Plats i livet

Är inte vårt tal om placering i livet egentligen rätt så märkligt. Vi talar om att vara ”mitt i livet” eller ”i slutet av livet”. Hur kan vi veta det? Och vad är egentligen mitt i livet? Det kan vi möjligen se först efteråt utifrån något slags beräkning av livets tidsliga längd och dess mittpunkt.

Men är det inte så i själva verket, att vi alltid är både mitt i livet och i slutet av livet. Mitt i därför att livet är fyllt av det att leva, själva levandet är liksom mitt i livet. Och ständigt i slutet därför att vi inte vet något om när livets ändlighet drabbar oss. Det har ju faktiskt inte bara med ålder och livslängd att göra.

Att vara mitt i livet är i så fall detsamma som att vara i slutet av livet – allt pågår liksom samtidigt. Och det även – och kanske framförallt – om man inte bara räknar livet som en sträcka tid utan som mer än så. För livet är ju inte bara sin längd (är det överhuvudtaget sin längd?), utan framförallt annat, nämligen livet självt.