Det där med att vara människa

Hur ofta hörs inte yttrandet: ”Man är ju bara människa”. Det används i något slags ursäktande eller förmildrande syfte för att betona att man minsann inte kan begära för mycket. Kanske kan man i själva verket begära och förvänta sig ganska lite, för ”man är ju bara människa”.

Och visst har ju människan sina påtagliga begränsningar. Inte minst ur ett kristet perspektiv ser man människans otillräcklighet inför det verkligt väsentliga i tillvaron. Hon förmår inte fullt ut göra rätt, vara god och leva ett rättfärdigt liv.

Men att därifrån dra slutsatsen att inte mycket kan klaras av, för ”man är ju bara människa” är både att degradera människan och att smita från sitt ansvar som just människa. För människan kan mycket mer än vad hon ids göra. Begränsningen har blivit en bekvämlighet, ett sätt att slippa undan, ett sätt att inte behöva vara människa.

Det är korttänkt och lider brist på trovärdighet att rättfärdiga sitt eget tillkortakommande med att ”man bara är människa”. Eller med att ”den här världen är ofullkomlig”, ett förhållningssätt som nog är lika vanligt. Detta förpliktigar inte till något annat än att inte behöva lyckas, och dessutom att inte behöva försöka.

Visst det är ofullkomligt och människan har sina begränsningar. Men hon är inte bakbunden och världen är inte bara ond. Det finns möjligheter till det goda och människan kan en hel massa bara hon vill försöka. Så människa: försök! Försök göra det goda och det rätta. Det räcker inte hela vägen, men en bit.

Den som försökt kan i alla fall räknas detta till godo, den som inte försökt har ingenting.