Korgen full

Mejl är ett snabbt kommunikationsmedel. Det går snabbt att skriva och det går snabbt att skicka. Och för den som regelbundet läser sin mejl går det också snabbt att svara. Detta gör att vissa förväntningar är förknippade med mejl. Det förpliktigar helt enkelt att ha en mejladress, man förväntas ta del av mejlen och svara på dem ögonaböj.

Just nu skördar jag en del konsekvenser av en dylik förpliktelse. För det är ju så att jag har en mejladress och efter blott några få dagars bortovaro har det hopat sig av mejl som behövde svar i förrgår eller allra senast igår och absolut med sista svarschans idag. Eller något sådant, antalet utropstecken i mejlen tycks ha tilltagit logaritmiskt i förhållande till antalet timmar som förflutit utan att jag anat brådskan.

Jag har istället samtalat, njutit och gråtit en smula på andra platser och i andra sammanhang, där datorn inte varit viktig och inte några mejl heller. Nu landar jag brutalt i inkorgen och försöker sona mitt brott, att inte vara omgående anträffbar. I bästa fall finns det någon gnutta nåd kvar för mig försumliga människa. Och förhoppningsvis får jag ånyo någon möjlighet att resa bort utan mejltrafiken i hasorna. Inte för att den normalt sett är särskilt betungande, ack nej, men för att inte glömma att det finns annat och stundom viktigare i livet än att vara anträffbar.