Tolerans och acceptans

Nu har jag hört något klokt igen, något som jag antecknat i min lilla bok. Dessvärre minns jag inte längre var jag hörde det eller vem som sa det. Så här är innebörden i alla fall: Som kristna ska vi ha stor, ja till och med gränslös, tolerans till personlighet, men däremot ingen acceptans för synd. Denna skillnad är kolossalt viktig och kan inte betonas nog många gånger. Alla människor är skapade av Gud och vars och ens personlighet är värd all respekt och tolerans. Men denna respekt och tolerans innebär inte att alla beteende eller livsval är accepterade. Människan är respekterad, men synd kan aldrig accepteras i Guds församling.

Smutsigt och rent

Upptäcker att jag är svart på ett finger. Förstår inte riktigt vad det kommer ifrån, men låter det vara. Efter en stund ser jag att jag är ännu svartare på fingret. Tänker att jag måste varit emot något och lämnar det så. Men jag får anledning att återkomma. För ytterligare en stund senare är jag svart inte bara på en fingertopp utan två. Då börjar jag på allvar fundera på vad det är jag egentligen gör som kan ge upphov till denna svärta. Det hela får sin lösning när jag förstår att pennan jag antecknat med läcker. Det är alltså bläck som färgat mina fingrar svarta. Pennan åker i soporna och jag tvättar mina fingrar. Om ett par dagar kommer det inte att synas något av det svarta längre.

I det här fallet var det enkelt att åtgärda det som smutsade ner mig. I det vardagliga livet finns det mycket som kan svärta ner en människas inre. Ibland ser vi det inte. Ibland ser vi men vänder bort blicken. Inte tillräckligt ofta går vi till botten med vad det egentligen är som svärtar ner och förfular vår själ. En riktig storstädning, där ett och annat får åka i soporna av sådant vi fyller våra liv med skulle säkert göra allas själ både renare och friskare. 

Solidaritet

Hittar anteckningen jag gjort när någon talat. Det är djupt sant och kräver en livstid för att lära.

Verklig frihet är att kunna säga nej till sin rättighet.

Roligt eller bra

I dagens DN intervjuas Andreas Tuvunger om sitt förändrade liv. Från att ha varit en ung man med mycket alkohol och festande i centrum bytte han från en dag till en annan fokus och tränar nu intensivt inför Ironman (triatlon) på Hawaii. I slutet av intervjun säger han så här:

Nu har jag förstått skillnaden mellan att ha roligt och att ha ett bra liv. För att kunna ta ett steg framåt krävs det ibland att man tar ett steg tillbaka.

Kloka ord om det viktiga i livet. Väl värda att föra vidare. 

Nådens väg

Hittar ett citat jag skrivit ner, för dess stora skönhets och rika, sanna innehålls skull:

Se en väg för den som längtar ligger upplyst av hans nåd.

Letar reda på varifrån citatet kommer och hittar sången:

Kom och drick du som törstar

efter Guds barmhärtighet

se en väg för den som längtar

ligger upplyst av hans nåd.

All vår längtan besvaras

i ett heligt ögonblick

Där vid Guds brustna hjärta

finns det helande att få

Se vilket djup som den kärleken bär

aldrig kan vi ösa brunnen tom

Se vilken nåd som den kärleken är

Gud har bjudit in och sagt kom.

Tack för sängen

Idag hörde jag en man tacka Gud för att han vaknat i en säng. Just det, det är inte alls självklart att få vakna i en säng. Bra att bli påmind om det.

Leva och dö

Den som lär sig dö lär sig leva.

Städning

Fördelen med att städa garderoben är att man kan hitta ett par röda manchesterbyxor, som man glömt bort, en oanvänd kofta och den svarta toppen man letade efter.

Tänk om det är på samma sätt med en städning i det inre, att man inte bara kan hitta det man letar efter utan också något bortglömt och något oanvänt. 

Livets atmosfär

Psaltarens psalm 27 beskriver livets atmosfär hos den som längtar efter Gud.

Herren är mitt ljus och min räddning,

vem skulle jag frukta?

Herren är ett värn för mitt liv,

vem skulle jag bäva för?

När de onda kommer emot mig

för att slita mig i stycken,

mina motståndare och fiender,

då skall de själva snava och falla.

Om en krigshär hotar mig

känner jag ingen fruktan,

om kriget kommer

är jag ändå trygg.

Ett enda ber jag Herren om,

detta begär jag:

att få vara i Herrens hus

varje dag i mitt liv

för att se Herrens ljuvlighet

och söka svar i hans tempel.

Ty han gömmer mig i sin hydda

på olyckans dag,

han gömmer mig i sitt tält,

han räddar mig upp på klippan.

Nu kan jag triumfera

över fienderna omkring mig.

Jag vill offra i hans tält,

offra med segerjubel.

Jag vill sjunga och spela till Herrens ära.

Hör, Herre, när jag ropar,

visa mig nåd och svara mig.

”Sök Herren”, manar mitt hjärta.

Dig, o Herre, söker jag.

Dölj inte ditt ansikte för mig,

visa inte bort din tjänare i vrede,

du som varit min hjälpare.

Stöt inte bort mig, överge mig inte,

min Gud, du som räddar mig.

Om min far och min mor överger mig

skall Herren ta sig an mig.

Visa mig, Herre, din väg!

Led mig på en jämn stig,

jag omges av fiender,

låt inte mina ovänner sluka mig.

Menedare träder fram,

vittnen i våldets tjänst.

Men jag är viss om att möta Herrens godhet

här i de levandes land.

Hoppas på Herren!

Var stark, fatta mod

och hoppas på Herren!

Olika åldrar

Programmet Tendens i P1 har denna vecka talat om att umgås över generationsgränserna. Detta verkar vara mycket ovanligt att man gör. Det finns tydligen inga naturliga mötesplatser för olika generationer. Mina tankar går direkt till mitt eget liv och till församlingen. Jag umgås definitivt med personer från andra generationer än min egen. Och i församlingen möts människor i olika åldrar. Kanske är församlingen den enda plats och det enda sammanhang där man i Sverige numera kan möta alla generationer av människor. Det är en gåva att vårda och det är en försmak av himlen där ålderssegregeringen för alltid får ett slut. 

Inte tro på vad som helst

Det är viktigt vad man tror, inte bara att man tror.

Det är viktigt vad man tror, inte bara att man tror. Därför behövs Nya testamentets brev, för enighet i läran. Därför behövs församlingen, för kollektivt korrektiv. Därför behövs de troendes gemenskap, för ömsesidig vägledning. 

Målsättning

Mitt mål är att vara älskad av dig Gud.

Den ensammes vän

Har ni tänkt på hur mobilen är den ensammes vän. Mobilen hjälper människan att se mindre ensam ut. Mobilen ger oss möjlighet att vara upptagna, efterfrågade och viktiga. Och allt detta helt utan att det behöver vara det minsta sant. Ibland är det ett försök till statusmarkör. Minst lika ofta är det räddaren i nöden för den som inte kan mingla naturligt bland främlingar, som inte vill få nya bekantskaper. 

Förtroende att bevara

Blir ofrivillig åhörare till ett samtal på t-banan. Det är två unga människor som pratar om sådant som man inte helt oförsiktigt ska tala om hur som helst och var som helst. Först blir jag besvärad, men tänker sedan att jag tar emot det ofrivilliga förtroendet och gömmer det i mitt inre. Kanske är det ändå det bästa som kan hända den som är oförsiktig med talet, att någon respektfullt tar emot och gömmer förtroendet de så obetänksamt delat ut. 

Berörd av Guds hand

Har börjat nynna på en sång som jag inte nynnat på på väldigt länge. Vet inte hur det kom sig att den dök upp i mitt minne, men nu sitter den där och jag nynnar både nu och då. En poetisk och fin text om Guds omsorg:

Herre, när din hand

i gränslös ömhet rör vid mig,

då föds en sång från djup till djup

att jag älskar dig.

Och jag ser ett land

med vida fält där jag får gå

 och lära mig vad frihet är,

 som mognat fram i dig.

Gud vill något

Häromdagen deltog jag först i en andakt. Den ägde rum på morgonen och vi sjöng sången ”Herren är min starkhet och min lovsång” tillsammans. På kvällen samma dag deltog jag i en annan andakt. Även där kom vi att sjunga sången ”Herren är min starkhet” tillsammans. Tror bestämt att Gud ville säga mig något särskilt den dagen.

Kort och välfyllt

Om man vet att tiden är begränsad använder man den mer effektivt. Det är lärdomen av dagens besök, som var kort, men väldigt mycket mer än ingenting. Precis som livet. 

Livskuliss

Det är klokt att försöka leva som man lär, annars riskerar hela livet att bli en kuliss.

Ett vykort i brevlådan

I postfacket ligger ibland ett vykort. Det är inte ofta, men det är väldigt trevligt. Vykort, detta numera så ovanliga, så kortfattat omtänksamma, är glädjande att få.

Välklädd

Ett klänningstyg att trivas i.

Uthållighet på rätt ställe

Ibland är det faktiskt läge att ge upp. Inte när eller hur som helst, men ibland. Många gånger är det att uthålligt kämpa vidare som är vägen framåt och detta är något väl värt att öva sig i: att hålla ut och inte ge upp. Men ibland är läget ett annat och uthålligheten blir bara en tjurskallig envishet utan nytta. Då är vägen framåt att ge upp, att öva sig i att släppa taget och strunta i ett och annat. Konsten är att lära sig vilka gånger det är uthållighet till sista stund som gäller och när det är att släppa taget och ge upp som är det bästa. Men övning ger, som bekant, färdighet, så håll ut och ge upp i lagom proportioner. 

Hemmets plats

Eftersom jag nyligen flyttat får jag ofta frågan hur jag trivs. Jag trivs bra, tack! Efter detta följer inte sällan ett samtal om anpassningsförmåga till nya omständigheter, såsom en ny bostad. Jag trivs där jag bor och känner mig omedelbart hemma och betraktar nya bostaden som mitt hem från första sekunden. Inga problem alls med anpassning. Detta är nog lite ovanligt. Många människor behöver ”bo in sig” och vänja sig vid det nya innan de kan säga att det är hemma. Men så inte för mig, alltså. Efter ett sådant här samtal fick jag den finaste förklaring man kan tänka sig till min anpassningsförmåga. En vän sa: Du har ditt hem inuti. Så fint uttryckt! Och just så är det förmodligen. Känns bra.