Leva: vara & tanke

Utsikt från dalarna

2011-09-30T09:43:00.000+02:00

Stötte av en händelse på detta häromsistens. Eller det var förstås inte av en händelse, det var Gud. Just då behövde jag nämligen en uppmuntran i den här stilen. Tänkvärt:

Från en dalgång ser man stora saker, från en bergstopp bara små. (G.K. Chesterton, 1874–1936, brittisk författare)

Det finns bara en riktning

2011-09-18T13:18:00.000+02:00

Idag, när det är 50 år sedan Dag Hammarskjöld dog, bläddrar jag i hans Vägmärken. Som så många gånger förut. Där är så mycket klokskap samlad på ett och samma ställe att livsvisdomens brunn ständigt når nya djup. Mina ögon fastnar på den här meningen, skriven 1951:

Nu är det för mörkt för oss att finna vägen tillbaka.

Jag läser och tänker på att jag snart firar min dopdag. Dopet var en vägväljare, då riktningen för mitt liv angavs. Sedan dess har det inte funnits någon väg tillbaka. I synnerhet inte de mörka perioderna, ty då har det varit för mörkt för att fina vägen tillbaka. Inte alltid har det i mörkret känts så, men den krassa verkligheten har varit den, att det varit för mörkt. Valet är gjort och det går ingen väg tillbaka. Tack, Dag, för bekräftelsen!

Livets pysande

2011-09-13T06:50:00.000+02:00

Ibland är det som att livet har fått pyspunka. Ni vet så där som att allt verkar okej, men livsenergin ändå går åt för fort för att det ska vara riktigt bekvämt och funktionsdugligt. Undrar hur en lagningssats till pyspunka i livet ser ut.

10 år

2011-09-11T13:54:00.000+02:00

Kommer ni ihåg vad ni gjorde den här dagen för tio år sedan? Det är inte omöjligt, eftersom det som då hände var en sådan händelse som nästlade sig in i våra minnen och dröjde sig kvar som ett sårigt och skräckfyllt minne. Attentatet mot World Trade Centre i New York. Jag vet vad jag gjorde, när jag hörde nyhetssändningen på radio. Jag fick genast apokalyptiska associationer. Nu har det gått tio år, vi har vant oss, det mesta tycks ha kommit in i en behaglig lunk igen, och världen gick inte under. Men ändå, visst är det en väckarklocka om livets och tillvarons skörhet, de där minnena som bränner sig fast hos oss till följd av sin grymhets skull.

Synen på medmänniskan

2011-09-09T06:56:00.000+02:00

Björn Ranelid utmanar vår kärlek till medmänniskorna.

Zigenare, kurder, albaner, ryssar, sydamerikaner, jugoslaver och afrikaner drev över jordens yta och prövade människors fördomar och omsorger. Så länge de inte gick över våra trösklar kunde vi tala vackert om kärleken till nästan och solidaritet, men kom de in i vårt vardagsrum och kök måste vi bekänna färg.

Likhet med Gud

2011-09-07T05:58:00.001+02:00

I den som av omgivningen ses som den obetydligaste människan hittar Ranelid en likhet med Gud. Det är så vackert, att det egentligen saknar ord.

Dit [till Frälsningsarmén] går inte en annan man som söker trängsel och någon att andra på. Halva byxbenet är borta när snön faller. Som hunden lyfter han det vänstra benet och kissar i första bästa öga. Han får byta namn i varje mun, men det sägs att han heter Bill och deserterade från kriget. Han har bröder i New York, London och Paris. Han mumlar ständigt och fräser omkring sig. Ett har han gemensamt med Gud. Båda saknar fast adress.

Människan är unik

2011-09-06T05:59:00.000+02:00

Mer från Björn Ranelids Tusen kvinnor och en sorg står på programmet idag. Att Ranelid är en speciell författare kan nog många hålla med om, men ingalunda är han mer speciell som människan än vem som helst av oss.

Varje människa existerar i endast ett exemplar. Så enkelt och stort är livet.

Bönen som världen behöver

2011-09-04T06:10:00.000+02:00

Jag är mycket förtjust i Björn Ranelids böcker. Den senaste jag läste var Tusen kvinnor och en sorg. Från den delar jag med mig av en del av det som jag särskilt fastnade för.

Ranelid talar så vackert och vördnadsfullt om nunnornas verksamhet. Det sker nästan lite i förbigående, hans omtalande.

Nunnorna i Glumslövs kloster ber sex timmar om dagen. Annars faller världen samman, ty den är trasig.

Bön som det som håller uppe världen? Ja förmodligen är det så.

Kanske faller världen samman om nunnorna och alla de andra upphör att be.

Bloggen

2011-09-02T07:02:00.000+02:00

Det uppdateras här på bloggen, det märker ni. Det är inte varje dag, men någorlunda regelbundet några dagar i veckan i alla fall. Minns en tid då det blev flera inlägg varje dag. Vill gärna ha det så nu också men det är inte möjligt. Livet böljar fram mellan olika perioder. Perioder som kännetecknas av olika saker. Just nu är bloggande på den här nivån vad som är möjligt. Vad som händer senare vet jag inte. Tills vidare får det se ut som det gör; en avspegling av det liv den här bloggen kretsar kring.

Våra behov och vad som behövs

2011-08-27T06:02:00.001+02:00

Ibland slår det mig hur märkligt det är, att vi tycks ha ett omättligt behov av mer, trots det Jesus har gjort, trots att vi fått äta oss mätta. Det positiva med detta städniga behov är att det knyter an till att Gud är obegränsad, alltså behöver inte vi heller låta oss begränsas. Det negativa är att förnöjsamheten, som också har ett stort värde, kommer i skymundan. Så här säger Jesus om vad som är av Gud och därmed nog:

Detta är Guds verk: att ni tror på honom, som han har sänt. (Joh 6:29)

Förändring och frälsning

2011-08-25T19:04:00.000+02:00

Har ni tänkt på att det är den vilja till förändring, att göra om och göra rätt, som gör att Jesus uttalar att det finns räddning för Sackaios.

Men Sackaios ställde sig upp och sade till Herren: ”Hälften av vad jag äger, herre, skall jag ge åt de fattiga. Och har jag pressat ut pengar av någon skall jag betala igen det fyrdubbelt.” Jesus sade till honom: ”I dag har räddningen nått detta hus - han är också en son till Abraham”. (Luk 19:8–9)

Närheten mellan motsatser

2011-08-23T07:05:00.000+02:00

Någonstans, minns inte längre var, läste jag det kloka att inga betydelser ligger så nära varandra som motsatser. Glädje och sorg har båda med känslor att göra, höger och vänster har med riktning att göra, och ljust och mörkt med färg (eller känslor). Motsatserna finns inom samma område och ofta är det små saker som gör att det går från det ena till det andra. Det behövs till exempel inte särskilt mycket svart i det vita för att vi ska sluta att betrakta färgen som ljus. Ett enda steg är den första skillnaden mellan att gå åt höger eller vänster.

Vad jag vill säga med detta vet jag inte riktigt, men jag tycker det är en intressant tanke detta med närheten mellan motsatser.

Avstånd som inte finns

2011-08-19T20:06:00.000+02:00

Så där ja, nu har det varit citat från Margareta Melin några dagar. Idag kommer ett till, sedan är de slut. Så här sammanfattas detta med avstånd, som vi ju ibland kan uppfatta som ett riktigt gissel; Gud känns långt borta.

Mellan skaparen och skapelsen finns inget avstånd. […] För Gud finns inga avstånd. Avstånd finns bara i materien, i tid och rum.

Tiden har sin tid

2011-08-18T14:07:00.000+02:00

I Bibelns bok Predikaren talas en del om tid. Bland annat är det där vi finner uttrycket ”Allt har sin tid”. Margareta Melins kommentar till dessa fyra ord är tänkvärd.

Allt har sin tid. Problemet är att allt inte får ha sin tid.

Vad orden för med sig

2011-08-17T06:08:00.000+02:00

Tänk vad viktigt det är hur vi använder orden, vad vi talar om och hur vi talar. Och, inte minst viktigt, hur orden stämmer överens med vilka vi är. Ord kan i längden inte lura någon, de kopplas samman med den som uttalar dem och detta språk talar starkare än de uttalade orden. Margareta Melin formulerar det så här:

Det finns inga ord som i sig är goda. Eller onda, dåliga. Orden är bärare. Vad orden bär beror på vem som uttalar dem – och när, hur.

Skillnaden mellan gott och ont

2011-08-16T21:09:00.000+02:00

Man väljer inte något dåligt för att det är dåligt utan för att man tror att det är bra. Eller för att det gör gott för stunden. Fisken ser bara masken och fastnar på kroken. Det är livsviktigt att lära sig genomskåda vad som är lockbete och vad som är sanna föda. Man undgår inte att bli lurad. Men med skärpt vaksamhet och uppövad urskiljningsförmåga kan man förebygga att inte bi lurad igen.

Så skriver Margareta Melin i en av sina böcker. Att lära sig skilja mellan vad som är gott och ont i ett längre perspektiv är en nåd att be om.

Liv och död

2011-08-15T06:10:00.000+02:00

För bra länge sedan nu (i detta sammanhang lika med några månader) snubblade jag över en bok av Margareta Melin. Jag läste den, och om böcker kan man tycka olika saker. Ungefär som jag gjorde med denna bok. En del tyckte jag dock var pricksäkra formuleringar. Några av dessa tar jag med mig till bloggen. Som den här till exempel:

Det som är liv kan inte dö. Födelse och död bildar par – inte liv och död!

Helgarderad kärlek

2011-08-13T07:11:00.000+02:00

När Jesus får frågan om vilket bud som är det största svarar han att det är det som lyder så här:

Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd.” (Matt 22:37)

Detta är intressant, för vad innebär det egentligen att älska med hjärta, själ och förstånd? Utan att dyka särskilt djupt tänker jag att det till exempel skulle kunna tolkas ungefär så här: Att älska med sitt hjärta är fyllt av känslor, men det rymmer också en tanke om att vara helhjärtad. Att älska med sin själ kan vara att ta med hela det som är jag i att älska Gud, att låta min oförvanskade personlighet älska Gud. Och att älska med förståndet skulle kunna vara att ha beslutat sig för att älska, ett löfte som inte bara är en känsla utan också ett intellektuellt ställningstagande.

Då kompletterar de olika sätten att älska Gud varandra, som ett slags helgardering. Fiffigt!

Göra sitt bästa

2011-08-10T20:12:00.000+02:00

Hur ofta gör man egentligen så gott man kan och hur ofta blir de där orden bara en ursäkt för att man inte gör mer? Vad är så gott jag kan? Är det detsamma som att jag gjort mitt yttersta? Ja, inte vet jag, men handen på hjärtat hur många gånger kan vi erinra oss att vi verkligen gjort vårt yttersta? Att vi på riktigt satsat allt vi haft och befunnit oss på gränsen för vad som är möjligt och fortfarande leva?

Förmodligen är det fler är jag som inte riktigt hittar de där ögonblicken då vi verkligen gjort så gott vi kunnat. Vår förmåga är – om det krävs – så väldigt mycket större än vad vi tror. Jag tänker inte att vi ska ligga på gränsen för vår förmåga ständigt och jämt, men kanske behöver vi öva oss i att se skillnaden mellan vår förmåga och vår bekvämlighet.

Allt man inte hinner

2011-08-07T09:13:00.000+02:00

Om man inte hinner allt man tänkt sig, har man då varit lat, ostrukturerad, tidsoptimistisk eller allt för ambitiös? Eller är det livets lott: att aldrig hinna färdigt.

Eli som andlig ledare

2011-08-04T06:14:00.000+02:00

Det talas väldigt mycket om ledarskap nu för tiden. Tröttsamt mycket kan jag tycka ibland. Det finns tusen och ett trix och fix för hur man blir en bra ledare. Jag tänker inte ge mig in i råden kring ledarskap, men det finns ett exempel i Bibeln, som är värt att nämna.

Det är en berättelse från Gamla testamentet. Samuel tränades redan från det han var liten till att bli en Herrens tjänare. Därför växte han upp i templet, under den äldre Elis överinseende. En natt händer något anmärkningsvärt. Samuel hör Gud tala. Eftersom texten tidigare påpekat att ”på den tiden var det ovanligt att Herren talade till människor, och profetsyner förekom sällan” var det som sedan hände mycket oväntat.

Den unge Samuel tjänade nu Herren under Elis uppsikt. På den tiden var det ovanligt att Herren talade till människor, och profetsyner förekom sällan. Då hände en gång följande. Eli, vars ögon nu blivit så svaga att han inte kunde se, låg och sov på sin vanliga plats. Tempellampan var ännu inte släckt, och Samuel låg och sov i Herrens tempel, där Guds ark stod. Då ropade Herren på Samuel. ”Här är jag”, svarade han, och han sprang bort till Eli och sade: ”Här är jag, du ropade på mig.” Men Eli svarade: ”Jag har inte ropat. Gå och lägg dig igen.” Då gjorde han det. Än en gång ropade Herren på honom. Han steg upp och gick bort till Eli: ”Här är jag, du ropade på mig.” Men Eli svarade: ”Nej, min son, jag har inte ropat. Gå och lägg dig igen.” Samuel hade ännu inte lärt känna Herren och ännu inte fått ta emot hans ord. För tredje gången ropade Herren på Samuel, som åter steg upp och gick bort till Eli: ”Här är jag, du ropade på mig.” Nu förstod Eli att det var Herren som ropade på pojken, och han sade till Samuel att lägga sig igen. ”Och om någon ropar på dig skall du säga: Tala, Herre, din tjänare hör.” Och Samuel gick tillbaka och lade sig.

Då kom Herren och ställde sig där och ropade som förut: ”Samuel, Samuel!” och han svarade: ”Tala, din tjänare hör.” Då sade Herren till Samuel: ”Jag skall göra något i Israel som kommer att skrälla i öronen på alla som får höra det. Den dagen skall Eli och hans släkt drabbas av det som jag har hotat med. Allt skall uppfyllas, från början till slut. Jag skall låta honom veta att min dom över hans släkt står fast för all framtid, eftersom han har syndat och inte ingripit mot sina söner – han visste ju att de visade mig förakt. Därför har jag svurit att inga offer eller gåvor någonsin skall kunna sona den skuld som tynger Elis släkt.”

Samuel låg kvar tills det blev morgon, då han öppnade dörrarna till Herrens hus. Men han vågade inte berätta om sin uppenbarelse för Eli. Men Eli ropade på honom: ”Samuel, min son!” – ”Här är jag”, svarade Samuel. Och Eli frågade: ”Vad sade han till dig? Du får inte dölja någonting för mig. Gud skall straffa dig, nu och framgent, om du förtiger ett enda ord av det som han talade till dig.” Då berättade Samuel alltsammans för honom och dolde inte något, och Eli sade: ”Han är Herren, han gör vad han vill.” (1 Sam 3)

Förutom att detta är en rörande och intressant berättelse ger den, som jag tycker, det bästa tänkbara exemplet på andligt ledarskap. Eli är en klok man. När han inte begriper vad som händer säger han till slut åt Samuel att tala med Gud om saken.

Trots att det på denna tid var ovanligt att Gud talade till människor, som det står i texten, har inte Eli uteslutit möjligheten. Att Gud dessutom när detta ovanliga ändå sker, väljer att tala till någon annan än den erfarne ledaren Eli tycks inte vara något problem för Eli. Det är stort! En ledare som vågar släppa fram sin oerfarne efterträdare till att göra större upplevelser än vad han själv gjort. Dessutom vägleder Eli Samuel till detta stora. Ingen avundsjuka finns att skymta. Det är en stor ledare det, som klarar av en sådan situation.

Som om inte detta vore nog, gör Eli en annan föredömlig sak i sammanhanget. Eli vet inte vad som pågår mellan Gud och Samuel, han kan inte heller kontrollera vad som ska hända den tredje gången Gud ropar på Samuel och han svarar ”Tala Herre, din tjänare hör”. Ändå är det detta råd han ger ynglingen. Han lämnar saken utanför sin egen kontroll. Han har tillit till Gud. Eli låter Gud tala med andra om sådant han själv inte vet något. Det är bara en bra ledare som klarar av den typen av okontrollerbar tillit.

Eli är ett spännande exempel på en andlig ledare. Må vi lära oss vad vi kan av detta!

Tron är grunden

2011-08-01T18:16:00.000+02:00

Petrus bjuder oss, i ett av sina brev i Nya testamentet, på en intressant turordning. Så här står det:

Nåd och frid åt er i allt rikare mått genom kunskap om Gud och Jesus, vår herre. Ty allt som leder till liv och gudsfruktan har hans gudomliga makt skänkt oss genom kunskapen om honom som i sin härlighet och kraft har kallat oss. Han har gett oss sina stora och dyrbara löften, för att ni tack vare dem skall bli delaktiga av gudomlig natur sedan ni kommit undan det fördärv som begäret drar med sig i denna värld. Sök därför med all iver att till er tro foga styrka, till styrkan kunskap, till kunskapen självbehärskning, till självbehärskningen uthållighet, till uthålligheten gudsfruktan, till gudsfruktan broderlig omtanke och till omtanken kärlek. Ty om allt detta finns hos er och får växa till blir er kunskap om vår herre Jesus Kristus inte overksam utan bär frukt. (2 Pet 1:2–8)

Först målar Petrus upp vad Gud har gjort, det han gett oss som människor. Sedan kommer vad detta får för följder. Det är på grund av det som Gud redan gjort som vi ”med all iver” kan ”foga styrka” till tron. När detta är gjort är det kunskap som fogas till styrkan och till kunskapen fogas självbehärskning, och så vidare.

Det finns många intressanta saker att notera här, men jag tänkte främst på att tron kommer först i uppräkningen. Hur man får tron står det inget om, den förutsätts. Det krävs alltså inte vare sig kunskap, styrka, uthållighet eller något annat för att tro. Först kommer tron och sedan det andra, steg för steg, efter tron. Är inte detta fantastiskt!

Tro är att hysa tillit till Gud och det Gud har gjort för oss. Tro är inte att kunna förklara, eller att begripa eller att vara perfekt. Nej, tron är starten till vår utveckling som goda människor. Först kommer tron, sedan, styrkan, därefter kunskapen och så vidare. Och tro, det kan vi göra inte för att vi är något i oss själva, utan för att Gud har gjort allt som behövs för att tro. Sedan är tron grunden för allt det där andra.

En bön

2011-07-30T12:21:00.000+02:00

I den katolska böneboken Oremus finns följande bön att ständigt be och betänka:

Må Fadern, som har skapat mig, välsigna mig.
Må Sonen, som har dött för mig, beskydda mig.
Må Anden, som bor i mig, vägleda mig.

Bönen jag ber

2011-07-28T13:26:00.000+02:00

I terrordådets efterdyningar ber jag – och säkert många andra – om beskydd. Jag tänker att den där bönen om beskydd inte är en bön om att alltid vara den förskonade, utan en bön om beskydd från allt som kan hindra mig från att vara redo att möta Gud.

Nycklar till livet

2011-07-27T20:57:00.000+02:00

Nycklar.

Nycklar man inte vet vart de går. Nycklar som leder till okända utrymmen. In i något, ut ur något. Nycklar till instängdhet och befrielse.

Nycklar låser inte bara upp, de kan också låsa in. Låsa in i trygghet eller låsa in i fasa. Nycklar släpper ut. Ut till skräck eller ut till tillit. Nycklar är fyllda av möjligheter och begränsningar.

Nycklar är litegrann som livet.

"Gråt med dem som gråter"

2011-07-25T10:17:00.003+02:00

I Romarbrevet (12:15) står det så här:

Gläd er med dem som gläder sig och gråt med dem som gråter.

I dagar som de senaste, då sorgen och förtvivlan präglat varje nyhetsrapportering och varje inkännande medmänniska, blir denna vers från Bibeln extra påtaglig.

Att gråta med dem som gråter, det är kristen omsorg det. Omsorg på inget vis präglad av missunnsamhet utan bara fylld av kärlek och medkännande.

Ibland är det lätt att vara glad med den glada, men det är också lätt hänt att avundsjukan knackar på och vill in. Att gråta med den sörjande får aldrig bli enkelt, får aldrig präglas av lättnaden över att det inte var jag som drabbades utan någon annan. Sådan omsorg är bara en chimär.

Att gråta med dem som gråter tycker jag är trösterikt. När jag gråter av sorg över något som händer, eller av beröring av något fint eller vackert, tänker jag att mina tårar är böner till Gud för sådant jag inte kan omfatta och förstå. Det är uttryck för min egen otillräcklighet, men också uttryck för delaktighet i något som berör andra än mig själv. Men eftersom det berör dem och vi alla är människor berör det också mig. Alltså är tårarna både mina och andras genom mig.

Mitt leende och mitt skratt är, precis som mina tårar och min sorg, uttryck för gemenskap bygd på kärlek till medmänniskan. Något som bara är möjligt genom Jesus Kristus, han som burit både skratt och gråt, allt som finns att sörja och allt som finns att vara glad över.

Det stora i livet

2011-07-24T05:50:00.000+02:00

Det är genom det vanliga vardagliga vägen till det storslagna går. Ty, det vardagliga öppnar till det svindlande stora i livet.

Bön för Norge

2011-07-23T06:36:00.000+02:00

Vaknar efter en god natts sömn. Ute är det gnistrande sol och jag hör fåglarnas försiktiga kvitter. Det är stilla och tyst. Klockan 06.00 havererar idyllen av att Dagens eko rapporterar de senaste dödssiffrorna från Norge och gårdagens våldsdåd i Oslo och på Utöya. Alla är vi människor. Låt oss be!

Alla vill bli älskade eller i alla fall märkas

2011-07-21T06:46:00.002+02:00

Hjalmar Söderberg har lyckat med det svåra, att i några få rader fånga en svindlande beskrivning av människan och hennes relation till medmänniskorna. Så här skriver han:

Man vill bli älskad,
i brist därpå beundrad,
i brist därpå fruktad,
i brist därpå avskydd och föraktad.
Man vill inge människorna någon slags känsla, själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.

Det öppnas en glipa till förståelsen av sig själv och av andra. Detta är något att länge tänka på.

Om att höra Gud

2011-07-19T11:41:00.000+02:00

Kära syster Veronica är en både klok och gudfruktig människa. Ofta är hennes blogginlägg mycket tänkvärda. Som till exempel detta om att höra Gud. Läs gärna syster Veronicas fina text! Här följer mina egna reflektioner i spåren av att ha läst hennes blogginlägg. Men först psalm 95 i dess helhet:

Kom, låt oss jubla till Herrens ära och hylla vår klippa, vår räddning! Låt oss träda fram inför honom och tacka, hylla honom med sång och spel! Ty en stor Gud är Herren, en stor konung över alla gudar. I hans hand är jordens djup, och bergens toppar är hans. Hans är havet, som han har gjort, och fasta landet, som hans händer format. Kom, låt oss falla ner och tillbe, knäböja inför Herren, vår skapare, ty han är vår Gud och vi hans folk, fåren i hans hjord. Om ni ändå ville lyssna till honom i dag! Förhärda er inte som vid Meriva, som den gången vid Massa i öknen, där era fäder satte mig på prov, prövade mig fast de sett vad jag gjort. I fyrtio år var jag led på det släktet och sade: Detta folk far vilse, de känner inte mina vägar. Och jag svor i min vrede: Aldrig skall de nå fram till min viloplats.

Mycket finns förstås att säga om en så späckad text, men jag stannar vid det där med att höra Gud tala. Det är förmodligen inte så att Gud bara talar ibland. Nej, Gud talar nog hela tiden, på olika sätt. Frågan är bara när vi hör det där som Gud talar. Enligt den här psalmen hör vi Gud då vi inte förhärdar våra hjärtan. Exakt vad ”förhärda” är kan det säkert sägas en hel massa om. Jag nöjer mig med att konstatera att det mesta förhärdandet troligtvis är att lita för mycket på sig själv (högmod, kort sagt).

För hur gärna jag än vill sätta Gud både först och främst, blir det sällan så. Först klurar jag på egen hand (det gäller även om jag bett mina böner och lämnat både mig själv och allt annat till Gud). Det är så rysligt svårt att ställa sig själv åt sidan. Alltså blir det oftast så att jag – även när jag inte vill – sätter mig själv främst.

Först på egen hand och främst mig själv. Så lyder den bittra verkligheten – även de stunder jag både önskar och vill att det vore Gud både först och främst.

Lösningen är nog både enkel och svår – som alltid. Det svåra är att ödmjuka sig. Det enkla är att det inte finns någon ände på vare sig möjligheten att få pröva igen eller Guds tilltal.

”Kom, låt oss!” Där är psalmens uppmaning, att ständigt komma igen, att ständigt ta chansen, att ständigt… ständigt… Då kan vårt öra nås av det Gud talar.

Möjlig att använda

2011-07-17T06:53:00.000+02:00

Gud använder det användbara hos oss. Vår uppgift är att göra användbart av det vi har.

Gud är fullkomlig

2011-07-14T20:51:00.001+02:00

Gud fullkomnar. Det betyder inte att det fullkomliga behöver finnas hos mig. Det är Gud som är fullkomlig, Gud som gör mig fullkomlig.

Guds fullkomlighet och människans brist

2011-07-12T20:33:00.001+02:00

Gud är fullkomlig.

Gud fullkomnar allt.

Gud gör inget halvdant utan alltid fullt ut. Utan Gud kan ingenting vara komplett. När Gud lägger sitt till, det är då det blir fullkomnat., helt och totalt.

Men det är inte detsamma som att resultatet alltid blir som vi tänkt oss eller att det blir på ett sådant sätt att vi fullt ut kan överblicka det. Vår bristfällighet förändrar dock inte Guds fullkomlighet eller Guds möjlighet att fullkomna.

Skillnaden mellan sommaren och Guds ord

2011-07-10T11:10:00.001+02:00

Sommarpsalmen En vänlig grönskas rika dräkt är en av våra mest välkända psalmer. Sången har fem verser men det är de tre första som är mest sjungna. De lyder så här:

En vänlig grönskas rika dräkt 
har smyckat dal och ängar. 
Nu smeker vindens ljumma fläkt 
de fagra örtesängar,
och solens ljus och lundens sus 
och vågens sorl bland viden 
förkunna sommartiden.  

Sin lycka och sin sommarro 
de yra fåglar prisa. 
Ur skogens snår, ur stilla bo 
framklingar deras visa. 
En hymn går opp av fröjd och hopp 
från deras glada kväden, 
från blommorna och träden.  

Men du, o Gud som gör vår jord
så skön i sommarns stunder,
giv att jag aktar främst ditt ord 
och dina nådesunder.
Allt kött är hö och blomstren dö 
och tiden allt fördriver, 
blott Herrens ord förbliver. 

När jag i en gudstjänst var med och sjöng den här psalmen för en tid sedan kom jag att tänka på en sak. De två första verserna är naturromantiska och hyllar skapelsens skönhet i alla dess delar. Men den tredje versen har en annan karaktär. Vad är det egentligen den berättar? Jo, mot bakgrund av den där ljuvligt somriga skönheten som målas upp i vers ett och två ställs Guds ord. Naturen och sommaren är skön och tilltalande, men förgänglig. Guds ord är bestående, till och med det enda som är beständigt.

Den tredje versen uppmanar oss att inte så totalt tjusas av sommaren och naturen att vi tappar bort det varaktiga. Det här är en tankeställare, för hur mycket talar vi inte om vädret och hur lite om Guds ord.

Alfredsson om dagens kyrka

2011-07-08T07:27:00.000+02:00

Nyligen fyllde Hasse Alfredsson 80 år. Det fick mig att kika på ett Youtube-klipp med den berömda sketchen om pastor Jansson. Häpen upptäckte jag så mitt i prick sketchen är, ännu så här 50 år efter sin tillkomst. Alfredssons analys av kyrkans (och då inte bara Svenska kyrkans) belägenhet är knivskarp. Ängsligheten över att vara populär, längtan efter att vara modern och tidsanpassad, villigheten att pruta på budskapet till förmån för ytligare värden och så vidare.

Jag vill inte skriva vare sig mig själv eller någon annan på näsan, men nog finns det saker i undertexten att känna igen sig i och få en tankeställare av.

Livets tur och otur

2011-07-07T06:32:00.000+02:00

Häromdagen tipsade jag om en annan blogg, som hade ett pricksäkert och tänkvärt inlägg om alla om och borde som vi omger oss med. Jag tänker att det där med om och borde inte ligger så långt bort ifrån tanken om tur och otur. ”Om saker och ting bara varit si eller så istället, då hade jag haft turen på min sida och sluppit all otur”, till exempel. Detta får mig att tänka på en gammal kinesisk historia. Den handlar om tur. Eller om otur. Den väcker hur som helst frågan om vad som är tur och vad som är otur. Så här lyder den:

En kinesisk historia berättar om en bonde som ägde en gammal häst. En viss dag sprang hästen i väg och försvann. När bondens grannar kom och visade medkänsla, svarade bonden: ”Otur, tur, vem vet?” En vecka därefter kom hästen tillbaka och hade med sig en hel del andra hästar. Grannarna gratulerade bonden för att han plötsligt blivit rik. Men bonden svarade: ”Tur, otur, vem vet?” När bondens son försökte tämja en av dessa vilda hästar, föll han från hästen och bröt ett ben. Alla tyckte att det var sorgligt, men bonden nöjde sig med att säga: ”Otur, tur, vem vet?” En vecka senare kom armén in i byn och alla ungdomar som var vid god hälsa blev inkallade till krigstjänst. När officerarna såg att bondens son hade brutit ett ben, lämnade de honom i fred. Var det tur? Var det otur? Vem vet?

Andras tankar

2011-07-05T06:17:00.000+02:00

Visst läser man många bra – och ibland en del mindre bra – saker på nätet. Emellanåt händer det att något känns särskilt träffande. Så är det med de Om-tankar jag läser på en matblogg som jag kikat på ett par gånger. Ni vet hur det är, ibland halkar man in på någon blogg som man hittat via någon annan blogg eller bara för att man råkade surfa runt lite på måfå. Detta är en blogg som jag hittat via en annan. Jag är sannerligen ingen matlagare, men det hindrar ju inte att andras matlagande kan vara inspirerande (tyvärr alltid utan egen efterföljande praktik). Kjersti, som har bloggen jag nu pratar om, säger själv att det är både mat och prat i hennes blogg. Det jag fastnat för är en del av hennes prat, närmare bestämt hennes mitt i prick-text om om och borde. Läs den gärna, jag rekommenderar den varmt!

Andras tänkvärda tankar

2011-07-04T06:06:00.001+02:00

Det har varit väldigt mycket citat här på bloggen den senaste tiden. Jag låter andra tala. De får en del av mitt talutrymme. Varför? Det finns så mycket klokt som redan är sagt. Jag tar tillvara på det och låter mina egna tankar och ord få sällskap, inspiration och utmaning. Därför citerar jag andra, sådana som jag tycker sagt något värt att citera, det vill säga något tänkvärt.

Omflyttade bokstäver

2011-07-02T06:13:00.000+02:00

Ivar Lo Johansson tillskrivs följande beskrivning av en författares arbete:

Vad gör en författare? Flyttar bokstäver.

Så är det förstås. Vad annat kan författaren göra? När vi skriver använder vi alfabetets 28 delar och flyttar dem hit och dit. På så sätt skapas ord, text, bok. Klokt Ivar Lo! Och så på pricken.

Böcker att äga

2011-06-30T21:10:00.000+02:00

I en bok läser jag ett citat från en tidningsartikel. Artikeln var publicerad i VLT 1918. Citatet ger mig mod i barm. Detta är min syn på böcker!

Man känner aldrig för en lånad bok detsamma som för de böcker man äger.

Paradis och parkering

2011-06-29T19:07:00.000+02:00

En av de gånger jag åkte pendeltåg förbi Huddinge noterade jag att en byggnad intill spåret bar en skylt med texten ”paradisgaraget”. I huset inrymdes ett garage, som tydligen hade detta idylliska namn.

Själv tänkte jag inte särskilt mycket på bilar när jag såg den där skylten utan mest på livet och våra drömmar. Visst önskar vi allt som oftast att vi vore parkerade i paradiset, att våra liv vore lyckliga och enkla. Samtidigt är vår erfarenhet att livet endast glimtvis – om ens så mycket – bjuder oss på paradisiska omständigheter. Nej, det där med ett paradisgarage för livet är bara en illusion, så bra blir det aldrig. Dessutom står ju inte livet still, det är ständigt i rörelse. Någon parkering är det aldrig frågan om.

Så, varken parkering eller paradis, men liv, liv, liv.

Skriva och läsa

2011-06-27T19:57:00.001+02:00

Före midsommar ägnade jag nästan två veckor här på bloggen åt Imre Kertész. På den här sidan midsommar inleder jag med en annan nobelpristagare i litteratur: Mario Vargas Llosa. Det här vackra har han sagt, och det gläder en skrivande och läsande människa:

Precis som skrivandet är läsandet en protest mot livets otillräcklighet.

Gud, diktaturen och demokratin

2011-06-24T06:55:00.000+02:00

Det har varit många tankar här på bloggen utifrån Imre Kertész formuleringar. Idag kommer den sista för den här gången. Och nu är temat kanske lite annorlunda. Inte fullt så livsfilosofiskt som tidigare. Eftersom jag själv inte tänkt färdigt kring dessa ord, så färdigt att jag vill skriva något, låter jag dem stå som de står i Dossier K och inbjuder både mig själv och andra till fortsatt funderande.

Vi har redan talat om paradoxen att det i en diktatur är lätt att hitta Gud; i demokratin däremot ges det inte längre någon metafysisk undanflykt, där är människan ensam i sin kamp för friheten. […] Frågan är inte politisk, men i två olika politiska system ställer du dig den på två olika sätt. I det ena som enda möjlighet, i det andra som en av möjligheterna.

Livets under

2011-06-23T18:50:00.000+02:00

Flera dagar nu har Imre Kertész och hans bok Dossier K varit min blogginspiration och än är det inte slut. Ytterligare två dagar slår vi följe. Idag med ett enkelt men viktigt och talande citat:

Man måste inte vara troende för att vara mottaglig för livets under.

Livets ögonblick

2011-06-22T06:47:00.000+02:00

Livet levs ett ögonblick i taget. Faktiskt inte mer än så. I alla fall är det så jag tänker. Uppenbarligen tänker Imre Kertész på ett liknande sätt. Så här skriver han i Dossier K:

Men det är livets lag: människan lever med ansiktet vänt mot framtiden, men det betyder ännu inte att hon går framåt. Jag går med på att man kan låta sig vägledas av föreställningar om mål, men det är inget annat än illusion: det som vi ser som framtid är inte samma sak som verkligheten. Det är inte framtiden som väntar oss, bara nästa ögonblick, och den som skådar bortom detta ögonblick bedrar sig själv.

Tänk vad många planer, drömmar och mål vi formulerar och så är det bara illusioner! Livet är ögonblicken: ögonblick fogat till ögonblick.

Svarslösa frågor

2011-06-21T05:38:00.000+02:00

Sviten med blogginlägg utifrån Imre Kertész självbiografiska Dossier K går vidare. Nu dags för lite filosoferande kring alla varför. Jag gillar frågor, mer än svar. Svar är så begränsande på något vis medan frågor ännu har alla möjligheter öppna. Klart då att jag blir lycklig av Kertész ord då han säger så här:

Jag hoppas att jag inte kan besvara dina frågor. För om jag kunde det skulle det betyda att jag har förstått någonting som överskrider förståndets gränser.

Se döden i vitögat

2011-06-19T18:29:00.000+02:00

För sig själva kan dessa rader av Imre Kertész tala:

Att undvika de yttersta frågorna är inte optimism utan feghet. Jag förstår visserligen ett sådant beteende, men optimisten måste dö likaväl som pessimisten. Vare sig vi tar emot döden blint eller ser den i vitögat – går det på ett ut i praktiken. Jag ser den hellre i vitögat därför att det betyder ett fullödigare liv och när allt kommer omkring större glädje.

Djärvt och helhjärtat

2011-06-18T06:30:00.000+02:00

Följande modiga ord uttalar Imre Kertész i Dossier K:

Eftersom vi måste dö, är det vår rätt, ja vår plikt att tänka djärvt.

Det är en intressant tanke det där, och en spännande praktik. Kanske rentav vågad. Men klok! För om vi ändå ska dö (vilket vi ju ska), finns det ju ingen anledning att hålla tillbaka, vara feg och återhållsam. Så: Var helhjärtad i allt!

Detta påminner mig om en sång av Ingemar Olsson. Den talar om att leva helhjärtat, ända tills döden tar vid. Så här lyder texten i sin helhet:

Helhjärtat vill jag göra

allt som jag nånsin gör

Helhjärtat vill jag leva

Helhjärtat tills jag dör

Med hela hjärtat hela tiden

Överallt och jämt

Med hela hjärtat hela tiden

Alldeles bestämt

Helhjärtat vill jag äga

allt som jag nånsin får

Helhjärtat vill jag mista

Sånt som inte består

Med hela hjärtat hela tiden

Överallt och jämt

Med hela hjärtat hela tiden

Alldeles bestämt

Heljärtat vill jag jobba

Helhjärtat vara lat

Helhjärtat varta hungrig

Helhjärtat äta mat

Med hela hjärtat hela tiden

Överallt och jämt

Med hela hjärtat hela tiden

Alldeles bestämt

Helhjärtat vill jag glömma

Helhjärtat komma ’håg

Helhjärtat vill jag drömma

Helhjärtat åka tåg

Med hela hjärtat hela tiden

Överallt och jämt

Med hela hjärtat hela tiden

Alldeles bestämt

Helhjärtat vill jag sjunga

Helhjärtat hålla tyst

Skriva för att slippa tala

2011-06-16T18:10:00.000+02:00

Imre Kertész börjar sin själbiografiska Dossier K med att slå fast att han skrivit om sådant han inte velat tala om och att det är just därför han skrivit: ”för att slippa tala om det”.

Jag tycker om den där åtskillnaden han gör mellan att tala och att skriva om något. Och jag håller med honom. Skriva kan man även – och i synnerhet – göra om sådant som man inte kan tala om. Synd bara att människor (jag också) ofta talar så mycket och skriver så lite. Tänk vad mycket som på så sätt går miste om att bli sagt.

Inte undra utan vara

2011-06-15T18:00:00.000+02:00

En författare i särklass är Imre Kertész. 2002 fick nobelpriset i litteratur. Jag tänker ägna några dagar och blogginlägg åt citat från och kommentarer till en av hans böcker: Dossier K, som är ett slags självbiografisk skildring i intervjuform. Jag börjar med några ord om boken, som finns skrivna på ena omslagsfliken. Texten är skriven av Aris Fioretos och är ett citat från Dagens nyheter.

Kertész ställer inte frågan ”Hur blev jag den jag är?” utan ”Hur kan jag vara den jag gjordes till?” En bok som springer ur en sådan undran kan förstås bara utgöra en lyckokatastrof. Det vill säga: en elegi över ödeslösheten.

Klokt det där, att undra mindre över vem jag är och hur jag blev den jag är och ägna mer uppmärksamhet åt att vara den jag är. Kertész tycks vara ovanligt bra på just det. Det syns allra mest i hans mästerverk Mannen utan öde. Men alla kan vi öva oss, öva oss i att se vilka vi är och öva oss i att vara dem vi är.

Tålamod

2011-06-14T06:44:00.000+02:00

För en tid sedan uppsnappade jag följande klokhet:

Att ha tålamod är det största modet.

Katolsk statistik

2011-06-13T14:08:00.001+02:00

För en tid sedan länkade jag till Signumbloggen, som kommenterade den senaste statistiken för Svenska kyrkan. Idag skriver bloggen om Katolska kyrkans statistik för förra året. Intressant läsning det också. Noteras bör att Katolska kyrkan, med sina nästan 97 000 medlemmar, efter Svenska kyrkan, är Sveriges största kristna samfund. På tredje plats kommer Pingströrelsen med drygt 83 000 medlemmar.

Steg för steg visar vägen

2011-06-12T17:41:00.000+02:00

I Bibelns sångbok, Psaltaren, finns Bibelns längsta kapitel. Det har nummer 119. I det kapitlet finns en av Bibelns mer kända verser. Så här lyder den:

Ditt ord är en lykta för min fot, ett ljus på min stig. (Ps 119:105)

I de där orden kan vi ana att vägen vi har att gå i livet lyses upp ett steg i taget. Mycket mer än så klarar väl inte en lykta av. Och mer behövs inte heller då det är Guds väg vi går på.

Något liknande finns i följande citat, som tillskrivs John Wooden:

Om du går så långt som du kan se, så kommer du därifrån se tillräckligt för att gå ännu längre.

John Wooden var, enligt Wikipedia, amerikansk basketcoach, som avled för något år sedan nära 100 år gammal. Han var något klokt på spåren, något bibelförankrat.

Tro åt varandra

2011-06-10T06:33:00.000+02:00

Får någon av er lida skall han be; är någon glad skall han sjunga glädjepsalmer. Är någon av er sjuk skall han kalla till sig de äldste i församlingen, och de skall smörja honom med olja i Herrens namn och be böner över honom. Deras bön i tro skall rädda den sjuke, och Herren skall göra honom frisk. Och har han syndat skall han få förlåtelse. (Jak 5:13-15)

Det enda vi behöver göra när det är svårt är att be andra be. Andra får tro. Det är inte den svages tro som ska göra något. Orkar vi inte behöver vi inte intala oss att det är möjligt utan överlåtelsen räcker. Överlåtelsen till Gud och överlåtelsen till dem som just nu kan tro.

En och annan sak

2011-06-08T06:29:00.000+02:00

Vad Gud kan är en sak, alltså vad Gud, den allsmäktige, förmår.

Vad Gud gör är en sak, alltså hur Gud använder sin allmakt.

Hur vägen för den enskilda människan ser ut, är en annan sak.

Livets heltid

2011-06-06T07:24:00.000+02:00

Vi kommer från ett stort Ingenting in i världen. Vi ser oss omkring, upptäcker olika rum, sträcker oss i skilda riktningar, luktar, smakar, berör. Gör allt det kropp och medvetande är förmögna. Det är en heltidssysselsättning, ty världen är större än kroppen. ”Och plötsligt är det afton”. (Göran Tunström)

Perspektiv på livet

2011-06-04T10:20:00.002+02:00

Det finns något som heter perspektivteckning. Det handlar om att avbilda verkligheten på ett proportionerligt sätt utifrån en viss synvinkel. Så här kan det se ut:

Jag kan inte teckna, allra minst perspektivteckna. Men perspektivteckning är också att teckna ett perspektiv på världen och tillvaron. Vare sig världen eller tillvaron är platt. Inte livet heller. Det går inte att fästa världens, tillvarons, livets perspektiv på papper eller duk. Det är så mycket större. Inte lärde jag mig teckna men jag har lärt mig detta.

(Bild härifrån.)

Rom och enheten i Kristus

2011-05-28T20:50:00.002+02:00

För ett par veckor sedan ägde ett historiskt möte rum i Rom. Det var en delegation med svenska pingstvänner och katoliker som gemensamt besökte Rom och påven. Mötts till samtal och gemenskap har gruppen gjort i flera år, så det var inget nytt. Åsikterna om dessa möten går lite isär i de kristna leden och nu när det blev aktuellt med en resa till Rom väcktes det liv i åsikterna igen.

Personligen har jag svårt att förstå faran i att möta och tala med trossyskon. Gud är densamma och om vi ser på varandra och möter varandra med Guds ögon kan det knappast bli annat än bra. Hur som helst tycker jag det är bra att människor tänker till, tycker och framför sina funderingar Sådant är sunt och bra. Alla kan inte tycka lika om allting, men alla borde försöka ledas av respekt för andra. Nu har syster Veronica, som är katolik och en av dem som ingår i mötesgruppen och alltså var med till Rom, skrivit ett inlägg om saken på sin blogg. Hon skriver så klokt om ekumeniken:

Vi ska inte ”jobba” för enheten, utan vi ska ta emot det som redan finns i Guds hjärta. Ta emot varandra som bröder och systrar i Kristus, han själv kommer att föra oss samman, till den enhet han har bett för.

Låt oss be om denna enhet. Ber vi så, gör vi det tillsammans med Jesus själv.

Klokt i kassakön

2011-05-26T11:56:00.000+02:00

Några av livets mer filosofiska stunder brukar inträffa i kassakön i mataffären. Det är i alla fall min erfarenhet. Där är det så lätt hänt att man kommer att tala med köande främlingar om något trivialt. Oftast handlar samtalet om köandet eller något försinkande moment i anslutning till att varor ska betalas eller så.

Det är då man får chansen att inte vara irriterad utan bara lugnt ta saken så som den blir. Mycket klokskap om tidens gång, livets nödvändigheter och annat låter höra om sig i de där kassakösamtalen. Det föds helt enkelt mycket visdom där i samtalen med handlande medmänniskor. Jag brukar se det som att kassakön är tillfället att ta det lugnt. Och tillfället att lära om livet.

Kommentar till världens undergång

2011-05-20T14:20:00.000+02:00

Nu har teologen Mikael Tellbe tyckt till om den domedagsprofetia jag skrev om i söndags. Läs gärna hur han formulerar sig.

Kyrkstatistik med analys

2011-05-20T08:37:00.001+02:00

Katolska Signumbloggen gör en intressant analys av statistik för Svenska kyrkan. Värt att tänka på en stund oavsett man är svenskkyrklig eller ej.

Att leva är att välja

2011-05-16T09:45:00.000+02:00

Läser att Umberto Eco skrivit detta insiktsfulla:

Världen befolkas av ett växande antal människor som vill informera dig om saker som inte intresserar dig.

Det påminner oss om det ständiga vi tvingas till: att välja!

Världens undergång på lördag

2011-05-15T15:59:00.000+02:00

God morgon världen i Sveriges Radio P1 hade idag ett reportage om en domedagsprofetia. Enligt den ska världen gå under på lördag. Nog för att det finns mycket som gör att man lätt kan tro på världens snara undergång, men jag tvivlar i alla fall. Anledningen till mitt tvivel finns i Bibeln. Bibeln talar visserligen om att det kommer en sista dag för den här världen, men Bibeln talar också om att ingen vet när det ska ske, ingen kan veta.

Dagen och timmen känner ingen, inte ens änglarna i himlen, inte ens Sonen, ingen utom Fadern. (Mark 13:34)

Alla uträkningar om när världen ska gå under är alltså felaktiga. Det kan vi vara helt säkra på, för det har vi Bibelns ord på. Ingen vet när det sker. Det är vad jag tänker på när jag hör om domedagsprofetior, som den i förmiddagens radioprogram.

Ord för en gravsten

2011-05-15T15:40:00.000+02:00

Svenska Dagbladet hade igår en intressant artikel om Kerstin Thorvall. En märklig historia nystas upp där Thorvalls sista önskan visar sig ha hamnat oläst på Kungliga biblioteket. Nu är dock önskan känd både för Thorvalls söner och för allmänheten. Därför kommer det att stå följande på hennes gravsten:

Hon var en människa som ville säga som det var och hon lärde sig aldrig att inte alla ville veta det.

Tänkvärda ord det där. Sanningen om verkligheten är besvärande och nödvändig. Det håller jag med Kerstin Thorvall om.

Tala tro

2011-05-14T09:43:00.000+02:00

”Det var härligt!”

Ibland får man säga det i tro.

Konsten att åka tåg och leva

2011-05-10T05:48:00.000+02:00

Eftersom jag åker mycket tåg fastnar jag för Håkan Nessers beskrivning (i Skuggorna och regnet) av att sitta baklänges på tåget. Han får det till att handla om perspektiv på tiden och dess gång:

Det var någonting med att se det som redan hänt, istället för att behöva titta på det som ännu låg i framtiden.

Kan det faktum att man lättare blir åksjuk om man åker framlänges och tittar ut ha med detta att göra? Klarar vi inte av att möta framtiden i 200 kilometer i timmen? Borde man färdas baklänges genom livet istället? Framtiden kommer ju i alla fall, men, så att säga, från andra hållet. Den där tanken är inte helt glasklar, den gäckar mig. Men den är spännande!

Självupptagna

2011-05-09T06:43:00.000+02:00

Visdomsord från min almanacka:

Vi skulle bry oss mindre om vad andra tänker om oss om vi insåg hur sällan de faktiskt gör det.

Nära närvaro

2011-05-07T09:38:00.000+02:00

Jesus har kommit närmare oss än vad vi själva har gjort och kan göra.

Lyssnandets konst

2011-05-04T06:06:00.000+02:00

Ibland hör man kloka saker, som detta:

Att lyssna är ett stycke konst.

Magiskt tänkande

2011-05-02T05:55:00.000+02:00

”Många bygger sin verksamhet på det magiska tänkandet.” Detta hör jag en person säga och noterar hur mitt i prick det är. Många är de (vi) som mer eller mindre tilltror det där magiska stor förmåga. Vi tror att saker ska ordna sig utan att någon gör något. Sådan galenskap!

Självtalande

2011-05-01T08:33:00.000+02:00

Ibland hamnar man i absurda situationer där det liksom inte är någon idé att säga något, trots att det egentligen finns hur mycket som helst som skulle kunna sägas. Det är som att de där situationerna talar för sig själva.

Tänkvärda citat

2011-04-29T06:03:00.000+02:00

För en tid sedan såg jag filmen ”Gudar och människor”. Från den antecknade jag några citat, som berörde mig då och därefter. Jag återger dem här okommenterade:

”Ni har alltid ett val.”

”Jag blev munk för att leva, inte för att vänta att få halsen avskuren.”

”Att åka är att fly. Att åka är att dö.”

”Ni är grenarna, vi är fåglarna.”

”Att stanna här är minst lika dumt som att bli munk.”

”Kom ihåg att du redan gett ditt liv.”

”Det leder ingenstans att ge sig av.”

Rätten att bli

2011-04-27T06:11:00.000+02:00

Bibeln talar om ”rätten att bli Guds barn”. Detta är intressant. Vad innebär denna rätt att bli Guds barn? Jo, svaret finns i sammanhanget där dessa ord står. Så här lyder bibelversen i sin helhet:

Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn (1 Joh 1:12)

Det är de som tagit emot Jesus som har fått rätten att bli Guds barn. Att bli Guds barn är ingen rättighet, men en möjlighet om man följer det som föregår, att bli Guds barn. Den som tar emot Jesus får rätten. Just det, får. Rätten att bli Guds barn är inget vi kan ta oss, det är något vi får. Gud ger, vi får.

Gud visar sig

2011-04-25T14:45:00.000+02:00

En fantastisk psalm har följande text:

För att du inte tog det gudomliga dig till en krona,
för att du valde smälek och fattigdom vet vi vem Gud är.

För att du lydde fram till det yttersta – döden på korset,
vet vi vad seger, vet vi vad väldighet, vet vi vad Gud är.

För att du nedsteg hit till de plågade, hit till de dömda,
vet vi att ingen ensamhet finnes mer, vet vi var Gud är.

Därför skall alla sargade döende, alla de dömda,
säga med alla heliga, saliga: Jesus är Herre.

Därför skall alla världar och varelser, allt som har varit,
är och skall komma, en dag bekänna det: Jesus är Herre.

Om man läser texten upptäcker man en stegring där Gud blir alltmer uppenbar. Till att börja med kan vi, genom att Jesus avstod sin gudomlighet och blev en av oss, veta vem Gud är. Det vill säga Gud är en Gud som vänder sig till människorna för deras bästa.

I andra versen visar Jesus lydnad, då han gick i döden för mänskligheten och försonade oss med Gud, på Guds natur, vem Gud är. Gud är kärlek och uppoffring, Gud är trofast och utgivande.

Tack vare att Jesus kom nära uppenbaras var Gud är och kanske framförallt att Gud ÄR.

Som en följd av allt detta kan alla, oavsett förutsättningar, bakgrund, kapacitet, framtid, bli Guds barn och få Jesus till Herre i sina liv.

Och till följd av detta blir det uppenbart för alla vem Jesus är.

Det är en fantastisk sång och ett ännu mer fantastiskt evangelium!

Gud och människa

2011-04-23T06:31:00.000+02:00

Jag tycker någonting. Om Gud tycker något annat än vad jag tycker har Gud fel.

Kanske är detta en av de tydligare illustrationerna för vad som är synd – att sätta sitt eget tyckande, och därmed sig själv, över Gud.

Det oväntade

2011-04-22T06:44:00.000+02:00

Påskens budskap handlar väldigt mycket om att kunna tänka utanför boxen, som man brukar säga. Söndagen före påsk, palmsöndagen kallad, påminner oss om hur Jesus rider in i Jerusalem och hyllas som en kung. Veckan som följer direkt på denna söndag är stilla veckan då dagarna i hast för oss mot korset, lidandet, döden. Det är så fjärran hyllningarna vid inridningen till Jerusalem. Ändå är det samma kung och samma av Gud utstakade väg.

Nederlaget i påskveckan, eller rättare sagt det som verkar vara ett nederlag, är en så oändligt mycket större seger än den som triumfatoriskt kunde tolkas fram ur palmsöndagens händelser.

Vi gillar hjältar, vi gillar framgång, men vägen till försoning mellan Gud och människa handlar så lite om detta i mänsklig mening. Påsken visar oss att seger och framgång är något helt annat än ära och upphöjelse.

På påskdagen får vi facit. Det är då vi får veta att mardrömsveckan inte var slutet utan vägen till uppståndelse och liv.

Kontrasten mot glädjen på palmsöndagen – bara en vecka bort – är mycket stor. Påskdagens glädje, mot bakgrund av påskveckans lidande, bär ett djup, som bara kan födas hos den som förmår tänka utanför boxen. Endast den kan i någon mån se Gud i det som händer. Det är oväntat; det är av Gud.

Hemlöshet

2011-04-21T20:29:00.000+02:00

Jag har gjort en anteckning, några ord som jag tillskriver Owe Wikström:

Det finns en grundläggande hemlöshet.

Ja, så är det ju.

Dödens obehag

2011-04-20T06:27:00.000+02:00

Detta läser jag i Anders Paulruds Fjärilen i min hjärna:

Dumt nog berättade jag för en gammal och kär vän att jag höll på och skrev om min förestående död.

Det blev tyst.

Va fan då, sa hon. Alla ska ju dö.

Det är inte så lätt att skriva i utkanten av sin död, sa jag efter en stund.

Skriv inte då, sa hon. Sorg är inget man behöver visa upp.

Kanske. Men jag kan väl få försöka. Ändå.

En axelryckning.

Sedan talade vi om betydligt enklare saker; om utfiskningen av Östersjön, om globalisering, läget i Darfur –

Två saker får detta mig att tänka på. För det första att döden berör oss illa, framförallt talet om döden är det som berör oss illa. Vi vill fly, undvika, komma undan. För det andra att så oändligt många hemskheter är lättare för oss att hantera än det faktum (det enda säkra för övrigt) att vi alla ska dö. Detta trots att dö är också en av få saker vi har gemensamt med alla människor.

Frihet

2011-04-18T06:23:00.000+02:00

Klokskap från Anders Paulrud och boken Fjärilen i min hjärna:

Friheten är bara möjlig tillsammans med en annan människa.

Klokt, sant och rysligt sorgligt. Sorgligt för alla ensamma. Ensamhetens fängelse kan det verkligen bara befrias i relationen till friheten?

Skratt och gråt

2011-04-16T20:21:00.000+02:00

I Anders Paulruds eminenta och skakande Fjärilen i min hjärna läser jag detta:

Skrattet är också ett bedövningsmedel, ibland starkare än gråten.

Kanske är det överdrifterna, eller snarare ytterligheterna, som tröstar varandra. Gråten tröstar skrattet (ty även skrattet kan bli ledset), skrattet tröstar gråten.

Hur tolka?

2011-04-14T06:19:00.000+02:00

Att Gud inte visar sig, ska jag tolka det som att jag får vara i fred eller som att jag är övergiven?

Det kommer i praktiken

2011-04-13T06:17:00.000+02:00

Om moder Teresa läser jag följande:

Moder Teresa, som trodde på den kärlek som Gud har i oss, fick en gång när hon var i Sverige frågan: Hur lär man sig älska? Och hon svarade kort och gott: Genom att älska. Den kärlek som finns i oss växer genom att bli igenkänd, trodd på och satt i omlopp.

I så fall är detta med att älska inte något att sitta och vänta på att det ska dyka upp. Det är praktiken som ger det. Oavsett det gäller att älska Gud, andra människor eller sig själv. Kärleken kommer i handlingen.

En dag av nåd

2011-04-12T21:39:00.001+02:00

Det är en härlig känsla, den jag har just nu. Fick ett telefonsamtal som ställde in morgondagens aktiviteter. Det innebär – förutom själva arbetstiden – ungefär fem timmars restid som inte blir av. Jag fick hux flux en ledig dag, helt enkelt.

Denna överraskning till min favör smakar nåd. Nåd är vad den smakar. Verkligen.

Svårt

2011-04-11T06:15:00.000+02:00

Gud är inte alltid lätt att ha med att göra. Och det är förmodligen precis vad Gud tycker om oss också allt emellanåt.

Fullt upp på tåg

2011-04-09T20:13:00.001+02:00

I SJ:s tågtidning Kupé ögnar jag igenom ett reportage om tågresenärer. Det är fotografier och lite text som ska skildra ”En dag i tåg-Sverige”. I en kommentar säger en av dem som samlat material till reportaget att ”Folk som åker tåg verkar vara vara ett väldigt upptaget släkte.”

Detta läser jag på en resa då jag själv först sitter försjunken i en tidskrift, sedan i en vetenskaplig artikel och slutligen i en skönlitterär bok. Någonstans mellan allt detta läsande bläddrar jag i Kupé och känner mig verkligen som en familjemedlem i det där upptagna släktet. Inte det allra minsta stressad, men med ambitionen att maximalt utnyttja all den ljuvliga lästid som tågresande möjliggör. Vad andra tågresenärer är upptagna av har jag ingen aning om.

Att dölja

2011-04-05T13:10:00.001+02:00

I en bok läser jag en, för bokens berättelse, intetsägande detalj, som dröjer sig kvar hos mig. Så här står det apropå placeringen av två tavlor:

det där med bilderna var ju bara något hon hade gjort för att det inte skulle synas att det inte hängde något där

Det är det där med ”för att det inte skulle synas att det inte hängde något där”, som jag fastnar för. Döljande av det som inte är.

Är det inte just det vi ägnar oerhört mycket livstid åt, att dölja det som inte är där vi fått för oss att det borde vara något. Dölja för att det inte ska synas hur det egentligen är.

Jag vet inte vad jag tycker om att vi så att säga hänger upp saker ”för att det inte ska synas att det inte hänger något där”. Men det känns en smula bekymmersamt. Kanske finns det inga alternativ.

Fullbordad vecka

2011-04-03T08:42:00.000+02:00

Sju saker som fullbordar en vecka är måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag och söndag.

Lördagssysslor

2011-04-02T09:41:00.000+02:00

Sex stycken lördagssysslor är att ta emot besök, att grädda våfflor, att spela spel, att halvligga i soffan och prata, att ta en långpromenad och att strunta i allt annat.

Uppiggande fredag

2011-04-01T06:38:00.000+02:00

Fem uppiggare en fredag är en kanna te, en ledig dag, en bok, ett kvällsbesök och livet.

Torsdagssteg

2011-03-31T06:10:00.000+02:00

Fyra steg att ta en torsdag är det upp ur sängen, det till dagens arbete, det första i dagens promenad och det uppför steget till tåget som för mig hem.

Tre saker en onsdag

2011-03-30T06:37:00.000+02:00

Tre saker som kännetecknar en onsdag är arbete, promenad och en god bok.

En tisdag

2011-03-29T06:36:00.000+02:00

Två saker som gör en tisdag är solsken och takdropp

Möjligheternas måndag

2011-03-28T06:06:00.000+02:00

En sak som piggar upp en måndag är att det är måndag och chansen att börja om återigen står öppen. Måndag är början på en ny vecka, med betoningen på ny. Allt är möjligt och inget har ännu hunnit bli omöjligt.

Billigt nöje

2011-03-27T19:55:00.000+02:00

Det finns gott om nöjen i livet, som är alldeles gratis. Som att titta på himlens färger när solen går ner. Som att ana doften av vår i luften. Som att lyssna på tystnaden. Eller något annat.

Så finns det andra nöjen, som kostar pengar. Bland dessa finns det sådana som är billigare än andra. Ett av de förmodligen allra billigaste nöjen man kan tänka sig njöt jag av nyligen.

Jag var på Myrornas secondhand och köpte böcker. Närmare bestämt pocketböcker. Fem kronor styck kostade de. Med tanke på att man för den femman får sisådär en heldags nöje vågar jag påstå att detta nöje är så nära gratis det går att komma.

Rekommenderas!

Snabb och långsam

2011-03-26T09:22:00.001+01:00

Är hopplöst fånge i tiden. Det betyder just nu att jag tvingas hänga med i tidens hastiga framfart, trots att jag egentligen inte hinner med. Hinner med i tidens tempo alltså. Jag är för långsam eller tiden för snabb. Frustrerad, men försöker finna mig. Livets lott.

Man kan må lite poesi, helt enkelt

2011-03-25T06:19:00.000+01:00

Jag har mått lite olyckligt på sistone.

Är inte det en ganska bra formulering egentligen. Det fina med den är – förutom att den har något poetiskt vackert i sig – att den är tydlig och otydlig på samma gång. Något är inte helt på topp, signalerar den. Exakt vad som är på tok signalerar den inte.

Ibland behöver man både de tydliga vagheterna och det poetsikt svindlande. Kanske är det därför man kan må lite olyckligt ibland.

Ljudet av vår

2011-03-24T14:32:00.000+01:00

Det är ett hål i stuprännan utanför mitt fönster. Därför hör jag ett idogt vårporlande. Det tackar jag för.

Katastrofperspektiv

2011-03-23T05:59:00.000+01:00

Häromdagen gjorde jag följande anteckning:

Dagens hittills största katastrof är att vattenkokaren dragit sitt sista andetag. Hade jag bott i Japan hade dagens katastrof varit en helt annan.

Frånvaro är inte tomhet

2011-03-21T18:27:00.000+01:00

Frånvaro är en fråga om realtion.

Maktanvändning

2011-03-19T08:42:00.000+01:00

Nyheterna har den senaste tiden varit fyllda av rapporter om destruktiv maktutövning. Det får mig att tänka på hur stor skillnaden är mellan mänskliga maktutövare och Gud. Mänskliga maktmedel är ofta hot, våld och förnedring. Gud har all makt i himlen och på jorden, men hans maktutövning är inte hot och korruption utan barmhärtighet och respekt. Det är skillnad det. Faktiskt en livsavgörande skillnad.