Det som ingenting var blev något stort

I veckan har det blivit några mössor stickade. Mössor till behövande bebisar i världen. Dessa mössor har jag stickat av små garnrester, som egentligen lika gärna kunde ha kastats. Att det nu blev något fint och användbart (och för någon bebis kanske rent av livsavgörande) av dessa små rester som var så små och till synes obetydliga att de var redo för soporna berör mig djupt. Det påminner mig nämligen om ett bibelord, som berättar om vår mänskliga belägenhet och Guds stora nåd i detta:

Guds dårskap är visare än människorna och Guds svaghet starkare än människorna. Bröder, tänk på när ni blev kallade: inte många var visa i världslig mening, inte många var mäktiga, inte många förnäma. Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam, och det som är svagt i världen utvalde Gud för att låta det starka stå där med skam, och det som världen ser ner på, det som ringaktas, ja, som inte finns till, just det utvalde Gud för att göra slut på det som finns till, så att ingen människa skulle kunna vara stolt inför Gud. Genom honom finns ni i Kristus Jesus, som har blivit vår vishet från Gud, vår rättfärdighet, vår helighet och vår frihet. (1 Kor 1:25–30)

…men saknar kärlek

Om Gud var allsmäktig men saknade kärlek skulle det vara outhärdligt.

Gud är kärlek. (1 Joh 4:16)

Guds kärlek tar sig uttryck i försoningen. En Gud som är allsmäktig och kärleksfull, som ordnat en väg till försoning för oss, är en Gud som kan ha synpunkter på våra liv. För det är inte klagomål som vi själva får försöka rätta till, utan Gud har synpunkter på synden i våra liv och den kan han förlåta så att vi försonas. Att se och påpeka problemen och samtidigt erbjuda en lösning på dem, det är evangelium.

Evangelium

I Psaltaren läser jag så här:

Ur djupen ropar jag till dig, Herre. Herre, hör mitt rop, lyssna när jag bönfaller dig! Om du lade synder på minnet, Herre, vem kunde då bestå? Men hos dig finns förlåtelse, och därför fruktar man dig. (Ps 130:1–4)

Bibeln är så tydlig. Det finns synd. Gud kan göra något åt det. Det är det som är evangelium.

Den här psalmen inleds med orden ”en vallfartssång”. Det säger mig att dessa rop ur livets djup, ur syndens bottenlösa elände, pågår under hela vår livsvandring. Det underbara är att evangeliet är giltigt precis hela tiden. Även evangeliets glada budskap om syndernas förlåtelse och frälsningens gåva av nåd finns med i vallfartssången. Hela livet kan vi ropa, hela livet hör Gud. Evangelium.  

Att vara en förberedare

Igår filosoferade jag här i bloggen lite omkring ordet förbön. Jag påpekade då att förbön kan vara en förberedelse för det som ska komma. Men jag tänker att också människor kan vara en sådan där förberedelse, man är en förberedare.

Ett bibliskt exempel på en förberedare är Johannes döparen, som förberedde för att Jesus skulle komma.

Att få vara får tids Johannes döparen, som banar väg för Guds son, är en önskan att nämna i sin bön. Jag tror att det behövs sådana personer. Människor som är beredda att avstå från en del av sitt eget för att finnas till för andra, för att röja väg för evangeliet. Förbönen, att innesluta andra människor och sammanhang i sina böner till Gud, är ett sätt att vara förberedare på. Ett sätt som vi alla kan ta till oss.

Att be både för och före

Förbön är något som praktiseras i alla kristna sammanhang. Men vad är egentligen förbön? Ja, det är att man ber för ett särskilt behov som någon människa har eller som finns i något sammanhang. Det är en överenskommelse i bön, som blir en gemensam hjälp till den som behöver.

Jag funderar lite på ordet förbön och på hur man kan förstå det. Detta är ingen etymologisk utläggning utan snarare en teologisk eller kanske bara tankemässig. Ordet är sammansatt av ”för” och ”bön”. Det är särskilt förledet ”för” jag tänker på.

Förbön tycks handla om att be före. Att be i förväg innan det värsta händer. Att be före för att bereda plats (förbereda) för det som ska komma. Att be för att ge ett bättre före (underlag eller framkomlighet) i det som är livet.

Förbönen sker före något annat. Den sker innan bönesvaret, förstås. Den sker också innan evigheten. Att ägna sig åt förbön är att förbereda sig för evigheten, att hjälpa till att skapa förutsättningar för det som ska komma. Ett förband spelar innan de stora artisterna kliver fram på konserten. Förbön äger rum innan den eviga festen i himlen tar vid. Förbön hör till tiden och livet på jorden, men den för oss i kontakt med himlen och det eviga eftersom den banar väg för och gör oss redo för det stora som ska komma.

Mota egoismen

Förmodligen är det så att få av oss skulle påstå att vi är egoistiska. Vi vill gärna vara öppna och generösa människor, men jag tror dessvärre att vi inte är det så ofta som vi tror och hoppas. Vi lever i ett samhälle och en tid, som i vår del av världen, präglas enormt mycket av en egoistisk fokus.

Vi anser att vi är värda än det en än det andra och ständigt ska belönas. Vi bryr oss lite eller inte alls om varandra, men mycket om oss själva. Solidaritet är inte bara ett främmande ord för många, utan också ett främmande sätt att tänka och vara. Ja, exemplen kan radas upp.

Självklart är det många människor som också gör oegoistiska saker, men eftersom vi lever i ett sammanhang som är mycket präglat av egoism vill jag höja en varningsflagga. Även om man inte vill är det oundvikligt att inte påverkas av omgivningen. För att undvika att blir helt impregnerad av egoism tänker jag att det finns i alla fall två viktiga saker att göra.

För det första att se till att så långt det är möjligt omge sig med människor som förmår tänka på mer än sig själva, för man blir nämligen som man umgås. För det andra att ta sig an något som motar egoismen i det egna livet. Det kan vara att engagera sig i flyktingarbete, i ideell läxhjälp, i arbete på second hand, eller något annat. Eller så kan det vara att ge sig i kast med handarbete för välgörenhet. Jag tänker återkommande på det när jag stickar eller virkar något litet plagg som ska till en världsbebis, att detta handarbetande inte bara hjälper den som får mössan, tröjan, sockorna eller vad det nu är. Det hjälper i allra högsta grad också mig. Hjälper mig att använda min tid, mina pengar, mina förmågor till något som inte bara handlar om mig. Det egoistiska i detta handarbetande är det nöje som jag får uppleva av allt stickande och virkande, men att ha detta nöje för andras skull är hälsosamt för en nutidsmänniska.

Resans första steg

Varje resa börjar med ett steg.

Detta har vi ju hört förut, många gånger. Ändå minskar inte sanningshalten i påståendet.

I onsdags skrev jag om fastan, som just börjat, som en period då man kan ta tillfället i akt att försöka förändra saker i livet. De förändringarna är sådana där resor, som börjar med ett steg.

Med lite olika formuleringar kan man på olika ställen hitta dessa kloka ord:

Så en tanke – skörda en handling.

Så en handling – skörda en vana.

Så en vana – skörda en karaktär.

Så en karaktär – skörda en livsinriktning.

Tanke, handling, vana, karaktär och livsinriktning är resor, som alla börjar med ett steg. Ett steg i rätt riktning.

Vårtecken

En rännil.

En rännil av smältvatten.

Häromdagen, när jag svängde ut på en landsväg och möttes av en liten rännil smältvatten, slog det mig att detta är mitt bästa vårtecken. En riktig favorit, ända sedan jag var liten. Och först nu kom jag på det. Så där förundrligt är livet, att allt händer i kronologisk ordning samtidigt som tiden helt plötsligt kan spela en ett spratt och föra samman händelser från helt olika epoker.

Eftersom jag är uppvuxen i stan är min barndoms rännilar främst de som bildades i gatans rännsten. Jag kan se framför mig hur det såg ut, jag kan minnas hur glad jag blev av det där rinnande vattnet. Inte för att jag gillade (eller gillar) att snön smälter – tvärtom är jag mycket förstjust i snö – utan för att det är så vackert i sin naturliga enkelhet. Så oavsett om rännilen som mötte mig så vackert häromdagen var ett verkligt vårtecken eller bara ett uttryck för snösmältning innan ny snö faller så var det vackert och jag blev glad för skönhetens skull.

Bön eller sekularism

Bön är att involvera Gud i saker och ting. Motsatsen till bön är att inte blanda in Gud i saker och ting. Det kallas för sekularism. När man är sekulär skiljer man alltså det som har med Gud att göra (eller kanske det man tycker Gud har med att göra) från det som man tycker sig klara bra på egen hand.

Detta tror jag är en riktigt stor utmaning för kristna i vårt land just nu, att inte falla för frestelsen att bli sekulariserad i sin tro och därmed låta bli att involvera Gud i sitt liv. Den kristna livsstilen handlar inte om en massa regler utan om just detta, att låta Gud vara en del av allt. Så uppmaningen är att stå emot sekulariseringen och hålla fast vid Gud – i allt.

Imorgon börjar fastan

Idag är det fettisdagen. Det innebär att det imorgon är askonsdagen, den dag som inleder den stora kristna fastan. Det är fastan som är förberedelsetiden inför påsken. Hur noga man följer fastan – om man alls bryr sig om den – beror på vilken kristen tradition man finns i, men också på individuella val. Mitt kristna sammanhang betonar in fastan överhuvudtaget, men jag väljer att ta denna period som en hjälp i mitt liv. Jag använder fastan som ”ursäkten” för att ändra på saker som jag vill försöka ändra på. Det kan vara ändringar för en begränsad tid eller försök att skapa nya vanor.

Traditionsenligt (min tradition) kommer jag att avstå från Facebook och liknande sociala medier under fastan, jag ska också se till att komma ikapp och noggrannare följa bibelläsningsplanen jag tagit mig an för det här året, och så tänker jag göra vissa val när det gäller maten under fastan.

På detta sätt frigörs tid och kanske också energi som kan användas till annat, till exempel till ännu mer stickning och virkning till världens bebisar, till att läsa mer böcker, till att ta fler promenader, till att tala mer med Gud, eller till något annat.

Men allt detta handlar förstås inte bara om tid. Det handlar om att ta makten över sitt liv, prioritera om, ändra riktningen eller bryta ovanor till exempel. Årets rytm, som nu nått fram till fastan, kan bli en hjälp för den som vill.

Lycka till du som vill ta vara på fasteperioden på något sätt!

Vem är Gud egentligen?

Jesaja i Bibelns gamla testamente är en spännande bok med många tankeväckande och därtill poetiskt vackra texter. En av dem är den här:

Vem mäter upp havet i sin kupade hand och himlens vidd med sina fingrar? Vem häller jordens mull i ett mått, väger bergen och höjderna på våg? Vem kan styra Herrens tankar, vem ger honom råd och kunskap? Vem rådgör han med, vem kan ge honom vishet och lära honom den rätta vägen, skänka honom kunskap och leda honom till insikt? Folken är som droppar ur ett ämbar, som dammkorn i en vågskål. Fjärran länder väger lätt som stoft. Libanons skog räcker inte till ved, dess djur förslår inte till brännoffer. Alla folk är som intet för honom, som mindre än intet räknar han dem. Med vem vill ni jämföra Gud, vad vill ni likna honom vid? En gudabild som konstnären gjuter, som guldsmeden täcker med guld och förser med kedjor av silver? [---] Man väljer trä som inte murknar och anlitar en skicklig konstnär, som kan ställa upp sin gudabild stadigt. Förstår ni inte, hör ni inte? Har det inte sagts er från begynnelsen, har ni inte vetat det sedan jordens grund blev lagd? Han tronar ovan jordens rund, de som bor på den är som myror. Han breder ut himlen som en duk, spänner upp den som ett tält att bo i. Han gör furstar till intet, utplånar jordens härskare. Knappt har de såtts, knappt planterats, knappt har de hunnit slå rot, så andas han på dem och de vissnar, stormen för bort dem som boss. Med vem vill ni jämföra mig, vem är min like? säger den Helige. Lyft blicken mot skyn och se: Vem har skapat allt detta? Han som mönstrar stjärnornas här och låter dem tåga fram, han som ropar upp dem alla. Så väldig är hans makt och hans styrka att ingen av dem uteblir. Jakob, hur kan du tala så, Israel, hur kan du säga: ”Jag vandrar osedd av Herren, min Gud tar sig inte an min sak.” Har du inte förstått, inte hört? Herren är en evig Gud, han har skapat hela jorden. Han blir inte trött, han mattas inte. Ingen pejlar djupet av hans vishet. Han ger den trötte kraft, den svage får ny styrka. Unga män kan bli trötta och mattas, ynglingar snava och falla, men de som litar till Herren får ny kraft, de får vingar som örnar. De springer utan att bli trötta, vandrar utan att mattas. (Jes 40:12-31)

När jag läser detta tänker jag på att vi så ofta får för oss att jämföra Gud med någon eller något för att försöka förstå vem Gud är. De där jämförelserna blir alltid fel. Själva definitionen av Gud är att Gud är annorlunda än allt annat och alltså inte kan jämföras med vare sig någon annan eller något annat. Gud är alltid större, mäktigare, kärleksfullare.

En annan sak jag tänker på är att då vi upplever att Gud inte passar in i det som vi tänker, vill och förstår är det inte Gud som ska definieras om. Det är helt enkelt en följd av att Gud är större, mäktigare, kärleksfullare.

En tredje sak jag tänker på är att när Gud inte gör som jag vill – inte svarar eller griper in – så berättar det något om både Gud och mig. Det berättar att Gud är större, mäktigare, kärleksfullare än allt och alla andra och att jag omöjligen kan förstå konsekvenserna av det full ut.

Så låt Gud vara så stor som Gud är (det vill säga obegripligt stor i sin makt och kärlek).

Vilan ger insikt

Tomas Sjödin skriver i boken Det händer när du vilar (s. 93):

Vilan hjälper oss att skilja allt som kan göras från vad som ska göras.

Tycker det är en bra beskrivning. Vilan (som inte alls är detsamma som lättja) ger det avstånd och den avkoppling som behövs för att skillnaden mellan kan och ska ska kunna träda fram.

Är du lycklig?

Vad är lycka egentligen? Kan det vara så att lycka helt enkelt är avsaknaden av olycka?

Konsten att avsluta

Jag har tidigare här i bloggen berättat om mitt handarbetande för världens bebisar. Det är ju något som pågår hela tiden, nästan allt handarbete jag gör är till världsbebisarna. Jag tycker nämligen att det är roligt att hålla på med stickning och virkning men är inte lika road av att ha en massa saker för egen del. Processen att tillverka är roligast och då kan någon annan få del av resultatet – dubbel glädje.

Denna vecka bestämde jag mig för att ha göra-färdigt-påbörjade-projekt-vecka. Det har inneburit att ett par små tröjor blivit färdiga, att en väst fått knappar och därmed blivit färdig, att jag stickat lite på de ännu oavslutade projekten och att jag repat upp ett par saker som inte blev bra.

Medan jag håller på med detta rensande bland påbörjade bebis-projekt (det finns några andra projekt också, som inte ingår i veckans göra-färdigt-tema) tänker jag på att det finns paralleller till livet i stort.

Det är så lätt gjort att man påbörjar en massa saker i livet, sådant som sedan riskerar att bli liggande likt påbörjade men inte avslutade handarbeten. Sådant där som tar energi, utan att ge något tillbaka. I värsta fall blir det dåligt samvete över allt man har igång men inte förmår slutföra.

Även livet kan behöva en vecka nu och då när man har göra-färdigt-tema. En vecka då man rensar upp bland sina åtaganden, sina påbörjade saker och verkligen funderar på vad som är värt att hålla på med. Kanske är det en hel del som ska repas upp också.

Att avsluta något som blivit liggande är en stor tillfredsställelse. Att se botten i handarbetskorgen – och i livet – är välbehövligt ibland. Att rensa upp, se vad som är värt att spara, värt att fortsätta på, och vad som aldrig kommer att nå något bra resultat och därför lika gärna kan repas upp är vad som kan behövas.

När min göra-färdigt-påbörjade-projekt-vecka är slut kommer det att finnas några nya saker till världens bebisar, min handarbetskorg kommer att ha plats för nya saker och jag kan fritt välja vad jag vill påbörja för nytt projekt. Det kommer kännas skönt och ge både livet och kreativiteten lite nytt utrymme.

Jag tror att vi återkommande behöver rensa på det här sättet inom olika områden i livet. Det hjälper oss att fokusera, att slippa flacka med blicken mellan allt påbörjat och oavslutat. Det hjälper till att ge livet en riktning och den som har en riktning i livet har lättare att nå ett mål.

Ur Bibeln

Psalm 73 ur bibelöversättningen The Message (på svenska):

Jag vet det! Gud är god –
god mot de goda, god mot de godhjärtade.

Ändå missade jag det nästan,
såg inte hans godhet.

Jag tittade åt annat håll,
såg upp till människorna
i toppen,
avundades de orättfärdiga som hade lyckats,
som inte hade ett enda bekymmer i livet,
inget att oroa sig för i hela vida världen.

De är förmätna och högmodiga
och följer våldets alla trender.
De spökar ut sina bortklemade och feta kroppar
i dumhetens sidenkravatter.
De hånler och dräper med sina ord;
de armbågar sig fram med munnen.,
Uppblåsta som ballonger är de,
pratkvarnar som tussar folk på varandra.
Ändå lyssnar många på dem – otroligt nog!
Som törstiga valpar lapar de i sig deras snack.

Vad är det som händer? Har Gud gått på lunch?
Är det ingen hemma i himlen?
De ondskefulla kommer undan med allt.
Det går bra för dem – de samlar skatter på hög.
Jag, min idiot, har låtit bli att spela falskt;
vad fick jag för det?
En enda lång otursperiod,
en örfil så fort jag stack näsan utanför dörren!

Om jag hade gett upp och talat och tänkt på det viset
hade jag svikit dina älskade barn.
Men ändå – när jag försökte förstå
fick jag bara en bultande huvudvärk…
tills jag steg in i Guds helgedom.
Då såg jag hela bilden:
det sluttande planet som de halkar utför
tills de störtar i fördärvet.

På ett ögonblick är katastrofen ett faktum!

En hårnålskurva i mörkret och sedan – en mardröm!

Vi vaknar och gnuggar oss i ögonen… Inget,
inget är kvar av dem. Och inget har funnits.

När jag var betryckt och bitter,
förtärd av grönaste avund,
då var jag korkad, trög som en oxe
fast jag stod i din åsyn,
men du håller min hand.
Med vishet och ömhet leder du mig,
och sedan välsignar du mig.

Du är den enda jag önskar i himlen!
Du är det enda jag önskar på jorden!
När min hud blir skrynklig och benen sköra
är GUD ändå trofast som berget.
Titta bara! De som övergav dig förgås!
De svikarna hörs aldrig mer av.
men jag står mitt i GUDS åsyn –
och kan inte tänka mig bättre!
Hos Herren GUD är jag hemma.
GUD, jag berättar för världen om dig!

Bön med Psaltaren

Dagens sanning:

Herrens ord är att lita på,

han handlar alltid trofast.

Rätt och rättfärdighet älskar han,

Herrens kärlek fyller hela jorden.

Genom Herrens ord blev himlen till

och rymdens här på hans befallning.

Som i en lägel samlade han havet

och lade djupens vatten i säkert förvar.

Må hela jorden bäva inför Herren,

alla som bor där frukta honom.

Han talade och allt blev till,

han befallde och det skedde.

Dagens bön:

Vi sätter vårt hopp till Herren,

han är vår hjälp och vår sköld.

I honom har våra hjärtan sin glädje,

vi förtröstar på hans heliga namn.

Herre, låt din nåd vila över oss,

ty vi hoppas på dig.

Från Ps 33:4–9, 20–22

Jesus och förklädnaderna

Idag citerar jag rakt av från kloka Anders Sjöbergs bok I korsets tecken (s. 138).

Fikonträdet är ett av de träd i Israel som har det största lövverket och varje individuellt blad är också mycket stort. Det är alltså inte underligt att Adam och Eva när de skulle dölja sin nakenhet tog fikonlöv. Jesus visar oss dock både när han ser Natanael under fikonträdet eller förbannar fikonträdet på Olivbergets sluttning att han ser rakt igenom detta lövverk. Han ser vad som finns under. Och till den som låter sig ses under sin ofta lövrika skrud säger Jesus: ”Större ting ska du få se.”

Livets rörelse

I vår kropp slår hjärtat så länge vi lever. Blodet rör sig i ådrornas omloppsbana. Jorden som vi bor på rör sig hela tiden runt sin egen axel, och runt solen.

Allt detta pågår även om vi upplever det som att allt stod still. Livet och tillvaron är rörelse.

Ty i honom [Gud] är det vi lever, rör oss och är till. (Apg 17:28)