Om kaffepriset
Kan inte låta blir att le då jag läser om vad studenterna tycker om kaffepriserna vid olika campus. En av de tillfrågade säger så här: ”Kaffet här kostar sju kronor. Det är för dyrt. Om man dricker tre koppar om dagen blir det 400 kronor i månaden.” (Ergo 2007/13).

Detta är ett lysande exempel på åtminstone två saker. För det första tron på att det är verkan som ska åtgärdas och inte orsaken. Om man nu dricker tre koppar kaffe per dag och köper samtliga dessa i en kafeteria, trots att man tycker det blir för dyrt, är det i och för sig en lösning på problemet med kostnaden, att tycka att kafeterian ska sänka priset på kaffe. Och det kan ju kanske vara värt ett försök, även om jag personligen tycker att sju kronor låter förhållandevis billigt. Men ett annat sätt att hantera kostnadsproblemet är att se över sina vanor. Antingen dricker man mindre kaffe eller så kanske man kan ta med sig en termos med kaffe hemifrån. Om man nu inte kan tänka sig att flytta allt kaffedrickande till hemmet.

För det andra är det ett exempel på att, trots att det finns ganska enkla sätt för den enskilde att påverka kostanden för kaffet, fokuserar tidens anda gärna på att andra ska ändra till min fördel. Varför ska jag inte få köpa och dricka mitt kaffe var jag vill, till ett pris jag själv får bestämma? Att det finns kostnader för råvara, disk, personal, lokal och så vidare kan ju knappast vara mitt problem och följaktligen inget som borde beröra mig som kund genom till exempel priset på varan jag vill köpa (eller helst få, förstås).

Nästa fråga som samma person som citeras ovan får, är en som rör huruvida hon skulle kunna tänka sig att vara med i en kaffebojkott (underförstått: att låta bli att köpa kaffe för att påverka att priset sänks). På detta svarar hon: ”Skulle jag veta att det gav resultat, så visst.” Och det är ju ett lysande svar! Bara jag har garantier för det ena eller det andra är jag villig att göra vad som helst. Bygger det månne på tron att livet går att kontrollera, att ingenting kan ske i livet som inte borde kunna ha undvikits (döden inkluderad)? Och med den totala avsaknaden av riskbeteende får man kanske ett tryggt liv, men samtidigt ett tämligen innehållslöst, gissar jag.

Det är väl just bristen på möjlighet att absolut veta, som gör att vi behöver agera, som gör att vi behöver se och välja bland de alternativ som finns. Och till detta hör också insikten att inte hela världen kretsar kring mig och mina behov, inte ens när det gäller kaffe.