Konst

Vetskapen når mig, att det är konstutställning på gång. I den gamla, sedan drygt tio år nedlagda, kalklinbanan mellan Forsby och Köping. Inte utan att jag blir lite varm i hjärtat. Det är ju ändå en av mina hembygder. Några år av det som hittills varit mitt liv har jag tillbringat i de trakter där linbanans korgar dinglar högt över marken. Och nu blir det konstutställning.

Jag vill åka dit, jag vill på nytt färdas under och intill de där korgarna och deras fundament. De har alltid varit lite speciella för mig – jag inser det nu – exotiska på något sätt. Och då distansen till det som en gång var vardag infunnit sig, framträder det gärna i extra skimmer. Och det även om min relation till de svävande korgarna redan tidigare var fascinationens. Och vi har faktiskt ett uns av gemensamhet i vår historia: linbanan och korgarna stannade i samma veva som jag lämnade trakten.