Lästa böcker:
Våge, L., Dalianis, H. & Iselid, L. (2008). Informationssökning på Internet. Lund: Studentlitteratur.
Den här boken var gräsligt teknisk! I alla fall för mitt kunnande. Tyvärr, måste jag säga, för jag hade hoppats på något praktiskt när det gäller informationssökning på nätet och så hemskt mycket konkret omkring detta var det inte. I alla fall inte för den som inte är så tekniskt bevandrad. Men är man mer tekniskt bevandrad än jag är detta kanske en perfekt bok.
Lästa böcker:
Schenkmanis, Ulf & Thorsell, Elisabeth. (1993). Släktforskning. Vägen till din egen historia. Västerås: ICA bokförlag.
En introduktion till släktforskningens stora område.
Lästa böcker:
Nilsson, Nils-Henrik. (2009). Värd i kyrkan. Stockholm: Verbum.
Detta är en bok om diverse ordningar relaterade till gudstjänsten inom Svenska kyrkan. Titeln antyder att det särskilt skulle handla om kyrkvärdens uppgifter. Det tycker jag inte att det gör, vilket är lite synd. Samtidigt ges en rätt informativ och intressant bild av verksamheten kring Svenska kyrkans gudstjänster och gudstjänstfirande. Här finns rent liturgiska informationer om kläder och placeringar, men även mer praktiska om ljud och ljus till exempel. Är man inte så bekant med Svenska kyrkans gudstjänsttradition är detta absolut en god inledning till densamma.
För ett år sedan (lite drygt) började jag skriva om lästa böcker här på bloggen. Nu är det dags att summera bokläsningsåret.
En del böcker har jag läst ”i tjänsten” eller vad man ska kalla det, när de ingått i plikter och åtagande. Andra har jag läst för nöjes skull och av fritt val. De senare önskar jag hade varit fler, betydligt fler. Och totalt sett önskar jag att jag hunnit med att läsa fler böcker av alla sorter.
Av någon anledning, som jag inte har riktigt klart för mig, tänker jag fortsätta att skriva om böcker jag läser. I alla fall ett tag till.
Utmärkt inlägg av Jonas Helgesson om värdet av rutiner. Oh, vad jag önskar jag kommit lite längre, men det är väl som han skriver: man får ta lite i taget för att komma långt.
Något av det roligare i tillvaron är att komma hem med väskan fylld av små lappar med anteckningar på. Knöliga lappar med mer eller mindre läsliga meddelanden på.
Dessa lappar vittnar om kreativiteten, infallen och intrycken. Lapparna är nämligen protokoll över plötsligt uppdykande tankar och annat som är värt att komma ihåg.
Att gå igenom och upptäcka hur mycket som ryms i de fragmentariska orden på lapparna är livgivande.
Och så ibland upptäcker man att tanken inte klarade att sättas på pränt utan får lov att kasseras istället för att tas om hand.
Och så det sorgliga: när man omöjligt kan förstå vad det står eller vad det betyder. När man inte kan fånga in vad det var som var så värdefullt att orden prompt måste nedtecknas.
En massa konsekvenser av några nedrafsade ord på en papperslapp. Ett slags exposé över livets olika sidor och prång blir det: begripligt, användbart, fruktbart, otydbart och gåtfullt.
Inte utan att man förstår det djupt tragiska i att ha tappat sin papperslapp:
Du tappat ditt ord och din papperslapp,
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarns trapp
och gråter så övergivet.
Vad var det för ord – var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu – förrn vi föser dig bort,
du barfotabarn i livet.
Nils Ferlin (Barfotabarn 1933)
livet är ett enda dra klockan tillbakaSå skriver Jane Morén i senaste numret av tidskriften Komma.
som om nuet hela tiden glider ur ens händer och sugs in i framtiden
naglar som gräver sig tillbaka genom tiderna
Visst ligger det något i det där, att livet halkar iväg in i framtiden hela tiden och vi gör allt vi kan för att fånga det och hålla det kvar i nuet.
Som om nuet vore stillsamt.
Vi vill ha det vi inte har och när vi får det vill vi inte ha det utan då vill vi ha något annat, som vi inte har. Tänk att någon gång prova förnöjsamhet istället. Det kanske vore något.
I 4 Mosebok (6:24-26) finns den så kallade aronitiska välsignelsen:
Herren välsignar dig och beskyddar dig.
Herren låter sitt ansikte lysa mot dig och visar dig nåd.
Herren vänder sitt ansikte till dig och ger dig sin fred.
Den sista raden i välsignelsen får mig att fundera: ”Herren vänder sitt ansikte till dig”.
När vi säger att Gud vänder sig till oss, betyder det då också att Gud kan vända sitt ansikte ifrån oss? När sker i så fall detta?
Möjligheten för tillvändhet kräver på något sätt en motsats för att bli begripligt. Jag sträcker ut en hand – eller låter bli. Jag kastar mig utför skidbacken – eller låter bli. Jag äter lunch nu – eller låter bli.
Det finns alltid ett alternativ. I vår värld, och i synnerhet i vår förståelse av världen, tycks det krävas dessa alternativ för att göra saker och ting begripliga. Saker och ting är något för att de inte är något annat (jag äter lunch nu, för att jag inte gör det vid en annan tidpunkt).
I den citerade bibeltexten är det förstås bildspråk, men i alla fall: Vad är det vi säger om Gud när vi uttalar dessa ord? Ord givna av Gud.
Lösningen kanske är enklare än vad vi gör den. Kan det vara så att det hos Gud bara finns en riktning, det finns inga alternativ; Gud är inte av denna världen där alternativen krävs för begripligheten.
Är det så att hos Gud finns bara en riktning: kontaktsökandet, tillvändheten? Ja, jag tror att det är så det är. Varför blev Gud annars människa?
När vi uttalar orden om att Gud vänder sitt ansikte till oss, avslöjar vi hela Guds karaktär. Gud kan inget annat än detta: vända sig till oss. Vi som lever i denna värld kan välja mellan tillvändhet och bortvändhet. Men Gud är bara tillvändhet, ett ansikte vänt till oss.
Helt nyligen blev jag lite ensammare. Det får mig att undra över ensamhetens beskaffenhet; hur ensam kan ensamheten egentligen bli?
Lästa böcker:
Stävare, N-E. (2008). Georg Gustafsson – församlingsledare, predikant och förebedjare inom den svenska Pingströrelsen. Studia Historico-Ecclesiastica Upsaliensia 43.
Doktorsavhandling om en av svensk frikyrklighets mer utmärkande profiler. Tyvärr finns inte avhandlingen längre att köpa, men vissa bibliotek (universitetsbibliotek i synnerhet) borde ha den. Det är ett intressant tidsdokument över åtskilliga decennier svensk (kyrko)historia.
Livet tar aldrig paus.
Vi kan inte ta paus från det som är livet. Livet med alla dess förutsättningar, begränsningar, tillgångar, glädje och sorg.
Livets tar aldrig paus: vid döden övergår livet till evigheten.
Livet tar aldrig paus: livets händelser händer hela tiden.
Livet är ett ständigt pågående.
Lästa böcker:
Hinton, P., R. (2003). Stereotyper, kognition och kultur. Lund: Studentlitteratur.
Socialpsykologisk bok om hur stereotyper uppstår. Intressant läsning för den intresserade.
Det är inte utan att man titt som tätt står där och önskar att man hade Gud på sin sida. Eller ännu bättre: att man själv var på Guds sida.
Att misströsta, är det att missa trösten?
Är det när vi är oförmögna att se trösten, som vi missar den och därför misströstar? Ja, kanske. Men varför räcker då inte viljan att se trösten, för att verkligen se den? Ja, inte vet jag.
Att misströsta är som att ge upp hoppet. Hur blir man som Abraham, om så bara för ett ögonblick? Om honom berättas att när allt hopp var ute hoppades han ändå. Han missade tydligen inte trösten. Men hur?
Återigen stöter jag på uttrycket att något slukade all tid (och lite till). Säkert har jag använt det själv mer än en gång. Ändå kan jag inte åta bli att tycka att det är ett konstigt uttryck. Som om vi här på jorden hade något mer än vår livstid. Det har vi förstås inte. Och att en enda sak skulle fylla ut hela denna tid är tämligen orimligt. Även om jobbet “slukar all vår tid” är jag säker på att vi ändå använder tid till att äta, borsta tänderna, sova, transportera oss, tvätta och så vidare. Livet är så beskaffat att det inte kan ägnas oinskränkt åt endast en aktivitet. Det enda som slukar all vår tid i livet är själva levandet. Något alternativ till detta finns inte, ingenting kan göras utanför den livstid som blivit vår.
Att föreställningen om svenskhet utesluter religiositet har jag inte tänkt på. Men det stämmer nog. Det som anses normalt är rationellt, upplyst och sekulärt. Jesus är en mycket främmande gestalt.
Detta skriver Per Wirtén i Sydsvenskan idag. Han ställer de viktiga frågorna om religionens plats i det svenska samhället och ännu mer frågorna om de religiösas plats i det svenska samhället. Han gräver i sina egna existentiella frågor; det allmänmänskliga. Han talar med Habermas om ömsesidighet i tänkandet och samtalet. Det är både läsvärt och tänkvärt!
För att ha möjlighet att få ett ja måste man ta risken att få ett nej.
I alla sammanhang. Livet igenom.
Igår talade jag om Kristina Lugns ord från en artikel i Språktidningen. Här kommer mera av hennes klokskap från samma artikel. Nu apropå ensamhet:
Till skillnad från många andra är min ensamhet inramad av något jag älskar. Eftersom jag läser, ingår jag i ett sammanhang. Utan litteraturen skulle jag störta ner i en avgrund. Har man böcker är man aldrig ensam.
Så trösterikt!
Senaste numret av Språktidningen har en intervju med förtjusande Kristina Lugn. I artikeln citeras svar Kristina Lugn gett på radiolyssnares frågor i programmet Allvarligt talat. Här är ett av svaren, till en som var sviken i kärlek:
Det är ett stort risktagande att älska, det enda som är farligare är att kolugnt omfamnas av sin ensamhet.
Det är väl därför, tänker jag, som det är så bra med ihärdigheten att söka sig utanför det som bara är det egna.
Efter att ha talat en del om solidaritet hastar jag genom gången mellan tunnelbanan och centralen i Stockholms undre värld. Där står en av Situation Stockholms säljare. Jag överväger snabbt om jag ska stanna och köpa en tidning eller inte. Jag brukar köpa tidningen, men jag skulle ju kunna göra det en annan dag. Det är nämligen så att jag förmodligen skulle missa mitt tåg om jag stannade.
Men så var det detta med solidariteten. Det avgjorde saken. Jag stannade, pratade en stund, köpte en tidning och struntade i tåget.
Så här tänkte jag: I just den här situationen hade jag chansen att uttrycka min solidaritet med en medmänniska. Priset att eventuellt betala för detta var att missa tåget (och istället få ta det som går en halvtimme senare).
Jag är glad att jag valde som jag gjorde. Inte bara för att jag faktiskt hann med tåget, utan framförallt för att det var ett steg i riktningen mot den människa jag vill vara. Jag vill styras av andra saker än klockan och tiden. Till exempel solidaritet.
Undrar just om inte de där situationerna då vi skulle kunna göra skillnad dyker upp lite här och var utmed vardagens vägar. Detta var ett exempel, säkert finns det oändligt många andra. Om vi bara ser dem.
