Promenad på banvallen

Alf Henriksson har diktat om tiden som stundom hejdar sig. Och så är det ibland, att ett ögonblick liksom hakar upp sig och blir en upprepning svår att slingra sig ur. Så blev den stund för mig då jag häromdagen läste novellen Far och jag av Pär Lagerkvist. Jag kan inte riktigt släppa det jag läst. Något i Lagerkvists ganska simpla berättelse darrar ännu som en hovrande fågel i mig.

Lagerkvist som barn tillsammans med sin far på promenad på banvallen. Fadern var vid järnvägen, kunde tidtabellen och kände alla lokförare. De går där i mörkret och plötsligt kommer det ett tåg, utanför tidtabellen, med okänd förare. Far och son undkommer med en hårsmån dödens katastrof.

Något oförutsägbart och obegripligt hade inträffat. Lagerkvist möter det som den ångest som kom att bli en väsentlig del av hans liv. Det finns något briljant i den där relationen Lagerkvist identifierar – och beskriver – mellan det materiella och det existentiella, mellan det människor byggt och kan förklara, och det som är livets oförklarliga villkor.

En god författare har talat och en livserfaren människa lägger det omöjliga pusslet med sitt liv. Tillsammans blir det läsning som dröjer sig kvar – i ett hejdat ögonblick.