Rom och enheten i Kristus

För ett par veckor sedan ägde ett historiskt möte rum i Rom. Det var en delegation med svenska pingstvänner och katoliker som gemensamt besökte Rom och påven. Mötts till samtal och gemenskap har gruppen gjort i flera år, så det var inget nytt. Åsikterna om dessa möten går lite isär i de kristna leden och nu när det blev aktuellt med en resa till Rom väcktes det liv i åsikterna igen.

Personligen har jag svårt att förstå faran i att möta och tala med trossyskon. Gud är densamma och om vi ser på varandra och möter varandra med Guds ögon kan det knappast bli annat än bra. Hur som helst tycker jag det är bra att människor tänker till, tycker och framför sina funderingar Sådant är sunt och bra. Alla kan inte tycka lika om allting, men alla borde försöka ledas av respekt för andra. Nu har syster Veronica, som är katolik och en av dem som ingår i mötesgruppen och alltså var med till Rom, skrivit ett inlägg om saken på sin blogg. Hon skriver så klokt om ekumeniken:

Vi ska inte ”jobba” för enheten, utan vi ska ta emot det som redan finns i Guds hjärta. Ta emot varandra som bröder och systrar i Kristus, han själv kommer att föra oss samman, till den enhet han har bett för.

Låt oss be om denna enhet. Ber vi så, gör vi det tillsammans med Jesus själv.

Klokt i kassakön

Några av livets mer filosofiska stunder brukar inträffa i kassakön i mataffären. Det är i alla fall min erfarenhet. Där är det så lätt hänt att man kommer att tala med köande främlingar om något trivialt. Oftast handlar samtalet om köandet eller något försinkande moment i anslutning till att varor ska betalas eller så.

Det är då man får chansen att inte vara irriterad utan bara lugnt ta saken så som den blir. Mycket klokskap om tidens gång, livets nödvändigheter och annat låter höra om sig i de där kassakösamtalen. Det föds helt enkelt mycket visdom där i samtalen med handlande medmänniskor. Jag brukar se det som att kassakön är tillfället att ta det lugnt. Och tillfället att lära om livet.

Kommentar till världens undergång

Nu har teologen Mikael Tellbe tyckt till om den domedagsprofetia jag skrev om i söndags. Läs gärna hur han formulerar sig.

Kyrkstatistik med analys

Katolska Signumbloggen gör en intressant analys av statistik för Svenska kyrkan. Värt att tänka på en stund oavsett man är svenskkyrklig eller ej.

Att leva är att välja

Läser att Umberto Eco skrivit detta insiktsfulla:

Världen befolkas av ett växande antal människor som vill informera dig om saker som inte intresserar dig.

Det påminner oss om det ständiga vi tvingas till: att välja!

Världens undergång på lördag

God morgon världen i Sveriges Radio P1 hade idag ett reportage om en domedagsprofetia. Enligt den ska världen gå under på lördag. Nog för att det finns mycket som gör att man lätt kan tro på världens snara undergång, men jag tvivlar i alla fall. Anledningen till mitt tvivel finns i Bibeln. Bibeln talar visserligen om att det kommer en sista dag för den här världen, men Bibeln talar också om att ingen vet när det ska ske, ingen kan veta.

Dagen och timmen känner ingen, inte ens änglarna i himlen, inte ens Sonen, ingen utom Fadern. (Mark 13:34)

Alla uträkningar om när världen ska gå under är alltså felaktiga. Det kan vi vara helt säkra på, för det har vi Bibelns ord på. Ingen vet när det sker. Det är vad jag tänker på när jag hör om domedagsprofetior, som den i förmiddagens radioprogram.

Ord för en gravsten

Svenska Dagbladet hade igår en intressant artikel om Kerstin Thorvall. En märklig historia nystas upp där Thorvalls sista önskan visar sig ha hamnat oläst på Kungliga biblioteket. Nu är dock önskan känd både för Thorvalls söner och för allmänheten. Därför kommer det att stå följande på hennes gravsten:

Hon var en människa som ville säga som det var och hon lärde sig aldrig att inte alla ville veta det.

Tänkvärda ord det där. Sanningen om verkligheten är besvärande och nödvändig. Det håller jag med Kerstin Thorvall om.

Tala tro

”Det var härligt!”

Ibland får man säga det i tro.

Konsten att åka tåg och leva

Eftersom jag åker mycket tåg fastnar jag för Håkan Nessers beskrivning (i Skuggorna och regnet) av att sitta baklänges på tåget. Han får det till att handla om perspektiv på tiden och dess gång:

Det var någonting med att se det som redan hänt, istället för att behöva titta på det som ännu låg i framtiden.

Kan det faktum att man lättare blir åksjuk om man åker framlänges och tittar ut ha med detta att göra? Klarar vi inte av att möta framtiden i 200 kilometer i timmen? Borde man färdas baklänges genom livet istället? Framtiden kommer ju i alla fall, men, så att säga, från andra hållet. Den där tanken är inte helt glasklar, den gäckar mig. Men den är spännande!

Självupptagna

Visdomsord från min almanacka:

Vi skulle bry oss mindre om vad andra tänker om oss om vi insåg hur sällan de faktiskt gör det.

Nära närvaro

Jesus har kommit närmare oss än vad vi själva har gjort och kan göra.

Lyssnandets konst

Ibland hör man kloka saker, som detta:

Att lyssna är ett stycke konst.

Magiskt tänkande

”Många bygger sin verksamhet på det magiska tänkandet.” Detta hör jag en person säga och noterar hur mitt i prick det är. Många är de (vi) som mer eller mindre tilltror det där magiska stor förmåga. Vi tror att saker ska ordna sig utan att någon gör något. Sådan galenskap!

Självtalande

Ibland hamnar man i absurda situationer där det liksom inte är någon idé att säga något, trots att det egentligen finns hur mycket som helst som skulle kunna sägas. Det är som att de där situationerna talar för sig själva.