Slut
När denna dag når sitt slut gör också ett helt år detsamma. I skarven mellan idag och imorgon kommer mängder av människor i vårt land att lyssna till Alfred Tennysons Nyårsklockorna. Jag tjuvstartar lite och lyssnar på den redan nu, via Sveriges Radios arkiv.

Och så bekräftas det jag redan visste: inte hela dikten läses, två strofer utelämnas. En av dem är diktens allra sista och denna blir min bön inför det år som ligger framför:

Ring in den tid då andarna befrias
ur själviskhetens sammansnörda band.
Ring mörkrets skuggor bort ur alla land:
ring honom in, den bidande Messias.

Kanske kommer han nästa år, den Messias som väntar på att få återse människorna ansikte mot ansikte. Vi vet inte, men låt oss medan vi väntar, själva lyfta blicken och se människorna ansikte mot ansikte.

Det är mörkt omkring oss, vi lever våra liv i ett samhälle där en vanlig ingrediens är våld, lidande och oro. Vi behöver ljuset och tryggheten, vi behöver befrielse från det mörkas makt över oss. Vi behöver lyfta vår blick från oss själva och se varandra, möta blicken hos den som finns intill oss.

Där, vid vår sida, finns den Messias som väntar på att få komma, komma för att iordningsställa allt. En väntan att få komma in i människornas hjärtan och i världens villervalla. Om vi i varandra ser den avbild av Gud som finns där, kommer Messias, för våra ögon, i våra hjärtan, i vårt mörker.

Så låt det gamla klinga av och det nya ringas in. Så länge någon ännu lever i väntan, finns det hopp.

Guds nåd har blivit synlig som en räddning för alla människor. Den lär oss att säga nej till ett gudlöst liv och denna världens begär och att leva anständigt, rättrådigt och fromt i den tid som nu är, medan vi väntar på att vårt saliga hopp skall infrias och vår store gud och frälsare Jesus Kristus träda fram i sin härlighet. (Tit 2:11-13)

Marginaler
Finner en anteckning gjord av ett fragment som sipprat till mitt öra, från en föreställning som radioteatern gett. Noteringen är: Hon skulle så gärna vilja vara en människa med marginaler.

Sammanhanget för citatet känner jag inte, så jag använder det här lösryckt och med egen reflektion tillfogad. Jag associerar till en hel massa saker, men nöjer mig med en av dem, den som handlar om böckernas marginaler.

För på något vis är livet en berättelse och berättelser återfinns ibland i böcker och böcker har, som sagt, marginaler. Dessa marginaler ger struktur åt boksidorna, gör texten tydlig, ger den ramar och lämnar utrymme för tankar och anteckningar. Ungefär så tänker jag mig att livet med marginaler också ser ut. Med tomrum för ordningens skull och för tankarna och noteringarna.

Jag vill också leva ett liv med marginaler. Helst breda marginaler, så det finns plats för mycket ordning, frihet och reflektion. Ett liv där det som inte är, tomrummen, är det som skapar både struktur och utrymme.

För det är förmodligen som Heidegger påstår, att Varat och Intet egentligen är ett och detsamma. I alla fall är livets berättelse, det som är livets vara, likaväl som böckernas texter, beroende av marginalerna och mellanrummen, alltså det som inte är.

Om värdet av fickor
Återfann just en chassidisk pärla, väl värd att påminnas om:

Everyone must have two pockets, so that he can reach into the one or the other, accordning to his needs. In his right pocket are to be the words: ”For my sake was the world created,” and in his left: ”I am dust and ashes.”

Läste häromdagen
Läste häromdagen en sammanställning över brev, skrivna av Dag Hammarskjöld under hans ungdomstid, till vännerna Rutger Moll och Jan Waldenström. Att läsa brev där bara den ene partens är redovisade (Molls och Waldenströms brev är inte publicerade i boken ifråga), är litegrann som att avlyssna ett mobilsamtal. Man hör bara den ene parten och får gissa vad den andre säger och vad det är som kommenteras. Fast det är klart, kvaliteten på Dags skrivna brev är betydligt högre, framförallt språkligt, än vad de avlyssnade mobilsamtalen som regel bjuder på. Han var onekligen kunnig i formuleringens konst.

Under läsningen av Dags brev (jag kallar honom Dag, ty jag upplever mig vara familjär med herr generalsekreteraren, trots att vi har ett par generationer, klasskillnad, framgång och inte minst döden, emellan oss), drabbas jag av hur ofattbart roligt det måste ha varit att leta reda på breven och söka ordningen bland dem (långt ifrån alla är daterade) och slutligen sammanställa dem.

På det sättet blir läsningen inte bara en läsbar njutning, utan också en dröm om efterforskningens och sammanställningens nöje. Det behöver väl knappast tilläggas att om man bara fångar de små flaken av njutning som flyter omkring i kaoset, kan både glädje och förnöjsamhet bli trevliga reskamrater på färden genom livet, läsningen och drömmarna.

Så här
Så här i årets sista ilande dagar, blir jag varse att det i år är hundra år sedan Gunnar Ekelöf föddes. Nu är jag inte så mycket för jubileer och firanden, men i alla fall. Det som intresserar borde ju inte kunna slinka förbi osett ett helt år, eller?

Nåja, detta får mig i alla fall att ånyo ta fram min Ekelöf ur bokhyllan. Något som sker emellanåt och med ungefär samma överraskning till följd varje gång – att det är så bra, så enkelt och så bra.

Mitt första möte med Gunnar Ekelöf skedde till följd av att jag någonstans läst att han ansågs som en svår poet. Sådant är fullt tillräckligt för att få mig att tro att detta förmodligen är värt att läsa.

Så mötte jag Ekelöfs diktning och har återkommit till den sedan dess och utan att alls vara särskilt beläst eller kunnig, undrar jag fortfarande (kanske just på grund av den okunskapen?) vad det är som är så svårt med Ekelöf? Han är poet, det räcker, mer behöver inte förstås på det där begeppsliga sättet. Resten finns där – mellan raderna.

Åh, att få skriva så – mellan raderna.


Poetik

Det är till tystnaden du skall lyssna
tystnaden bakom apostroferingar, allusioner
tystnaden i retoriken
eller i det så kallade formellt fulländade
Detta är sökandet efter ett meningslöst
i det meningsfulla
och omvänt
Och allt vad jag så konstfullt söker dikta
är kontrastvis någonting konstlöst
och hela fyllnaden tom
Vad jag har skrivit
är skrivet mellan raderna
(Gunnar Ekelöf)

Språkkunskap
De senaste dagarna har jag läst ett antal böcker varav flera har en sak gemensam, nämligen att de förutsätter att läsaren är bevandrad i ett antal språk, utöver det som boken är skriven på. De böcker jag läst har varit på svenska men stundom innehållit citat och referat på engelska, tyska, franska och latin. Inget är översatt, inte ens i en fotnot.

Även om detta kan vara besvärande, inte minst då det är avgörande för den övergripande förståelsen, att just de där orden på franska, eller vad det nu är, förstås, kan jag inte låta bli att tycka att det är lite charmigt – och lite högmodigt.

Charmigt därför att författaren tar för givet att läsaren är en beläst människa, eller i alla fall relativt språkkunnig. Att förstå vetenskaplig franska, tyska, o.s.v. är ju en nivå högre än konversationens, som väl är den nivå man i första hand kan ett främmande språk på. Av samma skäl högmodigt, därför att författaren kan tyckas tro att ingen som inte behärskar alla dessa språk borde göra sig besväret att läsa hans eller hennes förträffliga bok (ännu värre är det naturligtvis om det är citat på grekiska, arabiska eller hebreiska insprängda i texten, oöversatta och otranskriberade).

Men också charmigt därför att detta inte sällan är böcker skrivna i en annan tid än den som nu är. En tid då den som läste dylika böcker ägde en viss bildning, en bildning i vilken det ingick kunskap i ett antal språk. Och då är det självklart att författaren inte har någon anledning att chikanera sina läsare med översättningar och uttydningar av det självklara.

Så jag ler mest lite, då jag läser sådana här böcker och väljer att känna mig hedrad av att författaren tror mig som innehavare av en viss förkunskap. Det är ju, trots allt, vad jag också förväntar mig av de läsare som tar del av mina mer vetenskapliga texter – lite får man väl ändå anta att de kan. Eller i alla fall kan ta reda på. Och just det är en god del av kunskapen, att kunna ta reda på – den gillar jag särskilt. Detta att veta hur man tar reda på det man inte vet, det är kunskap värd att vara rädd om, genom att flitigt använda den. Leve det jag ännu inte kan! Och leve författarna som ger mig möjlighet att lära mig lite av det!

Om förhållandet
Om förhållandet mellan det vanliga och det annorlunda, funderar jag idag. Och jag kommer inte längre än till småsakerna, detaljerna.

Med en tydlig ram kring det vanliga livet, räcker det att förändra några saker inom denna, för att de ska bli annorlunda. Om det mesta däremot är mer eller mindre flytande och utan ordning, krävs det något radikalt för att det ska bli annorlunda. I oredan blir vägen mellan det vanliga och det annorlunda svårframkomlig, för hur varierar man egentligen kaoset? I den någorlunda ordnade tillvaron, är det däremot på annat vis.

Tittar ut genom fönstret och konstaterar att naturen fungerar efter just den principen – den korta vägen mellan det vanliga och det annorlunda. Det är så olikheterna mellan årstiderna kommer till synes. För se på naturen: stommen är densamma året om, men detaljerna ändras. Grenverket fylls av löv och blommor, men stommen förändras inte, mer än att den växer till och på så sätt för varje år kan rymma lite ytterligare av detaljer, för att göra det vanliga annorlunda.

En sådan vardag vill jag också ha, den som i sig är så vanlig, att den lätt kan bli det annorlunda. En vanlighet vars detaljer kan vändas till det annorlunda utan stora åthävor. En vardag där vanligheten i sig bär annorlundahetens detaljer, precis som naturen i sig bär livets rörelse.

Början och slutet. Några detaljer om julen.
Julen är inte kulmen på ett långt år, på en mörk höst och vinter, klimax av förberedelserna och stressen. Julen är inte slutet utan början. Julen är firandet som inleder fortsättningen och avstampet till denna början får vi göra på nytt. Julen kommer igen varje år, ända tills Jesus kommer igen. Då är det den sista julen och den är annorlunda än den första.

Den första julen ägde rum när tiden var inne. Det var när tiden var inne som Gud sände sin son, Jesus, till världen för att födas i ett stall i Betlehem (Luk 2:6; Gal 4:4). Det var i takt med samma tid Jesus levde sitt liv, fram till den dag då tiden var inne för honom att dö och uppstå till frälsning för människorna (Luk 2:22; Mark 1:9; Luk 9:51; Matt 16:21).

Sedan dess väntas på tiden då det är dags för Jesus att komma tillbaka och då blir det på ett annat sätt än första gången. Då, i den första ankomsten, var det i litenhet och anspråkslöshet, som ett värnlöst barn han kom. Andra ankomsten blir i pompa och ståt, med ära, makt och härlighet. Allt detta sker när tiden är inne (Matt 25:31; Mark 13:26; Mark 13:32f).

Så julen är både början och slutet, ty här börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son (Mark 1:1). Precis som kyrkoåret inleds med advent och jul, samtidigt som kalenderåret avslutas med advent och jul, är julens ankomst både början och slutet på frälsningshistorien och tideräkningen. Jesus kom för att kunna komma. Att fira jul är att börja med den som är A och O, den förste och den siste, början och slutet (Upp 22:13).

Livet rör sig inte i en sluten cirkel, men väl i en öppen, som formas till en spiral där återkomst och igenkänning är återkommande och väl igenkända inslag. Och återkomsten och igenkänningen kan, för varje gång de möter oss, få lyfta på ytterligare något av den slöja som täcker våra ögon, så att vi inte fullt ut kan se den verklighet som är Guds. Då blir julen både inledningen och fullkomningen. Och alla vi som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet förvandlas till en och samma avbild; vi förhärligas av denna härlighet som kommer från Herren, Anden. (2 Kor 3:18).

Julen – ett förvandlande ständigt ögonblick, då Gud ser till människan och människan därför ser Gud.

- O - O - O -

Med hjärtat fyllt av detta, önskar jag mina läsare GOD JUL.

Sol
Det går ju inte att komma ifrån att vinterhalvårets mörka dagar har en del fördelar framför de betydligt ljusare på sommaren. En av fördelarna är att man nu, utan några större svårigheter, kan få uppleva både soluppgång och solnedgång – varje dag. Och det inte minst idag, detta, vad beträffar ljus, kortaste av årets dygn.

Det är väldigt vackert och borde ingå som prioritering, åtminstone vid ett tillfälle varje vinterhalvår, att njuta, stanna upp och verkligen njuta, av ljuset, färgerna och förändringen som en soluppgång och en solnedgång visar upp. Det vackra är sällan långt borta. Just nu är det strax utanför mitt fönster – det ljusa mörkret.

Samtal
Samtal är en intressant sak. Särskilt de samtal då vi tror att vi talar om samma sak, men inte alls gör det (alla samtal är väl egentligen sådana, i alla fall om man förstår förståelse som mer än något enhetligt, enkelriktat och för alla inblandade identiskt).

Ibland faller jag för frestelsen att låta fysiska samtal eller mejlkonversationer fortgå, trots att det är uppenbart att vi talar om olika saker. De missförstånd som ligger till grund för dylikt behöver inte vara negativa, utan kan mycket väl vara själva essensen i det samtal som vi båda deltar i, men som ingen av oss kan styra eller bemästra.

Detta är vad som skulle kunna kallas konstruktiva samtal, sådana som verkligen kan leda dit vi inte varit förut och bidra med insikter och lärdomar som kan bli avgörande för det ena eller andra. Inte särskilt välregisserade eller förståelseorienterade förstås. Men om förståelse ses som något större och kanske till och med annat än begriplighet, kan dessa samtal hjälpa oss att spänna bågen lite över vår egen förmåga.

Och någonstans där börjar det verkligt spännande samtalet, då vi talar tillsammans, inte nödvändigtvis om detsamma, men definitivt med varandra. För någonstans där i mötet, i mellanrummet, i själva interaktionen, sker det obegripliga (!) att samtalets alla ord och begrepp blir till förståelse.

Idag tonar
Idag tonar en bön, i form av en sång, genom tillvaron:

Giv mig ej guld, ej glans, ej prakt i signad juletid.
Giv mig Guds ära, änglavakt och över jorden frid.
Giv mig en fest, som gläder mest den konung jag har bett till gäst.
Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt, giv mig en änglavakt.

Giv mig ett hem på fosterjord, en gran med barn i ring,
en kväll i ljus med Herrens ord och mörker däromkring.
Giv mig ett bo med samvetsro, med glad förtröstan, hopp och tro.
Giv mig ett hem på fosterjord och ljus av Herrens ord.

Till hög, till låg, till rik, till arm kom, helga julefrid.
Kom barnaglad, kom hjärtevarm i världens vintertid.
Du ende, som ej skiftar om, min Herre och min Konung kom.
Till hög, till låg, till rik, till arm kom glad och hjärtevarm.
(Zackarias Topelius, 1887)

På allvar
Dagens stora allvar: Blir varse att det imorgon kväll ska hållas ett antal manifestationer med anledning av mordet på universitetsläraren Fuat Deniz i Örebro förra veckan. Mer information om platser, tid och medverkande finns här: http://www.hujada.com/.

Somligt måste tas på allvar, sådant som har med våra liv och vårt livsrum att göra. Om Fuat Deniz berättas att han som barn kom med sina outbildade föräldrar till Sverige som flykting. Han tog sitt liv på allvar, engagerade sig i assyriska föreningen, skaffade sig en utbildning som ledde fram till en doktorsgrad och lektorstjänst vid Örebro Universitet, glömde inte sin bakgrund och sina rötter, inspirerade sina landsmän till kamp för rätt, för utbildning och för framtid.

Att det mitt i klangen av skira julsånger ska slå ner ett budskap om en kristen hängiven människa som både vet vad flykt, underläge och mord är, blir så där plågsamt påtagligt att man frestas att vända bort ansiktet och inget se, inget lägga märke till, inget veta. Att göra så vore att ge sig i sällskap med den person som tagit sig rätten till en annan människas liv, det vore att bli en medbrottsling.

Om en vecka är vi mitt uppe i julhelgen, den helg vars bibeltexter visserligen kan omtalas som att de handlar om det söta och rara barnet i den varma och sköna krubban i det mysiga stallet, men för den som läser vidare finns också texterna om hur detta, i idyll inramade, barn blir tvingad på flykt till följd av en mordlysten Herodes. (Matt 2:13-23)

En manifestation av det slag som anordnas imorgon kväll kan bli en manifestation till Fuat Deniz minne, en manifestation mot våldet och för det demokratiska öppna samhället, för allas rätt till trygghet, utbildning, framtid, men också ett väckelsemöte för oss alla som frestas att titta bort eller blunda. Det som hände Fuat Deniz på campus i Örebro är vår verklighet, detta sker i det samhälle vi skapat, det är en av oss som berövas livet och det är en av oss som berövar livet.

Låt oss någonstans mitt i flykten, otryggheten, hemlösheten, våldet, mordet, döden ta Fuat Deniz på allvar, genom att låta hans liv visa oss den verklighet som är vår. Den verklighet som är så osäker, att vi inte kan veta när vi vaknar på morgonen om vi kommer att få uppleva slutet på denna dag eller inte. Den verklighet som är så osäker, att vi inte kan veta när vi vaknar på morgonen om vi kommer att få uppleva slutet på denna dag tillsammans med dem vi älskar eller inte. Den verklighet som är så osäker, att vi inte kan veta när vi vaknar på morgonen om vi kommer att få uppleva slutet på denna dag med minnet av att vi gjort något för att förbättra den grymma verklighet som är vår eller inte.

Om vi tar vi oss själva, livet, Fuat Deniz exempel och Jesus själv på allvar, deltar vi i manifestationen för livet och människan. Låt oss inte titta bort utan möta blicken hos verkligheten, genom alla de människor vilka vi är.

På vägen hem
På vägen hem gick cykeln sönder. Det går numera att trampa hur mycket som helst på den, utan att komma någonstans, alltså något slags sisyfusversion av färdmedel (en del kallar liknande modeller för motionscykel). Så det blev till att ta cykeln i hand och använda apostlahästarna istället.

Och då verifierades det som jag ju gärna påstår, nämligen att man ibland bör promenera den väg man annars cyklar (eller, ännu värre, åker bil). Att promenera är som att färdas sträckan för första gången, ögonen ser helt nya saker.

Som till exempel hur spindeln och rimfrosten samverkat och skapat tvättlinor – eller om det är telefontrådar – i en vinterkal buske. Ett bedårande konstverk!

Besök
En talgoxe kom just på besök.

En skugga och ett ljud i tystnaden.

Och Jesus sade: ”Vad skall vi likna Guds rike vid? Vad skall vi använda för bild? Det är som ett senapskorn, som är det minsta av alla frön här på jorden när man sår det, men när det har såtts skjuter det upp och blir större än alla örter och får så stora grenar att himlens fåglar kan bygga bo i dess skugga”. (Mark 4:30-32)

Det lilla som rymmer det stora.

Gud som, genom sitt rike, breder ut sina armar till skugga för talgoxen att bo under. Och talgoxen som breder ut sina vingar till skugga för mig att bo under.

Så hörs Guds röst, syns Guds rike.

Och talgoxen tittar till mig igen.

Funderar en del
Funderar en del på begränsningar och möjligheter. Vad är egentligen skillnaden? Det är väl det jag inte riktigt kommer tillrätta med.

Jag tänker mig att det är ungefär som en bild där motivet är vitt och bakgrunden svart.

Om hela bilden från början är vit, finns visserligen motivet där, men man kan inte urskilja det förrän de svarta inslagen får det vita att framträda i sitt motiv. Alltså finns motivet redan där i det helvita, men är svårt att urskilja innan det svarta skapar kontrasterna.

I så fall går det inte riktigt att skilja möjligheterna från begräsningarna, eftersom bilden lika gärna kan vara svart från början, med ett svart motiv som framträder först när det vita gör inträde.

Begränsningar och möjligheter är nog bara två sidor av samma sak, två motiv beroende av bakgrund. Och det finns ju inget som säger att inte det svarta och det vita motivet kan vara precis lika vackra.

Tredje söndagen i advent
Dagens Bibeltexter: Jes 40:1-8; Gal 3:21-29; Luk 3:1-15; Ps 146: 3-9

Guds ord kom till Sakarias son Johannes i öknen. Han begav sig till trakten kring Jordan och förkunnade överallt om syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop, som det står skrivet i boken med profeten Jesajas ord:
En röst ropar i öknen: Bana väg för Herren, gör hans stigar raka. Varje klyfta skall fyllas, varje berg och höjd skall sänkas. Krokiga stigar skall rätas ut och steniga vägar jämnas. Och alla människor skall se Guds frälsning.
När folk kom ut i stora skaror för att döpas av honom sade han till dem: ”Huggormsyngel, vem har sagt er att ni kan slippa undan den kommande vreden? Bär sådan frukt som hör till omvändelsen. Och börja inte säga er: Vi har Abraham till fader. Jag säger er att Gud kan uppväcka barn åt Abraham ur dessa stenar. Redan är yxan satt till roten på träden. Varje träd som inte bär god frukt skall huggas bort och kastas i elden. Folket frågade honom: ”Vad skall vi då göra? Han svarade: Den som har två skjortor skall dela med sig åt den som ingen har, och den som har bröd skall göra på samma sätt.” Även tullindrivare kom dit för att bli döpta och frågade honom: ”Mästare, vad skall vi göra?” Han svarade: ”Driv inte in mer än vad som är fastställt.” Och när det kom soldater och frågade honom: ”Och vi, vad skall vi göra?” sade han till dem: ”Pressa inte av någon pengar med våld eller hot, utan nöj er med er sold.” (Luk 3:2b-14)

Efter en tid som präglats mycket av höga politikers fuskande med än det ena än det andra, som står i strid med svensk lagstiftning, tycks det i det närmaste ovanligt att ha respekt för rätt och fel och att leva efter de lagar och förordningar som finns i vårt samhälle. Johannes talar i texten om att bära god frukt. Så ger han några exempel på hur detta kan ske, då han talar om att visa generositet och omsorg genom att dela med sig, att vara hederlig och göra rätt för sig, att vara nöjd och inte bruka hot eller våld.

Tämligen självklart kan tyckas, men uppenbarligen behövde det sägas till Johannes samtida. Och lika väl behöver det sägas till oss och vår samtid. Johannes är fortfarande rösten som ropar i öknen. Hans förkunnelse ljuder i den öken som vår omoral, egoism och gudlöshet utgör.

Så låt oss lyssna till budskapet om vad det är som banar väg för Jesus, och som vi så glatt besjunger i våra kyrkor i adventstid: Bereden väg för Herran!

Ett omvänt liv är ett annorlunda liv, det är om detta Johannes talar. Att följa det som kan tyckas vara det självklara, att vara hjälpsam, ärlig och förnöjd, är kännetecknande för den som blivit frälst. Det är genom sådant som frälsningen kommer till synes.

Johannes kan tyckas oss som en underlig kuf, någon att dra lite på munnen åt. Det berättas om honom att han höll till i öknen, var klädd i kläder av kamelhår och åt gräshoppor och vildhonung (Mark 1:4, 6), men det är också lätt att se att han förkunnade ett på samma gång självklart som annorlunda budskap. Hans uppgift var att bana väg för Jesus. Det självklara, som måste tydiggöras även bland oss idag, är att det är skillnad på rätt och fel, skillnad mellan mitt och ditt.

Den som tar Jesus på allvar måste ta Johannes på allvar, för det är Johannes som så tydligt undervisar oss om hur det bereds väg för Jesus. Vägen för Jesus att göra entré på, leder in i varje enskild människas liv och därmed in i varje samhälle, och det finns inget annat sätt att bygga den vägen på, än det som Johannes förkunnar om: omvändelse, dop och rättfärdigt liv.

Jesus, ta emot mig till förvandling
och låt mitt liv bana väg för dig.
Amen.

Poetik
Läser i tidskriften Med andra ord om en nyinrättad professur i översättningens poetik. Jag faller pladask för själva ämnet: översättningens poetik. Tänk att få ägna sina dagar åt något så vackert!

Eftersom artikeln dessutom är författad på ett förtjusande sätt, en välformulerad, välskriven och språkligt välljudande text, njuter jag intill bristningsgränsen och drömmer mig bort i poetiken.

Och det är ju om just detta poetiken handlar. Artikeln berättar: Poetik står för rikedomen i det litterära språket sådant det träder fram med myckenheten varianter; står för språkets mångfaldiga register sådant det omfattas av litteraturen. Poetik betecknar även den produktiva spänningen mellan språk och texter, det historiska växelspelet mellan stilarter och den kulturella heterogeniteten i litteraturen. (Med andra ord, 53:4)

Alla som någon gång försökt formulera sig med ambitionen att bli förstådd, har smakat en gnutta av vad poetik handlar om. Att översätta mellan sin egen tanke eller känsla till ett språk som förstås inte bara av mig själv, utan av den jag tilltalar. På grund av att vi av olika orsaker lägger olika valörer i orden betyder de inte självklart samma sak för oss. Att bygga en text, som i sig förklarar vad de ord texten innehåller betyder, är sann konst.

Professorn i översättningens poetik sysslar med just detta: att i litteraturöversättningens diskurs, göra texten begriplig, inte bara språkligt, utan framförallt innehållsligt.

Något liknande sysslar kyrkans predikanter med, att översätta en text till begriplighet för människor i en annan tid, en annan kultur, på ett annat språk och i en annan verklighetsuppfattning. Ett digert uppdrag, som handlar om att göra det obegripliga begripligt i all sin komplexitet och omöjlighet, att låta texten tala genom språk och historia, utan att den går förlorad, att inte bara göra den språkligt begriplig, utan framförallt innehållsligt.

Mer jul
Själv lugn inför allt som heter julstress, iakttar jag dem som haussar upp sig över det som komma ska. Det är som ett helt års (ett helt livs?) förväntningar ska uppfyllas på endast några timmar, den dag som kallas julafton.

Men även om det förvisso är några timmar en julhelg, som kan svara mot ett helt livs förväntningar – genom att Jesus föddes, kom till oss och blev vår frälsare – finns det ingen anledning att begränsa detta till endast ett kort intensivt tidsspann en dag om året.

Nej, jag föreslår att julen blir mindre speciell och att alla de vanliga dagarna blir mer speciella. För egentligen är inte julafton mer speciell än någon annan dag, vi har bara fyllt den med märkligheter utan uttalad mening.

Fira absolut jul, men inte bara när det står julafton i almanackan. Nej, låt varje dag i sig bära något av julförberedelsernas förväntan och glädje. Fira absolut jul, genom att en speciell dag extra påminna om det som är förutsättningen för och en del av varje vanlig dag hela året om, men inte på bekostnad av alla de övriga av årets dagar.

Jesus är aktuell inte bara då julen cirkulerar kring oss i form av julsånger, julklappar, julledighet och julhandel, utan Jesus är aktuell i det vanliga, i det vardagliga, i det som vi inte uppmärksammar, firar eller ens lägger märke till.

Mer jul, när det inte är jul – det står överst på min önskelista.

Kram
En av alla de många saker jag inte förstår mig på är Röda Korsets julinsamling. Den handlar om kramar, om ensamhet och om givande: Köp en kram för de ensamma. Det vi – som antas inte vara ensamma – erbjuds, är att betala en slant och få ett så kallat ”krammärke till förmån för Sveriges många ensamma”.

På vilket sätt bli någon av mina medmänniskor mindre ensam av att jag köper en rockslagsknapp med ordet kram på? Som ett slags, för alla synligt, kvitto på min omtanke och medmänsklighet: att jag betalat häpnadsväckande 20 kronor för att någon, som inte är jag, ska besöka någon, som definitivt inte är jag, för att lindra en ensamhet som naturligtvis inte är min och inte på något vis berör mig. Det är ju förnedrande!

Det handlar om att kramas för de ensamma – inte med! I kommersialismens namn är det naturligtvis fullt rimligt att köpa sig fri från både ensamheten och de ensamma. Men verklig ensamhet är nog djupare än så, för ensamheten är varje människas fundamentala smärta. Att se detta hos oss själva och varandra skulle vara en större gåva än alla tjugolappar till Röda Korset, och vara det besök hos den ensamma medmänniskan – som är jag – som verkligen gör skillnad. För som Dag Hammarskjöld säger: ensamheten kan vara en kommunion.

Den tidlösa dagen
Dagen då klockorna stannade, det är idag det. Upptäckte att väckarklockan stannat på strax efter sju. Eller det var så mycket den visade då jag noterade att den visade fel, sedan dess har de rört sig lite – trots att den stannat – och visar nu cirka 19 minuter över sju. Den här dagen tycks alltså gå väldigt långsamt.

Samtidigt har jag sett dagen gry, solen lysa upp och låta världen glänsa lite, och snart kommer solen förmodligen att vända tillbaka till sin vila inför en morgondag. Jag har ingen anledning att tro att solen ska stå stilla bara för att klockan gör det.

Dagens andra stillastående tidmätare är kökets äggklocka. Den valde att inte stå ut med min städning, så då jag gnodde på den, för att få bort smutsen som samlats, lämnade siffrorna displayen. Om den går att rädda till fortsatt verksamhet återstår att se. Men inte slutar tiden att mätas i minuter, timmar och dagar bara för att äggklockan inte längre tjänstgör i den funktionen.

Tiden, den går oavsett alla våra försök att kontrollera den – och det är rätt skönt. Skönt att det finns sådant som fungerar och består mig oberoende. Jag följer solen och ser att dagen går, väckarklockan står där och låter sin tid visa något helt annat. Men, som Predikaren säger: Allt har sin tid, till och med tiden.

Betraktelse
Den gångna helgen innehöll bland annat besök i en kyrka där det gavs en julmusikal. Det var sång, musik, dans och agerande, allt mycket väl framfört. Det var också ett mysigt litet stall, söta får med ludna öron, en vacker änglakör med vita fluffiga änglavingar, vita kåpor och glittrigt glitter på sångarna, många tända ljus och vackra skönsjungande barn. Glädjen stod högt i tak.

Två saker blev bestående hos mig av alla de intryck jag bjöds på. Eller rättare sagt, två frågor: Varför är vi inte gladare? och Vart tog väntan vägen?

Jag tror att den julmusikal jag besökte i hög grad är lik många andra musikaler och konserter som ges i kyrkorna denna tid på året. Det är mycket glädje, det är vackert, stämningsfullt och behagligt. Och om detta är det evangelium Bibeln talar om, om detta är det budskap som ljudit genom världen och mänskligheten i årtusenden, är frågan om vår glädje befogad. Om kyrkans budskap är så lyckligt och glatt som vi gärna framställer det i julens dräkt, varför är vi då inte gladare? Vad är det som solkar vår färd, och som vi utelämnar i julmusikalen?

Kanske har det hela med min andra fråga att göra: Vart tog väntan vägen? Att redan andra söndagen i advent serveras julbudskapet, från bebådelsen till de vise männen, gör att det är färdigt nu. Julfirandet är över innan det ens har börjat. För vi tappade bort väntan. Faktum är att Israels folk, de som väntade på Messias, hade väntat i årtusenden. Det är det vi har ynka fyra adventsveckor till att illustrera. Om detta förtäljde inte julmusikalen ett enda dugg.

Undrar om inte livet, till påfrestande stor del, består av väntan och att det är därför det, mer än tillfälligtvis, kan vara svårt att tillgodogöra sig det gulliga, vackra, lyckliga i det fluffiga och glittriga julbudskapet.

Väntan är grå som en svensk mörk decemberdag. Väntan är som längtan efter snöns upplysning av tillvaron. Alla förutsättningar finns där, årstiden är den rätta, temperaturen är den rätta, förväntningen är de rätta – men väntan fortgår. Väntan är som längtan efter en vit jul, det där som ger den rena, ljusa, mjuka inramningen till ett i övrigt kargt, dött och mörkt landskap.

Messias har kommit, Israels folks väntan fick ett slut. Men väntan fortsätter på sitt sätt ändå. Förutsättningarna för den har förändrats, men att vänta tycks ändå vara en del av livet. Så vi fortsätter att vänta, att längta till det som ska komma. Väntar på att vår längtan efter det goda och fina ska få sitt lystmäte, väntar på att livet ska ta en annan vändning, väntar på att Jesus ska komma tillbaka.

Det är om detta jultiden handlar, det mesta är väntan. Det är först efter den, som jublet och den stora glädjen kan ta vid. Det är i den kontrasten, efter den väntetiden, som evangeliet verkligen framstår som det glada budskapet, som de goda nyheterna.

Så jag väntar vidare och låter mitt kalenderljus brinna ett litet stycke varje dag för att komma lite närmare julen. Jag väntar vidare, till den stund då glädjen och sången äntligen får bryta loss i all den uppdämda förväntan som väntetiden skapat och kontrasterat.

Välkommen Jesus, när tiden är inne!

Festligt
Idag är det dagen för festernas fest. Först högtidlig och i kunglig närvaro genomförd prisceremoni och därefter: Nobelfesten i Stockholms Stadshus. Det finns något tjusigt över hela alltet och det sätter Sverige på världskartan för en dag.

Själv har jag aldrig varit där. Det närmaste jag kommit nobelfestligheterna är väl att jag en gång var god vän med en av servitörerna och att jag igår stod vid samma busshållplats som en proper man i hatt som skulle vara med på prisutdelningen, men som – enligt egen utsago – inte brydde sig om festen i år.

Det är således en hel del som handlar om nobelfesten i dessa dagar; kläder, mat, närvarande, frånvarande, uppförande, pristagare, kungafamiljen, blommorna, dukningen, underhållningen, o.s.v.

Själv fylls jag av tacksamhet över en annan fest, där mina möjligheter att få vara med är betydligt större än oddsen för min närvaro på nobelfesten. Jag tänker på festen i himlen, som är en ständigt aktuell fest, eftersom vi inte riktigt fått besked om exakt när den ska äga rum, bara att den dagen kommer. En fest, med glansen från kungars kung, som ger genljud genom hela mänsklighetens historia och ut över hela världen.

Till den festen är vi alla inbjudna, där görs ingen skillnad på människor. Det inte bara handlar om en fest för andra, utan det är en fest för mig. Förberedelserna är i full gång och snart är det är dags: När festen skulle börja skickade Gud sin tjänare att säga till de inbjudna: ”Välkomna, allt är färdigt.” (Luk 14:17)

Andra söndagen i advent
Dagens bibeltexter: Jer 33:14-16; Heb 10:32-39; Mark 1:14-15; Ps 85:9-14

Det skall komma en tid, säger Herren, då jag skall uppfylla det löfte jag givit Israels folk och Judas folk. När den tiden och den dagen kommer skall jag låta ett rättfärdigt skott växa ur Davids stam. Han skall skapa rätt och rättfärdighet i landet. (Jer 33:14f)

När Johannes hade blivit fängslad kom Jesus till Galileen och förkunnade Guds budskap och sade: ”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.” (Mark 1:14f)

Uthållighet är vad ni behöver för att kunna göra Guds vilja och få vad han har lovat, ty: Ännu en liten tid, sedan kommer han som skall komma, och han skall inte dröja. (Heb 10:36f)

Om man betänker hur bråda dagar många har så här i adventstider, då det nästan är jul, med allt som man förväntar sig måste fixas, ordnas och handlas, får dagens bibeltexter en tydlig illustration. För de handlar alla om tid, på ett eller annat sätt: Det skall komma en tid. Tiden är inne. Ännu en liten tid.

Med tanke på att tiden är det som pågår hela tiden, oavsett vi vill det eller inte, måste bibeltexterna om tid, mitt i årets värsta rusch och tidsbrist, ha något att meddela oss.

En sak som bibeltexterna vill säga oss denna andra advent är att det, som Bibelns Predikaren uttrycker det, finns en tid för allting (Pred 3:1-8). Det som texterna talar om, att det finns en tid för, är Guds rike. Guds rike är en benämning som skulle kunna beskrivas så här: Guds rike är där Guds vilja sker. Alltså: där sådant äger rum som är i enlighet med vad Gud vill, finns Guds rike, oavsett var det är, när det är eller hur det är, det enda som behövs är att det är Guds vilja.

Texterna talar om att det varit en tid då människorna sett fram emot att Guds rike ska komma, att det finns en tid då den tiden är inne och att det finns en tid då det som är Guds rike ska komma. Det tycks alltså som att närvaron av Guds rike både varit, är och ska komma. Och precis så är det, om Guds rike kan sägas samma sak som om Jesus, den som personifierar Guds rike: Jesus Kristus är densamme i går, i dag och i evighet. (Heb 13:8).

Följaktligen finns det möjlighet för Guds rike och därmed Guds vilja att komma till synes; det är Guds tid. Det finns också möjlighet att både lyssna till och följa det som är Guds vilja och därmed vara med i det som är Guds rike. Följden blir att Guds rike är nära den som låter det komma nära. Men tiden härför är inte obegränsad.

Precis som adventstiden lätt blir stressig, på grund av att den räknar ner tiden fram till jul, då vi vill att så mycket ska vara fixat, räknas tiden ner för möjligheten att inordna sig i Guds rike. Allting har sin tid, advent har sin, jul har sin, förberedelse har sin och fullbordan har sin. Nu är adventstid, nu är förberedelsetid, nu är tid att ta plats i Guds rike och låta Guds rike ta plats i världen, genom att låta Guds vilja ske.

Gode Gud,
ge mig den uthållighet jag behöver,
för att rätt vänta på och bereda väg för ditt rike.
Gode Gud,
ge mig öron att höra din vilja med,
ögon att se din vilja med,
händer och fötter att uträtta din vilja med.
Gode Gud,
jag vill omvända mig och tro på dig.
Amen.

Somliga nöjen
Somliga nöjen man skaffar sig får en att le åt sig själv. Som till exempel att jag av någon anledning lyssnar till Sveriges Radios adventskalender. Mig veterligen är det första gången i mitt liv jag gör detta.

Hur det kommer sig vet jag inte riktigt och inte lyssnar jag varje dag heller, men nu har jag lyssnat ikapp de senaste dagarnas avsnitt. Det finns till och med en interaktiv adventskalender att öppna luckor på. Självklart gör jag även det. Och det går inte att tjuvtitta i förväg vad som finns bakom luckorna, endast luckorna till och med dagens är möjliga att öppna. Och det är ju rätt bra att man inte kan ta ut något i förskott, utan är tvungen att ha tålamod och låta adventskalendern ha sin gång, ett avsnitt, en lucka varje dag, ända fram till jul.

Det är Teskedsgumman som är årets radiokalender, vilket förmodligen är helt avgörande för att jag ska lyssna på den. Jag har alltid trott att jag tycker om sagan om gumman som blev liten som en tesked och visst den är alltfort lite charmigt. Men framförallt är det roligt att vara lite barn en stund och därtill kanske lite barnslig – det är ett enkelt och underskattat nöje.

Om inte annat är det ett nöje att le åt sig själv, medan man gör det där som hör en annan och passerad del av livet till, samtidigt som det får vara en del av det liv som är nu.

Idissla
Jag ägnar mig åt ungefär samma sak som korna gör i hagarna under härliga sommardagar, då de fridfullt står eller ligger till synes alldeles sysslolösa. Att de i själva verket ägnar sig åt sin viktiga uppgift att idissla, syns inte så tydligt men är förutsättningen för att de ska fungera (har man fyra magsäckar får man lov att gör sådant där), och dessutom kunna leverera mjölk av god kvalitet.

Själv ligger jag i soffan och idisslar, inte maten men väl tankarna. Och detta kan synas slött, men är i allra högsta grad både hårt arbete och resultatgivande sådant. För i bästa fall kommer det en vetenskapligt signifikant skrivelse av accepterad kvalitet, till följd av soffliggandet.

Till plikterna!

Teologiska Rummet
Tidningen Dagen meddelar att Sveriges Radio P1 ämnar starta ett nytt program efter nyår: Teologiska Rummet. Om detta är sant, och inte ett felplacerat aprilskämt, får man väl både välkomna och beklaga.

Välkomna därför att religionsfrågor, som är viktiga för så många människor, får ta plats i den statsfinansierade public service-radion. Beklaga därför att detta riskerar att vara ytterligare ett exempel på att de som för det teologiska samtalet och sätter den religiösa agendan inte är religionerna eller de religiösa själva, utan den nya statsreligionen vetenskapen.

Samtidigt finns ingen anledning att klaga, för i bästa fall gör detta program och dess diskussioner det lättare för de troende (vare sig det handlar om kristna, judar eller muslimer) att leva tydligt. Ty mot det grådaskiga framträder den färgstarka religiösa tron tydligare. Så om staten tillhandahåller det vetenskapsreligiösa sammelsuriet, kan de verkligt religiöst troende få en utmärkt bakgrund att leva sina annorlunda liv mot.

Min förundran
Min förundran är konstant när det gäller minnets lagringsförmåga och intuitionens dolda sökande.

Läser något i en fackbok som genom ordvalet får mig att associera till ett ordpar som är så välbekanta utan att jag kan ringa in vad de betecknar i sitt terminologiska sammanhang. Men det ”känns” bra. Så jag gör en notering i marginalen och läser vidare.

Ett par dagar senare (= idag) får jag syn på den där anteckningen i bokens marginal. Nu börjar jakten! Hur hittar man det man letar efter, då man inte vet vad det är man letar efter, bara att man letar?

Jag tyr mig till datorn, internet, googlar lite. Utan framgång, eller i alla fall utan den framgång jag hade varit betjänt av. Funderar, vilket ämne? Var kan jag ha skrivit om dessa begrepp? Vilken bok ska jag rådfråga, vilken anteckning, vilken PM?

Datorns sökfunktion blir min samarbetspartner, söker i alla filer efter ett av orden. Lång tid tar det, så den jättedisk som hopat sig på bänken i köket hinner bli skinande ren, innan datorn funnit ett antal filer åt mig att sålla bland. Det mesta är fullkomligt ointressant, men se där, ganska snart har jag ringat in begreppen och: De finns inom helt rätt ämnesområde för att de ska matcha det jag håller på med. I dubbel bemärkelse dessutom, då jag rör mig mellan några vitt skilda vetenskapliga teorier och ett av begreppen är fackuttryck inom båda teorierna.

Slutsats: Lita alltid på intuitionen. Åtminstone om man är begåvad med en pålitlig intuition. För en sådan hittar det man inte visste att man skulle söka efter, och en bättre sökmotor står inte att finna för den vetgiriga forskaren.

Språket i Babel
Läser i Språktidningen om The Babelfish Tartuffe. Det handlar om Molières klassiska pjäs Tartuffe i ny tappning, framförd i Dublin. Det nya består i att pjäsen är översatt från franska till engelska med hjälp av det automatiska översättningsprogrammet Babelfish.

Resultatet blir något som påminner en del om den förvirring som uppstod efter språkförbistringen i Babel (1 Mos 11:1-9). Och det är just detta som regissören vill förmedla berättar tidningen. ”[V]i är på väg in i en tid där det är möjligt att kommunicera över språkgränserna, men på ett språk där meningen gått förlorad.”

Kommunikation är ju så mycket mer än ordens översättning. Det handlar i allra högsta grad om översättningen av ordens innebröd. För kyrkan i dagens svenska samhälle är detta en jätteutmaning. Kyrkan talar ett språk som samtidsmänniskorna har svårt att förstå. Det finns många ord, uttryck och formuleringar som blivit så interna att det inte längre ens är särskilt självklart att kyrkans eget folk förstår dem. Då riskerar det att bli The Babelfish Gospel av det – ett välkänt budskap utklätt i en språkdräkt som visserligen kommunicerar över språkgränserna, men som ingen förstår.

Att råda bot på språkförbistringen tycks inte i första hand handla om att byta språk med hjälp av det ena eller andra automatiska översättningsprogrammet, utan sökandet efter ordens innehåll är långt viktigare. Det är i ordens innehåll den verkliga betydelsen och därmed översättningen kommer till tals.

Att fylla kyrkans språk med innehåll, att förklara ordens, uttryckens och formuleringarnas innebörd för sig själv, för kyrkans medlemmar och för alla dem för vilka kyrkan är en främmande plats, det är en jätteutmaning. Och det är kyrkans utmaning: inte att byta språk och därmed förlora meningen, utan att fylla det språk man redan har med innehåll.

Oordning
På endast ett par dagar, då jag mestadels inte varit hemma, har det på skrivbordet hopat sig mängder av saker, så pass att skrivbordet nästan sviktar under ansamlingen. Här finns papper, biljetter, komihåglappar, skräp, post, pennor, konferensprogram, glasögon, sladdar, tidningar, smycken, kollegieblock, en dator, en lampa, en tekopp, rätt mycket damm, nästan fem dussin böcker (jo, det är sant, jag har räknat dem) och en hel del annat.

Återigen önskar jag mig ett större skrivbord, inte för att mitt är så litet, utan för att oordning kräver utrymme för att komma till sin rätt. Får väl helt enkelt städa så det blir lite mer utrymme att ha oordning på.

Så tycks det som att det med ordning och oordning förhåller sig på ungefär samma sätt som med förberedelse och improvisation. För att kunna improvisera måste man vara väl förberedd och för att kunna ha oordning krävs en viss ordning.

Ögonens språk
Talar med en man, ser in i hans ögon och hör honom tala om det som hänt med honom sedan han blev pappa för ett par år sedan. Hur känslolivet förändrats totalt – han är uppenbart omtumlad. Hur tyngden av ansvaret att ha en människa i total beroendeställning under sitt beskydd lett till nya känslor och nya djup.

Minns ett annat par ögon, hemmahörande hos en man som tårögd talar om det stora han varit med om. Det stora då han fått vara med då en medmänniska för första gången bekänt sig till Jesus.

Det är nog samma sak det där – ansvaret för en behövande medmänniska, som rör till starka känslor, tårar och djupgående beröring.

Det fullsatta tåget
På det fullsatta tåget blir min plats den bredvid en man som jag efter ett tag förstår är blind. Medan jag sitter där med boken i den ena handen och pennan i den andra, funderar jag över hur verkligheten kommer till synes för den som inte ser. Som själv varande oerhört visuell, med ett liv fyllt av läsande och skrivande, är det självklart att undra över vad det är i livet jag missar till följd av att jag ser. Att det är något tar jag för självklart.

Det finns naturligtvis andra sätt saker kan vara synliga på än det rent visuella, precis som man kan höra med ögonen och inte bara med öronen. Men hur ser den där osynliga verkligheten ut, som endast är den blinde förunnad?

Ja, jag är nyfiken på den värld som döljer sig för mig, men är fullt synlig för den blinde mannen vid min sida. Han vet säkert en hel massa som jag inte har en aning om, eftersom jag inte kan se det till följd av att jag ser. För jag tror att det finns somligt som man behöver vara blind för att verkligen se, sådant som ligger bortom det synbart synliga. Inte så att jag önskar mig en förlorad syn i bokstavlig mening, men jag skulle gärna vilja se det där som träder fram då synen kopplas bort.

Det vi värderar så högt – att vara friska, perfekta och utan defekter – är förmodligen inte värt så mycket som vi vill tro. Dessutom finns det säkert sådant som inte är värt att se. Och så har människor tillgång till olika kunskaper om vad det är att vara människa. Våra förutsättningar visar oss olika saker och det vore pinsamt förmätet av mig att tro att jag egentligen vet särskilt mycket.

Dagens doft
Dagens doft av helighet kom, då sången ljöd från den månghövdade skaran, a cappella, ostörd med en enda röst: Dig vill jag prisa för evigt, älska dig mer och mer.

Handlingen
Så här i julruschen är vi väl alla shoppingslavar med ständigt nya inköp i blick. Så inleder Svenska Dagbladets nätupplaga Idagsidans artikel med rubriken Shoppingjakt efter livet med guldkant.

Två unga tjejer kommer till tals i artikeln och berättar om sina köpvanor. Den ena av dem handlar dyra märkesprylar, kläder, skor, handväskor. Dessa får henne att känna sig unik eftersom produkterna inte görs i så stora serier och de därför inte heller bärs av så många. Den andra tjejen är mer inriktad på mängd, hon köper inte nödvändigtvis så dyrt, men hon köper mycket och ofta till följd av tillfälliga impulser.

Ingen av dem tycker egentligen att det är problematiskt att de handlar så mycket och dyrt, inte heller är det problematiskt om det inköpta inte kommer till användning utan blir liggande hemma, med prislappen kvar. Man kan ju alltid ta fram och visa det när kompisarna kommer på besök, eller fotografera och lägga ut det på sin blogg.

Den som använder alkohol på detta hängivna sätt, så länge man har pengar ska man unna sig saker, eller vill visa upp sin religiösa övertygelse, att få visa upp sitt fynd för andra, skulle knappast ses med så blida ögon av omgivningen. Trots att shoppingen, så som artikeln beskriver den, mycket väl skulle kunna klassas som både missbruk och religion.

Jag undrar om inte människan, till följd av synden, har en benägenhet att hamna i olika slags missbruk, överkonsumtion, maktbegär eller annan överdrivenhet. Att helt enkelt bli slav under olika saker, precis som artikeln säger i det inledande citatet.

Om nu människan i sin syndiga natur har läggningen att bli slav under något, blir det en viktig fråga vad hon blir slav under, för när begäret har blivit havande föder det synd, och när synden är fullväxt föder den död (Jak 1:15).

Det är när handlingen (!) ställs fri från behovet som den blir ett begär, en synd, en dödsdom. Och det är när handlingen är kopplad till behovet som den blir en längtan, en befrielse, ett liv. Handlingen styrs av vart blicken är fäst, är det på inköpen eller på Jesus, trons upphovsman och fullkomnare (Heb 12:2a)? Jesus säger: Min nåd är allt du behöver. (2 Kor 12:9a)

Under gudstjänsten
Under gudstjänsten i den kyrka där jag igår firade första advent, var det särskilt två detaljer jag la märke till. Två detaljer som jag tror tillsammans åskådliggör såväl vad adventstiden som hela det kristna livet handlar om.

Först var det sångsolisten som refererade till dopet som ”då vi börjar ta emot Jesus”. Om detta var en felsägning eller ett medvetet uttryck, vet jag inte, men så långt jag förstår var det ord från Gud.

Sedan var det den charmige ynglingen, någonstans i 10-årsåldern, som då han mottog Bibeln som gåva från församlingen, bockade påfallande djupt. Kanske skulle detta kunna förklaras med att han var lillgammal eller onödigt väluppfostrad. Jag för min del tror att det återigen var Gud som kom till tals.

För vad vi än säger och gärna vill tro, är att leva som kristen ett ständigt mottagande av Jesus. Ett livslångt åtagande är det att ta emot Jesus. Det är här mottagandet börjar, fullbordas gör det i evighetens fullkomlighet på andra sidan döden. Det vi fått som gåva att ta emot är Jesus, som, enligt Johannesevangeliet, är själva Ordet. Någon större gåva har inte getts till mänskligheten och något större finns inte att ta emot. Så att vara såpass ödmjuk att vi böjer oss i respekt för detta borde vara en självklarhet, för hur gärna vi än vill något annat så är människan oåterkalleligt fattig i sig själv – men rik med Ordet.

Att leva med ankomsten av honom som både har kommit och ska komma, är att leva i det som påbörjats, men ännu inte fullbordats. Det är att se sin egen litenhet i Guds storhet och med ödmjukhet låta sig uppfyllas av Gud och ta del av Guds ord. Detta är livet i adventstid och julförberedelsen framför andra.

Första söndagen i advent
Dagens bibeltexter: Sak 9:9-10; Upp 5:1-5; Matt 21:1-9; Ps 24

När de närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Olivberget skickade Jesus i väg två lärjungar och sade till dem: ”Gå bort till byn där framme, så hittar ni genast ett åsnesto som står bundet med ett föl bredvid sig. Ta dem och led hit dem. Om någon säger något skall ni svara: Herren behöver dem, men han skall strax skicka tillbaka dem.” Detta hände för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas: Säg till dotter Sion: Se din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl. Lärjungarna gick bort och gjorde så som Jesus hade sagt åt dem. De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem, och han satt upp. Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde dem på vägen. Och folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: ”Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!” När han drog in i Jerusalem blev det stor uppståndelse i hela staden, och man frågade: ”Vem är han?” och folket svarade: ”Det är profeten Jesus från Nasaret i Galileen.” (Matt 21:1-11)

Jorden är Herrens med allt den rymmer, världen och alla som bor i den. Det är han som har lagt dess grund i havet och fäst den över de strömmande vattnen. Portar, öppna er vida! Höj er, uråldriga dörrar! Låt ärans konung draga in! Vem är han, ärans konung? Det är Herren Sebaot, han är ärans konung. (Ps 24:1f; 9f)

De bibeltexter som uppmärksammas på första advent, är sådana som handlar om Jesus ankomst och Jesus oöverträffade makt. Den makt som Jesus står för är inte den som kommer med våld, vapen och osämja, utan hans makt består i nåd, förlåtelse och kärlek. Jesus är den vars Far är hela världens Skapare och vars Ande är alla de troendes Hjälpare. Det är i detta makten ligger, att allt är lagt under hans fötter. (Ps 8:7; 1 Kor 15:27)

Till följd av denna Jesus makt kan Jesus röra sig i världen som dess härskare. När han rider in i Jerusalem gör han det med auktoriteten hos en kung, han hyllas och prisas för den han är. När psalmisten beskriver det hela, handlar det om att dörrar och portar vidgas för att möjliggöra för den bästa tänkbara färdvägen för kung Jesus.

Att världen inte ser ut som regerades den av nådens och kärlekens herre, beror inte på bristen i makten hos nåd, förlåtelse och kärlek, utan på att det inte finns någon plats där Jesus kan vara: Människosonen har inget ställe där han kan vila sitt huvud. (Matt 8:20b)

Det krävs plats då den som är världens Herre och Frälsare ska ha någonstans att bo, ty Jesus är så stor att inte hela världen räcker för att rymma honom. Den enda plats där Jesus verkligen kan bo är i människornas hjärtan, endast där är det rymligt nog för ärnas konung att draga in. Ett öppet hjärta, med vidöppna portar och höga dörrvalv, är den plats där Jesus denna första söndag i advent vill dra fram för att, likt den gång han red på åsnan in i Jerusalem, bana väg för frälsning och försoning.

Jag ber dig Jesus:
Gör mitt hjärtas portar vida och dess dörrar höga.
Kom in i mitt hjärta, förlåt mig min synd och fyll mig med din kärlek.
Låt din Ande leda mig på dina vägar, så att du kan bli synlig genom mig.
Lär mig att ära dig för den du är och ta emot dig sådan du är.
Amen.

Änglar
Medan jag putsar änglarna till änglaspelet funderar jag på hur vi putsar på våra egna liv för att de ska te sig änglalika, eller i alla fall blänka lite. Hur vi står där med Häxans (!) putsmedel och gnor för att det ska se bra ut. Och lyckas inte den upputsningen kan vi alltid försöka ändra kriterierna för hur en ängel bör te sig, så att vi bättre passar in som den goda människan.

Allt det där är ju bara yta, inte säger en blank och välputsad yta något om hur det ser ut innanför. Nej, för sådant krävs det en konstitution av ädlare slag än den som våra egna försök till smink och uppryckning kan ge.

En verklig ängel är något helt annat än den lilla figur som inte alls är guld fast den glimmar, utan bara ett resultat av den blandning som mässingens legering består av. Och verklig änglasång är mer än plingandet från några hysteriskt snurrande platta figurer i en liten mänsklig konstruktion.

Verkliga änglar är sådana i vilka Gud bor, vars liv är rent och fläckfritt, de som en gång för alla renats i det bad som återföder och förnyar genom den helige Ande (Tit 3:5). Verkliga änglars sång ljuder långt bortom egoismens självupptagenhet, den klingar genom himlarymden och ut över hela jorden: Helig, helig, helig är Herren Sebaot! Hela jorden är full av hans härlighet. (Jes 6:3)

Hemligheter
Vi bör alltså betraktas som Kristi tjänare och som förvaltare av Guds hemligheter. (1 Kor 4:1)

Funderar på hur man förvaltar en hemlighet. En hemlighet är väl en vetskap som man har, men som man inte ska omtala.

Det är adventstid nu, imorgon tänder vi det första ljuset. Även om advent blivit kommersens högtidsstund framför andra, så är denna period, med julen som en kristen högtid för ögonen, något helt annat. Det är en förberedelsetid, en väntan på den som ska komma och som redan har kommit. Undrar om inte detta att förvalta en hemlighet är ungefär som att leva i en ständig adventstid.

Jesus talade i princip aldrig rakt ut om vem han var, utan han lät människorna upptäcka och förstå detta själva, genom att de såg vad han gjorde och hörde vad han lärde. Jesus hade den fulla insynen i Guds hemlighet och förvaltade den genom att inte omtala den, men leva den.

Detta är förmodligen hemligheten med att förvalta hemligheten om Gud. Att leva i väntan på det stora som man känner till men inte omtalar. Att veta att Gud genom Jesus redan är här, samtidigt som hans ankomst står för dörren.

Den ständiga adventstidens förvaltande av hemligheten innehåller ingen kommers. Här saluförs inget evangelium, här avslöjas inga hemligheter, här kan ingen Gud beskådas i affärsgatans skyltfönster. Här kan endast ett liv levas som avslöjar den största av hemligheter: Att livet är en väntan på och förberedelse för att Jesus ska komma, och att livet är ett uttryck för att Jesus redan har kommit.