Rummets tystnad

Bibeln talar om människa som tempel för Gud: Vet ni inte att er kropp är ett tempel för den helige Ande, som ni har inom er och som ni har fått från Gud? (1 Kor 6:19). Därför är det, för mig, inte bara byggnader av sten och trä som bildar det rum för sökande som R. S. Thomas skriver om. Även det inre i människan, Guds tempel, är ett kyrkorum där tystnaden, lyssnandet, frågorna, korsfästelsen och uppståndelsen tar plats.

I kyrkan

Ofta försöker jag
utröna hur dess tystnad
är beskaffad. Är det här Gud döljer sig
för mitt sökande? Jag stannar
för att lyssna, när de få besökarna gått,
till luften som på nytt stillnar
till vaka. Så har den väntat
ända sedan stenarna slöt sig kring den.
Detta är de hårda revbenen
i en kropp som våra böner aldrig lyckats
väcka till liv. Skuggorna kommer fram
ur sina vrår för att ta i besittning
platser som ljuset rådde över
under en timme. Fladdermössen återupptar
sina bestyr. Oron i kyrkbänkarna
upphör. Det enda som hörs i mörkret
är ljudet från en man som andas
och prövar sin tro på tomheten,
naglar fast sina frågor, en efter en,
på ett naket kors.

(R.S. Thomas i Minnen av eld)