Konst

Vetskapen når mig, att det är konstutställning på gång. I den gamla, sedan drygt tio år nedlagda, kalklinbanan mellan Forsby och Köping. Inte utan att jag blir lite varm i hjärtat. Det är ju ändå en av mina hembygder. Några år av det som hittills varit mitt liv har jag tillbringat i de trakter där linbanans korgar dinglar högt över marken. Och nu blir det konstutställning.

Jag vill åka dit, jag vill på nytt färdas under och intill de där korgarna och deras fundament. De har alltid varit lite speciella för mig – jag inser det nu – exotiska på något sätt. Och då distansen till det som en gång var vardag infunnit sig, framträder det gärna i extra skimmer. Och det även om min relation till de svävande korgarna redan tidigare var fascinationens. Och vi har faktiskt ett uns av gemensamhet i vår historia: linbanan och korgarna stannade i samma veva som jag lämnade trakten.

50

Sisådär ett femtiotal tecken. Det är vad som behövs för att kunna kommunicera med skriven text. Alfabetets bokstäver, siffrorna 0-9 och några skiljetecken. Så lite som kan bli så mycket. Inte undra på att ord och text är så intressant.

Andäktigt

Jag får för mig att jag stör mitt i en andakt, då jag raskt marscherar förbi en man som stilla sitter nedsjunken framför ett bord med händerna vilande framför sig. Han tittar andäktigt rakt fram. Samma steg som jag planerar ska bli mitt första hejdade för mig så långt att jag ser att det är en datorskärm han tittar på. Och jag som trodde det var andakt med stillsam bön till Gud.

Bygge pågår

Dagligen passerar jag ett antal hem, där människor framlever sina dagar. Jag noterar att flera av dessa har murar, höga staket eller plank som skiljer den egna täppan från det omkringliggande. I ett Sverige där vi i generationer lärt oss att ha gott om plats är det inte mycket att förvånas över, att människor gärna värnar sitt hägn. Men det är inte bara omgärdandet av den egna marken som sker när dessa gränsmarkörer sätts upp. Plank och murar bildar gränsen för hur långt andra människors insyn tillåts sträcka sig. Sedd vill man inte bli.

Men vad än värre är: Man vill inte heller se. Ty det blir följden av att göra sig osynlig bakom täta och höga plank. Det är inte bara insynen som hejdas, utan även utblicken. Bakom höga inhägnader kan vi inte längre vare sig bli sedda av eller se någon annan än oss själva.

Så blir människorna där i sina burar egoistiska individualister utan vare sig blick eller intresse för någon annan. Det är medmänniskan vi inte vill se. Medmänniskan vi inte vill bli sedda av. Om vi inte ser, behöver vi inte ta ansvar. Om vi inte blir sedda, behöver vi inte ansvara.

Det är samhället vi bygger.

Dopbekännelse

Efter att, med en initierad journalist, under morgonens resa något ha samtalat om det faktum att en svensk pingstförsamling inom kort får en tidigare EFS-präst som pastor och föreståndare, är det med intresse jag konstaterar att samme präst/pingstpastor är veckans sommarbloggare på dagen.se.

Frågan är om han kommer förmedla några överraskande fakta i det intressanta – och förmodligen kyrkohistoriskt helt unika – målet som rörelsen från EFS till Pingst och tvärtom är. Gud kallar naturligtvis vem han vill – och vem han får. Om detta finns inget annat att säga än: Tack gode Gud! Och en kallelse från Gud är inget att skämmas för, tvärtom är efterföljelsen det enda vi har att skryta med.

Men då blir det lite konstigt att såväl prästen som pingstförsamlingen är så förtegna om dopet. Dopet, som ju är en tydlig del av kallelsen att vara en Jesus efterföljare. För hur det än är så är det olika dopsyn, olika dopteologi och till viss del olika dopsätt i de båda kyrkotraditionerna. Det handlar inte i första hand om rätt eller fel, utan – som jag ser det – handlar det först och främst om efterföljelsen och bekännelsen av Jesus. Därför hoppas jag stilla, att prästen/pingstpastorn något ska beröra detta i sin sommarblogg. En bekännelse om tillhörigheten helt enkelt, i Faderns, Sonens och den helige Andes namn.

Glatt överraskad

Öppnar kylskåpet och ser överraskad att där ligger en vattenmelon på kylning. Just det! Den hade jag glömt. Så enkelt kan det vara att göra sig själv glad. Det räcker att g(l)ömma en läskande melon i kylen.

Promenad på banvallen

Alf Henriksson har diktat om tiden som stundom hejdar sig. Och så är det ibland, att ett ögonblick liksom hakar upp sig och blir en upprepning svår att slingra sig ur. Så blev den stund för mig då jag häromdagen läste novellen Far och jag av Pär Lagerkvist. Jag kan inte riktigt släppa det jag läst. Något i Lagerkvists ganska simpla berättelse darrar ännu som en hovrande fågel i mig.

Lagerkvist som barn tillsammans med sin far på promenad på banvallen. Fadern var vid järnvägen, kunde tidtabellen och kände alla lokförare. De går där i mörkret och plötsligt kommer det ett tåg, utanför tidtabellen, med okänd förare. Far och son undkommer med en hårsmån dödens katastrof.

Något oförutsägbart och obegripligt hade inträffat. Lagerkvist möter det som den ångest som kom att bli en väsentlig del av hans liv. Det finns något briljant i den där relationen Lagerkvist identifierar – och beskriver – mellan det materiella och det existentiella, mellan det människor byggt och kan förklara, och det som är livets oförklarliga villkor.

En god författare har talat och en livserfaren människa lägger det omöjliga pusslet med sitt liv. Tillsammans blir det läsning som dröjer sig kvar – i ett hejdat ögonblick.

En dag

En sådan diskret dag! Den liksom smög sig förbi. Ändå livfull och somligt innehållande. När solen letar sig in genom takfönstret är det varsel om att timmen närmar sig skiftet från plikt till frihet. Och dagen smyger över i en ny vilsam fas.

Frågan om ansvar

I dagarna har rättegången mot en barnamördare varit i fokus för nyhetsbevakningen. Och med den frågan om ansvar. I dagarna har jag också gjort det ovanliga, att jag lånat ut en av mina böcker. Händelsevis var det Ann Heberleins Det var inte mitt fel som blev utlånad. Det är en bok som handlar om – just det – att ta ansvar. Förbindelselänken mellan rättegången och bokutlåningen är en ledare i en dagstidning. Det är skribenten som lånar min bok.

För egen del har mina tankar engagerats. Och då i frågan om ansvar, förstås. Vad är en människa egentligen ansvarig för i sitt liv? Sina handlingar? Sina förutsättningar? Sina val? Ja, frågorna är lätta att ställa, svaren svårare att formulera. Och kanske är det bra, att det inte finns några enkla klichéartade svar, utan att frågorna till viss del tvingas bli hängande som frågetecken att stöta i då och då. Ty livet kan förändra synen på saker och ting både vad gäller eget ansvar och andras.

För så är det väl ändå – hoppas jag – att det finns ansvar både för det egna och för andra. Mitt ansvar rör naturligtvis (?) det som är jag och det som är mitt, men det sträcker sig också ut till andra, mina medmänniskor ingår också i mitt ansvarsområde. Ingen människa lever för sig själv – det vi gör påverkar alltid både oss själv och andra. På något sätt.

Fast med det här verkar det tämligen skralt bland människor idag. Frågan om ansvar tycks så sällan handla om något som jag är inblandad i och så ofta handla om något som endast berör andra. Och min tanke finner sin återvändsgränd i frågan om vem som egentligen har ansvar för ansvaret.

Utsikt eller uppsikt

Fönster mot himlen.

Död och liv

Undertryckandet av döden förtar glädjen i livet.

Hemma

Trötta kvällar när jag är på väg hem är det en glädje då jag får kyrkan inom synhåll. På dess tak står ett kors och då vet jag: Snart är jag hemma!

En läsares betydelse

Hade ju tänkt skriva om väckelsen och läsningen också. Bäst jag gör det då. Det är en av de saker Ronny Ambjörnsson tar upp i Tokstollen och andra idéhistorier.

Läsningen för sisådär etthundrafemtio år sedan och tidigare handlade i huvudsak om att lära sig utantill och sedan kunna rabbla upp det man läst och lärt. Så fungerade skolan, så fungerade kyrkan. Se bara husförhörens kontroll av utantillkunskapen.

Men så kom väckelserörelserna och saker och ting förändrades. Helt plötsligt uppmuntrades människor att läsa, inte för att lära sig utantill i första hand, utan för att reflektera och meditera över det de läste; begrunda i sitt hjärta. Detta innebar att den kunskap som blev resultatet av läsningen inte längre var homogen och konstant, utan kunde nå individuella variationer både i omfång och djup. Människorna lärde sig att tänka fritt, inte bara rätt.

På så sätt bidrog väckelserörelserna i allra högsta grad till att förändra svenskens sätt att läsa och därmed sätt att strukturera kunskap och förståelse. Denna läsart spred sig till de samtida nykterhets- och arbetarrörelserna i och med dessas nära relation med väckelsen och vann därmed spridning och inflytande.

Att väckelsefolket av många kom att kallas läsare, är mot denna bakgrund knappast förvånande. För som Ambjörnsson skriver: deras mest framträdande, gemensamma drag var att de läste dvs läste på ett annat och därför mer iögonfallande sätt än det vanliga, så att säga etablerade sättet att läsa.

Undrar just vad som kännetecknar arvtagarna till dessa läsare idag. Om det är att tänka rätt eller att tänka fritt. Om det är kopiering eller begrundan.

Identitet i Kristus

Äntligen blir det av att ordentligt läsa artikeln om Haore som firar sin trettioårsdag. Han kom till Sverige för tjugo år sedan. Då var han muslim. Nu är han kristen. Han mötte Jesus och nu har han, som han säger ”en levande relation med Jesus”. Intressant är att Haore säger att detta att han blivit kristen gjort det lättare för honom att komma in i det svenska samhället. Förklaringen han ger är följande:

Man har sin identitet i första hand hos Jesus. Det hjälper en att ha distans i den etniska identiteten.

Ett så talande, nutida och levande exempel på det kännetecknande som Paulus skrev en gång i kristendomens första århundrade:

Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. (Gal 3:28)

Det omtalade

Då Adam, som det berättas i första Mosebok, namngav alla djuren gjorde han det möjligt för människan att kommunicera om djuren. Det som har namn, begrepp, kan omtalas och kan därmed bli föremål för uttryck av människans erfarenheter.

Om Gud inte blivit människa, om Jesus inte varit, hade vi inte kunnat tala om Gud. Ty om det vilket språket inte kan uttrycka sig, kan inte heller människan uttrycka sig. Och det människan inte kan uttrycka kan hon inte heller relatera sina erfarenheter till.

Om Adam inte namngivit djuren, om Gud inte blivit människa, hade inte kommunikationens möjlighet funnits. Varken för det inom skapelsen eller den bakom skapelsen. Omtalandet banar väg för förståelsen. Den verbala skapelseakten.

Detaljrikt

Gårdagens predikan innehöll slutorden:

Gud använder alla detaljer i en människas liv.

Även bristerna således. Och tillkortakommandena. Och misslyckandena. Inte bara tillgångarna och förtjänsterna. Visst är det trösterikt!

Uppstickare

Här blev mitt tåg stående igår. Det var ju vacker utsikt i alla fall. Som det som regel är i det långsmala landet i nord. Mitt i min fina utsikt reste sig ett kyrktorn ståtligt och väl synligt. Och det är ju så det är: ett kyrktorn hör liksom till bilden. Sverige är fullt av dem, dessa uppstickare som mitt i det vanliga vardagliga landskapet pekar mot himlen och en högre makt.

Så är det med den kristna tron. Att den sticker ut där den finns. Genom sitt strävande mot det som är högre, mot det som är mer och större än jordiska begränsningar syns tron i människans landskap. Kyrktornet vittnar om vårt lands historia med kyrkan som det självklara inslaget i varje landskap. Nu tycks somliga tro att saken förändrats, men icke, den kristna tron är och förblir synlig, som en uppstickare i det mänskliga landskapet. Och det är precis så det ska vara.

I sällskap med Birger Thuressons ledare i tidningen Dagen blir utsikten från mitt stillastående tåg än mer tydlig. Thuresson talar om att svenska myndigheter tydligen tror att kristen tro är något slags hobbyverksamhet vilken man kan ha dold i sin ficka att ta fram i enskilda sammanhang. Därför kan människor med kristen tro skickas tillbaka till länder såsom Iran. Tror man. Men då har man missat att tron, den kristna tron, till sin natur är en synlig uppstickare och inte en fritidssyssla i det fördolda.

Det är något

Jag vet inte hur det är, men jag kan inte komma ifrån det. Komma ifrån att dikten jag läste i Komma (1/08) bär något skräckinjagande i sig. Eller i alla fall kusligt. Eller... ja, någonting är det.

Stål
den verkliga hårdvaran
obändigt
ostyrigt
som kvällspiggt
barn innan läggdags
alltid hotande att gå över gränsen
men livgivare
värmetörstande
när det lugnat sig och flyter förnöjt
medan stålarbetaren
föräldern
bevakar med belåtet leende
ännu en dag
ännu en natt
ännu
en dag
ännu en natt
vi mjukvaror
masugnarnas härskare
står i
speciella förhållanden
till vår vitvarma produkt
det är ett givande och
tagande
som fåren till fåraherden
som hunden och husse på
kvällspromenad
att alltid vara
bara ett felsteg
från
förintandet
från det totala uppgåendet

Lars Nilsson

Skogspromenad

När jag är i skogen brukar jag påminna mig om att jag inte är hemma hos mig själv, utan att jag är gäst hos andra. I skogen är det inte mina villkor som gäller utan skogens: växternas och djurens ordning. Nu läser jag några ord vilka tillskrivs Bengt af Klintberg som signalerar ett liknande förhållningssätt:

När du går in i skogen, glöm inte att knacka.

Paket

När jag kom hem igår låg det ett paket innanför dörren. Ett sådant där vitt vadderat kuvert. Jag hade ingen aning om vad det kunde vara och trots att det stod avsändare på paketet kunde jag inte komma på vad det borde innehålla. Men jag hoppades att det skulle vara någon bok eller i alla fall något läsvärt, jag inbillade mig att formatet antydde att det kunde vara så.

Det var med spänning jag öppnade paketet och – javisst, ja! – två tidskrifter jag beställt. Om kultur. Om litteratur. Om poesi. Båda i format som böcker, den ena rätt så tunn, den andra lagom boktjock. Det hade jag helt glömt bort. Vilken trevlig överraskning. Nu är dagens reslektyr given – Fromms psykologi, som annars var på gång, får anstå lite.

Häromkvällen

Häromkvällen var det första gången för den här säsongen som jag la märke till att det blivit lite mörkare ute. Kanske var det bara mulet med varsel om oväder.

Men det var ändå med viss spänning jag slog upp mina blå morgonen därpå. För att se hur det var med mörkret morgonen efter den första kvällen jag upplevt som mörk.

För mörka morgnar är så mysigt. Men det var rätt ljust, dagsljust. Så jag får nog vänta ett tag till innan jag ånyo kan njuta av kombinationen morgon och mörker. I väntan på det är ljusa morgnar ett utmärkt alternativ.

Ett möte

På tåget sitter en kvinna och läser en bok på svenska. Bakom henne sitter en man. Också han läser, men hans bok är på arabiska. De bläddrar i sina böcker, åt var sitt håll helt efter strukturen på de olika språken.

På andra sidan gången sitter jag och iakttar dem en stund. Det är en vacker syn. Hur språk och kulturer möts. Och detta bara genom det närvarande som bläddrandet i en bok kan åstadkomma. För varje bladvändning är det som att de närmar sig varandra. I alla fall önskar jag att det vore så, att oavsett vilket språk vi talar, från vilket håll vi betraktar världen och inhämtar kunskapen skulle det mänskliga mötet vara endast en tunn boksida bort.

Så lägger de båda ifrån sig sina böcker, lutar sig tillbaka med slutna ögon och vilar. Utöver döden är kanske sömnen det tillstånd då människorna är som mest lika varandra. Och då ligger mötesplatsen där igen – öppen och tillgänglig.

Bara ord

Jag har inköpt min första Moleskine-anteckningsbok och när jag ska ta den i bruk och slår upp första sidan finner jag följande text:

In case of loss, please return to:

Och så några tomma rader att fylla i namn och adress på. Därefter:

As a reward: $

Och så en tom rad igen, att fylla i summan för hittelönen på.

Jag blir lite betänksam. Och samtidigt känner jag mig tagen på allvar. Tillverkaren av dessa anteckningsböcker utgår från att jag kommer skriva viktiga saker i dem, sådant som jag inte på några villkor vill förlora. Men ändå: Det är ju bara ord. Och vad är det egentligen annat än flyktiga fragment i vinden.

Nytt ord

Ett av de första ord jag hör en dag då jag sätter på radion och hamnar mitt i något okänt program, är ”kreativitetsluckor”. Och direkt inser jag att jag nu fått ett ord för något som jag iakttagit och upplevt extra mycket den senaste tiden. Det handlar om två förhållningssätt och handlingsmönster då vi ställs inför saker och ting som inte fungerar eller skulle kunna göras bättre. Det ena är att inte göra någonting och det andra är att söka och finna en kreativ lösning på det hela.

Hur kreativ en människa är varierar av olika skäl och även om det till viss del kan förändras genom medvetenhet och övning, är jag just nu helt nöjd med att ha fått ett ord på det jag ser och utmanas av: kreativitetsluckor.

Spammens betydelse

Från att tidigare inte ha fått några spam alls till min e-postadress har utvecklingen nu nått dithän att jag får ett och annat. Undrar om det betyder att jag har blivit en viktigare människa?

Religion till salu

Igår kommenterade jag att tidningen Dagen fått utmärkelsen ”årets varumärke i Almedalen” för sin satsning (g) som i Gud. Och det är verkligen värt att gratulera och uppmärksamma. Men en sak i juryns motivering har gett mig anledning att fundera lite. Så här lyder motiveringen i sin helhet:

Ett gammalt varumärke har förnyats och förts mot nya höjder. Genom en folklig förankring och modet att sticka ut har varumärket stärkts. En hög igenkänningsfaktor väcker ständig nyfikenhet och fångar nya målgrupper. En 2000-årig strategi har gett utdelning. Hav har delats, murar blåsts ner – ökenvandringen är över.
För ett smart, strategiskt och stilfullt varumärkesarbete under Almedalsveckan utdelas priset Årets varumärke i Almedalen.

I motiveringen tycks det som det är Gud, snarare än (g) som i Gud, som ses som ett varumärke. Kan Gud vara ett varumärke? Jag ser nu att Dagen undrar detsamma genom att ha den frågan som Dagens fråga just nu.

Att tala om Gud som ett varumärke ger intryck av dels att Gud är en vara och dels att jag är en kund. Gud är i så fall en vara bland andra och jag har att välja bland varor som i mångt och mycket är likvärdiga alternativ till det som jag i egenskap av kund förväntas efterfråga. Vem som har bestämt, designat, utvecklat och producerat varan framgår inte. Inte heller vem som saluför den.

Är inte detta väldigt typiskt för vår tid och vårt samhälle? Konsumismens avgudatempel där allting ska väljas – till förbannelse – och där livet tycks gå ut på att värdera, byta upp sig, köpa nytt, konsumera och vara kund på heltid.

Gud är ingen vara man kan välja på den religiösa marknaden. Inte ens om modereligionen heter smörgåsbordsreligiositet där individen själv väljer ingredienserna i sin religion. Gud förändras nämligen inte, även om människors uppfattning om Gud gör det. Gud är inte heller till salu. Nåden som Gud ger, den är gratis. Den kan inte säljas, bara mottas som en gåva.

Gud är ingen vara och jag är ingen kund. Gud är inget varumärke som ska marknadsföras och jag ingen kund som ska snärjas i konsumtionens namn. Nej, valet av Gud handlar om att Gud först har utvalt mig, inte för att Gud är kund, utan för att han är skaparen.

I detta perspektiv blir juryns formulering ökenvandringen är över nästan lite oroväckande. Tror de att (g) som i Gud konserverat Gud, att en 2000-årig strategi äntligen kommit i harmoni med vad människor vill ha, inte med vem Gud är. I så fall blir utnämningen lite smutsig. Men kanske är det bara som vanligt, svårigheten att skilja Gud från talet om Gud som är orsaken till förvirringen.

Det är grönt

Grönt är en färg. Den rymmer många nyanser. Dem kan man beskåda i naturen nu.

Fulltecknat

Det är först när jag når slutet av min anteckningsbok som den börjar se hemtrevlig ut. Välbläddrad, fulltecknad och till stora delar förvandlad till lösblad. Och då är det dags att överge den för en ny, obläddrad, oskriven. Som att skiljas från ett stycke av sitt liv för att fortsätta livsresan i en annan anteckningsbok. Oskriven.

Upptäckter

Just nu färdas jag de flesta av veckans dagar samma sträcka. Alltid har jag blicken fästad i någon bok. Utom idag.

Idag tittar jag upp och möter landskapet jag passerar igenom två gånger dagligen. Idag ser jag det. Och helt plötsligt förändras transporten från att ha varit en litterär resa till att bli en upptäcktsresa genom okända men välbekanta trakter. Rutinen har blivit en nyhet.

Vilset

Insiktsfull skriver Birger Thuresson idag i ledaren i Dagen om valfrihetens gissel. Det han beskriver är konsekvensen av individens vilsenhet. Nutidens postmoderna människa ser visserligen att hon själv utgör en berättelse, men glömmer bort att denna berättelse ingår i en större. Den större berättelsen är den som utspelar sig tillsammans med andra, med skapelsen, med Gud. I ett samhälle där det ständigt är den enskilda individen som är måttstock för rätt och fel, handling och passivitet, skuld och ansvar slår kaoset och ondskan snabbt ner sina bopålar och resultatet blir inte den frihet människan önskade sig utan istället blir hon fånge i sina egna valmöjligheter.

Människan behöver tillsammans med alla människor ramar för sitt liv, annars finns det inga orienteringspunkter, inga markörer att navigera efter och hur ska hon då kunna hitta någonting. Nej, det är, precis som Thuresson skriver, skillnad mellan vad den enskilda människan kan göra och vad hon bör göra i samspel med andra.

På G

Strax före lunch idag riste det till lite extra i en byggnad i Hägersten. Då nåddes tidningen Dagens redaktion av glädjebeskedet från Almedalsveckans Gotland: Dagen har tillsammans med Frälsningsarmén tilldelats utmärkelsen bästa varumärke för satsningen (g) som i Gud. (g) som i Gud har pågått hela den politikertäta Almedalsveckan med seminarier och annat. Religionen, Gud, kyrkan och förlåtelsen är något av det som berörts.

Att en förhållandevis liten tidning som Dagen uppmärksammas på detta sätt är värdefullt. Att uppmärksamheten dessutom rör något som har med Gud och religion att göra gör inte saken sämre. Det är anmärkningsvärt – och definitivt glädjande – att de religiösa frågorna på detta sätt är med på den accepterade samhälleliga arenan. För trots allt är det så att religion är en del av människans liv och då är det ju lika bra att det får den uppmärksamhet det förtjänar. Något som Dagens pris är ett uttryck för. Gud är inte bortsorterad, Gud är på (g).

(Se även min kommentar utifrån juryns motivering till utnämningen. Den finns här.)

Ur funktion

Ibland är det visst bra att saker och ting inte fungerar och inte löser sig. Om dessutom möjligheterna att få hjälp att lösa problemet inte står till buds av olika skäl, ledsnar man lätt. Men det som då kan hända är att man tvingas tänka än mer innovativt än annars. I synnerhet om problemet rör något man inte behärskar särdeles väl.

Så var det med mina problem att komma åt internet. Fungerade inte, gjort allt jag kunde komma på för att det skulle fungera, kundtjänst hos leverantören alltid stängt när jag har möjlighet att ringa. Men efter att ytterligare en kväll kommit hem till en icke-fungerande relation till webben, genomförde jag alla sladdurdragningar och omstarter en gång till, läste och följde felsökningsmanualen samt ringde den för dagen stängda kundtjänsten.

Efter detta tänkte jag en gång till. Och det var vad som behövdes. För helt plötsligt var lösningen där och vips! fungerar allt igen. Det enda jag nu undrar över är varför någonting kan fungera utmärkt ena stunden för att nästa stund inte fungera alls. Trots att ingenting förändrats. Men det är väl helt enkelt ett av de – som jag tycker – ointressanta problem som datoranvändandet bjuder på. Men tänka är ju trevligt.

Ett liv av nåd

Han talar så bra, Åke Samuelsson, om sitt liv efter cancern att det bara är att citera från Dagen. Och sedan ägna sig åt en lämplig stund av eftertanke, förstås.

Äter jag inte mina tabletter så lever jag inte mer än fjorton dagar. Var fjortonde dag tar jag fram min dosett och fyller den, och det har nästan blivit en ceremoni av nåd. Det blir så konkret, att nu får jag leva fjorton dagar till. Det har påverkat mig, livet är inte så självklart.

Tiden går

Det är något vilsamt över klockan som jag passerar varje dag. Den går, men den visar aldrig samma tid som de flesta andra klockor. En del skulle säga att den går fel. Men jag vet inte. Jag kan känna att det är tillräckligt att den går. Vad som är rätt och fel är en helt annan sak.

Protestanten och den teatrala gestiken

Misstanken är sedan länge väletablerad. Nu blir den ytterligare bekräftad.

Ronny Ambjörnsson berättar om italienaren som inte kunde tala till följd av det kyliga vädret. Det var helt enkelt för kallt att ta händerna ur fickorna. Italienaren kunde alltså inte prata utan hjälp av händernas gester. Så är det naturligtvis inte, men bruket av gester tycks avta med stigande breddgrader. En svensk gestikulerar således inte, för detta är hon alltför väluppfostrad.

Så skriver idéhistorikern Ambjörnsson i boken Tokstollen och lägger även in en religiös aspekt i det hela. Gestikulerandet är generellt yvigare i kulturer som är katolska. En protestant är mer återhållsam med kroppsspråket. Gestiken var en del i den katolska liturgin så som den utvecklades i medeltidens kloster. Kanske något som bidragit till dagens syn på och användning av gester i dagligt tal. I så fall försvann nordbornas gester i spåren av reformationen. Kanske var det så.

Ambjörnsson talar om det teatrala inslaget i den katolska liturgin vilket skiljer sig markant från protestantismens bokliga orientering. I sin förlängning blev detta föreställningen, att det är orden som ska tala och endast orden, inte orden och agerandet. Gesterna fyller inte längre någon funktion i en sådan språk- och kommunikationsuppfattning.

Åtminstone skulle det kunna vara så utvecklingen sett ut och olikheten odlats. Och i så fall stärks inte bara min gamla misstanke om att jag är född i fel land, utan jag får också en ny att odla, nämligen den att jag i själva verket är katolik.

Läsning

Ah, ljuvliga läsning! Jag skyfflar med liten, liten sked i mitt stora hål av saknad kunskap när jag tar del av ett stycke idéhistoria.

Idéhistorien, skriver professor emeritus Ronny Ambjörnsson, är full av röster som fortfarande talar uppfordrande till oss. Idéerna är inte döda, de lever i sina texter och pockar ständigt på att slippa ut ur dessa. Idéhistorien är ett slags samtal som förs genom århundradena.

Så just nu är det Ambjörnssons Tokstollen som min blick är fäst vid.

Det tidlösa teet

En dag när jag kommer hem står teet som jag gjorde i ordning på morgonen fortfarande kvar i sin kopp. Orört. Jag hann helt enkelt inte dricka det. Nu står det där och allt som har hänt är att det kallnat. Annars är ingenting förändrat.

Det är en märklig känsla att se det orörda, oavslutade, att liksom komma tillbaka till något som avbröts, men som ger intryck av att inte ha varit utsatt för tidens förändring. Ungefär så är det kanske med himlen. Som att komma hem till det som inte berörts av tidens nötning. En kopp ångande hett te, färdig att dricka, ständigt nykokt. I det hem där tiden inte stannat, utan där tiden aldrig funnits.

Den synliga religionen

Anders Bäckström är professor i religionssociologi vid Uppsala Universitet och han säger så här i Upsala Nya Tidning med anledning av ökade anslag till forskningen om relationen mellan religion och samhälle:

Jag tror kanske att religionen alltid spelat en viktig samhällsroll, men under en tid har vi inte velat tro det utan underskattat dess betydelse. Men nu blir religionen allt synligare igen.

Religionen har nog alltid varit viktig – men få eller ingen har velat se det. Att det nu uppmärksammas är på tiden. Men visst är det märkligt att det avgörande för om något ska få uppmärksamhet så lite beror av om det syns och så mycket av vem som ser.

Läsvärt

Väl värt att ägna lästid är Anders Piltz förträffliga krönika i Dagen. Det är om språket, om nyanserna, om tillägnelsen, om det outsägliga och om Ordet.

Livets goda

Det är uppenbart att en noggrann läsning av Dagen ger mycket att notera. Som till exempel citatet från en intervju med 103-årsfirande Henry Hasselgren i Uddevalla:

Jag har bensår, tar medicin för hjärta och mage, har hörapparat på båda
öronen, är helt blind på vänster öga och har bara en procents syn kvar på det högra, men annars är det bra.

Man får lätt intrycket att den här åldringen har förmågan att se det goda i livet. Och det är väl något att önska sig: förmågan att vara positiv och se det ljusa. Och det även om man ännu har ett bra stycke livsresa kvar till hundratreårsdagen.

Kallad

Katolska kyrkan har krav på celibat för sina präster. Men det finns undantag. Om detta berättar Magnus Nyman i dagens Dagen. Visst kan man ha många synpunkter på celibattvångets vara eller inte, men en mycket intressant sak skymtar fram i artikeln. Det handlar om huruvida det är möjligt att förena flera kallelser i livet, såsom kallelsen till präst och till make och pappa (i fallet med de katolska prästerna som ju alla är män).

Det där är en intressant tanke – och väldigt på tvärs med det rådande sättet att tänka i vår tid och vårt samhälle. Men kanske borde vi ta oss en funderare på om det verkligen är rimligt att en enda människa ska räcka till för allt som ett liv kan erbjuda. Ibland kanske det är att välja som gäller och det skulle i så fall kunna få konsekvensen att till exempel vanligt familjeliv inte är möjligt, som i fallet med de (flesta) katolska prästerna. Det handlar helt enkelt om att om en sak – en kallelse – ska vara möjlig, kan en annan bli utesluten.

I en tid som mer än allt annat är präglad av fragmentisering är det en utmanande tanke att något skulle väljas bort för att något annat ska kunna vara möjligt. Girigheten i oss vill ha allt, och högmodet i oss tror att det är möjligt. Men tänk om människan inte är skapad för allting hela tiden, utan för en sak i taget. Tänk om Guds väg för människan är att välja.

Religionen och medierna

I en debattartikel i gårdagens Svenska Dagbladet ondgör sig några representanter för Humanisterna över Sveriges Televisions och Sveriges Radios religiösa innehåll. Man tycks dock missa att det är skillnad mellan att förhålla sig självständigt till något och att låta det komma till tals. Man behöver inte stå för allt, bara för att man låter olika sidor tala för sin sak. Om TV och radio sänder program med religiöst eller politisk innehåll behöver inte de som producerar eller är ansvariga för programmen hålla med om allt som uttalas.

Det erkänner väl varje människa som är någorlunda skolad – och äger en gnutta mod – att det finns mer än ett sätt att se saker och ting på. Dessutom torde det i demokratins och yttrandefrihetens namn knappast uppfattas som hotfullt att dessa olika synsätt uttrycks. Tvärtom borde det föda en tacksamhet. En tacksamhet över rätten att både få tro, tänka och tycka och fritt få uttrycka detta.

Huruvida människor sedan blir påverkade på ena eller andra sättet av det de tar del av genom denna yttrandefrihetens möjligheter är en helt annan fråga. Om bara sådant som inte påverkar någon får uttalas och framföras i statligt media får både Sveriges Television och Sveriges Radio lägga ner och stänga för gott. För naturligtvis blir människor påverkade av sådant de hör och ser. Och just därför är Humanisternas artikel så intressant. Den är både ett uttryck för yttrandefrihetens möjligheter och ett exempel på att det vi hör och ser påverkar oss – positivt eller negativt.

Så heja Humanisterna, det är bra att ni är med och uttalar er, tycker och tänker. Det är sådana som ni som ett demokratiskt samhälle behöver, nämligen medborgare som törs beröras, som tänker till och tycker och som sedan uttrycker sin åsikt. Vad en demokrati inte behöver är däremot förbud mot just dessa möjligheter, oavsett det handlar om att hindra religiösa eller några andra intressen att komma till tals.

Även Dagens ledare kommenterar Humanisternas artikel.

Att vara

I Klas Östergrens Fantomerna säger bokens huvudperson vid ett tillfälle:

Men jag har ju hela livet på mig att bli någonting. Det är väl ingen brådska.

Just det där är en vanlig fråga, den om vad vi ska bli. Och min erfarenhet är att den märkligt nog inte försvinner bara för att man blir något eller gör något. Eller blir äldre, för den delen. Det är som att det inte räcker med det som är, som att man alltid förväntas vara på väg till något annat. Varför det?

Ja, inte vet jag. Det enda jag vet är att jag redan nu är någonting – och att det räcker.

Kort om det långa

Ibland är det svårt att riktigt veta vad man ska tycka om saker och ting. Som till exempel tävlingen om att fatta Bibeln så kort att den ryms i ett SMS och dess 160 tecken. Förvisso är konsten att fatta sig kort ofta värd att premiera, men kan allt – och ska allt – uttryckas kort? Är det möjligt utan att något går förlorat?

Jag är inte så säker på det, utan tror att somligt kräver sitt utrymme. Kanske inte nödvändigtvis i längd, men desto mer i djup. Och hur djup är en mobiltelefons SMS-funktion?

För mig är inte Bibeln något man river av i flykten, så som ett inkommande SMS. För mig är Bibeln boken med budskapet att stanna inför och budskapet att stanna i. Dessutom är Bibeln boken och budskapet som inte kräver några av människans uppfinningar för att kunna kommuniceras, utan det räcker med människan och hennes skapare, Gud som är Jag är.

På något sätt

Jag gör ju mina små färder genom internetlandskapet i avsikt att se hur det hela verkar. Och eftersom det skrivna ordet och språket som kommunikation är två av mina intresseområden, är det med stor iver jag tar del av det som försiggår just av skrivande och kommunikation. Särskilt försöker jag följa och lära om de subkulturer som skapas mellan bloggar, bloggare och kommentatorer. Här knyts band mellan okända människor, på ett spännande sätt – de möts i kommenterandet och noterandet. Därför är det lite kul att söka efter de möten där jag själv ingår. Till exempel genom att hänvisas till från en blogg som skrivs av någon som jag inte känner.

Fast frågan är vad det här egentligen är. Gemenskap? Nej, knappast. I alla fall inte så som vi tidigare känt den. Kanske är det ännu ett uttryck för den nya gemenskapen, den som handlar om att vi är på samma plats och gör samma sak – men inte samtidigt. En gemenskap förskjuten i tid, men inte i rum. En gemenskap där det är våra handlingar som utgör utbytet snarare än vi själva. Och kanske får vi lov att vänja oss vid att det också är gemenskap. På något sätt.