Det exotiska Sverige

Så exotiskt Sverige är!

Igår var jag i huvudstaden och eftersom jag vid tolvsnåret råkade befinna mig i trakterna av kungliga slottet och mitt minne tydligen befann sig på samma plats, kom jag att bevista vaktavlösningen. Där var gott om turister. Där fanns japaner med kameror i högsta hugg och där fanns amerikanska medelålders damer i fritidskläder och där fanns en massa annat folk med odefinierbara språk. Ett tag fick jag för mig att jag nog var den enda i samlingen som tänkte på svenska.

Hur som helst avnjöt vi föreställningen med vaktavlösningen tillsammans. Vi lyssnade till arméns musikkår som besitter den imponerande simultanförmågan att kunna marschera och spela samtidigt. Och någonstans där, redan i den inledande marschen, blev jag så rörd av stunden att det nästan var absurt. Jag insåg hur exotiskt detta är!

Varje dag, samma klockslag, samma procedur. Det är vaktavlösning vid slottet. Något som pågår varje dag på samma sätt, på samma plats, år ut och år in, det måste väl ändå betraktas som något typiskt. Således är vaktavlösningens teaterstycke något typiskt svenskt.

Och jag står där, inför detta typiska, och känner mig exotisk. Med mitt hem beläget endast några mil från platsen där jag står och beser skådespelet vid slottet, kan jag ändå finna detta exotiskt. Kanske är det inte de långa resorna, de främmande kulturerna med de lokala sederna som alltid är det mest exotiska, utan det kan lika gärna vara att se det som pågår mitt ibland sitt eget. Åtminstone var det så för mig igår.