Frågan om ansvar

I dagarna har rättegången mot en barnamördare varit i fokus för nyhetsbevakningen. Och med den frågan om ansvar. I dagarna har jag också gjort det ovanliga, att jag lånat ut en av mina böcker. Händelsevis var det Ann Heberleins Det var inte mitt fel som blev utlånad. Det är en bok som handlar om – just det – att ta ansvar. Förbindelselänken mellan rättegången och bokutlåningen är en ledare i en dagstidning. Det är skribenten som lånar min bok.

För egen del har mina tankar engagerats. Och då i frågan om ansvar, förstås. Vad är en människa egentligen ansvarig för i sitt liv? Sina handlingar? Sina förutsättningar? Sina val? Ja, frågorna är lätta att ställa, svaren svårare att formulera. Och kanske är det bra, att det inte finns några enkla klichéartade svar, utan att frågorna till viss del tvingas bli hängande som frågetecken att stöta i då och då. Ty livet kan förändra synen på saker och ting både vad gäller eget ansvar och andras.

För så är det väl ändå – hoppas jag – att det finns ansvar både för det egna och för andra. Mitt ansvar rör naturligtvis (?) det som är jag och det som är mitt, men det sträcker sig också ut till andra, mina medmänniskor ingår också i mitt ansvarsområde. Ingen människa lever för sig själv – det vi gör påverkar alltid både oss själv och andra. På något sätt.

Fast med det här verkar det tämligen skralt bland människor idag. Frågan om ansvar tycks så sällan handla om något som jag är inblandad i och så ofta handla om något som endast berör andra. Och min tanke finner sin återvändsgränd i frågan om vem som egentligen har ansvar för ansvaret.