En läsares betydelse

Hade ju tänkt skriva om väckelsen och läsningen också. Bäst jag gör det då. Det är en av de saker Ronny Ambjörnsson tar upp i Tokstollen och andra idéhistorier.

Läsningen för sisådär etthundrafemtio år sedan och tidigare handlade i huvudsak om att lära sig utantill och sedan kunna rabbla upp det man läst och lärt. Så fungerade skolan, så fungerade kyrkan. Se bara husförhörens kontroll av utantillkunskapen.

Men så kom väckelserörelserna och saker och ting förändrades. Helt plötsligt uppmuntrades människor att läsa, inte för att lära sig utantill i första hand, utan för att reflektera och meditera över det de läste; begrunda i sitt hjärta. Detta innebar att den kunskap som blev resultatet av läsningen inte längre var homogen och konstant, utan kunde nå individuella variationer både i omfång och djup. Människorna lärde sig att tänka fritt, inte bara rätt.

På så sätt bidrog väckelserörelserna i allra högsta grad till att förändra svenskens sätt att läsa och därmed sätt att strukturera kunskap och förståelse. Denna läsart spred sig till de samtida nykterhets- och arbetarrörelserna i och med dessas nära relation med väckelsen och vann därmed spridning och inflytande.

Att väckelsefolket av många kom att kallas läsare, är mot denna bakgrund knappast förvånande. För som Ambjörnsson skriver: deras mest framträdande, gemensamma drag var att de läste dvs läste på ett annat och därför mer iögonfallande sätt än det vanliga, så att säga etablerade sättet att läsa.

Undrar just vad som kännetecknar arvtagarna till dessa läsare idag. Om det är att tänka rätt eller att tänka fritt. Om det är kopiering eller begrundan.