eller någon. Denna kärlek till någon eller något är den tro som styr våra liv.

1 oktober 2009

Ett lyckligt liv

Varför är lycka så viktigt i livet?

Vi har ordat om lycka så länge och så mycket, att vi tycks tro att det är det enda som är värt att kalla innehåll i livet. Då vi inte är lyckliga är det något som är fel och vi vill bort.

Den som någon gång i livet får uppleva verklig ogrumlad lycka är just lycklig. Lycka är ingen självklarhet, den är ett undantag. Konstant lycka är inte heller nödvändigt och det är inte möjligt. Det mesta i livet är annat än lycka. Men ibland klarar vi av att se lycka även i det som inte är lyckligt. Det är stort och kanske livets lyckligaste ögonblick.