Kyrkans uppdrag

Han har definitivt en poäng i sin artikel, Lars Stjernkvist. Han är tidigare socialdemokratisk partisekreterare som nu kandiderar i kyrkovalet. Han ser sig som en tämligen ordinär kyrkomedlem, inte så aktiv men som uppskattar att kyrkan finns där, som en del i samhället och något att luta sig mot i livets stora eller svåra skeden.

Ungefär så resonerar nog rätt många av Svenska kyrkans nästan sju miljoner medlemmar. Ett mindre antal av denna stora mängd är kontinuerligt aktiva. Bland denna mindre grupp är det förmodligen tämligen enkelt att finna de människor som tycker kyrkan ska styras av kyrkligt aktiva, de som är intresserade av hela kyrkan och dess verksamhet och inte bara nöjer sig med kyrkan som serviceinrättning eller statens förlängda arm vid katastrofer.

Bakom dessa olika synsätt ligger det som Stjernkvist påtalar, nämligen folkkyrkotanken. Ser man Svenska kyrkan som en folkkyrka – som Stjernkvist gör – är det självklart att värna det system där medlemmarna ska speglas i kyrkans ledning, vilket betyder att folk som inte är speciellt aktiva i kyrkan mycket väl kan ses som lämpliga kandidater till kyrkomötet (kyrkans högsta beslutande organ).

Den som istället koncentrerar sig på kyrkans kontinuerliga verksamhet och andliga sida, blir därmed mindre intresserade av kyrkan som folkkyrka. Dessa två synsätt går nämligen inte mer än (i bästa fall) delvis att förena.

Därför kan jag tycka att Stjernkvist argumenterar väl för sin sak och för folkkyrkan och dess styrande. Därmed har han också klargjort den agenda han strävar efter, nämligen folkkyrkan där alla får vara med och där detta är nog. Om mera preciserad tro och engagemang åsyftas blir Svenska kyrkan inte längre folkkyrka utan kommer mer att likna andra kristna samfund. Helt rätt resonerat av den forne partisekreteraren.

Själv ställer jag mig tveksam till det där med folkkyrkan. Inte för att det inte fyller en funktion, inte för att det inte skulle kunna vara viktigt, utan helt enkelt därför att jag ser det som svårförenligt med Bibelns bild av kyrkans uppdrag. Ett uppdrag som i all sin enkelhet – och därför svårighet – betonar den andliga sidan av kyrkan snarare än den servicemässiga. Kyrkans uppdrag är att förkunna evangelium i ord och liv, något som folkkyrkan i Stjernkvists (och många andras) tappning inte primärt strävar efter.

Det är det som är skillnaden och det kanske är denna fråga, om synsättet på kyrkan och kyrkans uppgift, som är den verkligt avgörande i det kommande kyrkovalet. Kanske inte alltid så uttalat men definitivt grundläggande. Därför gör Stjernkvist en god sak som förklarar sin ståndpunkt och pekar på en, inte bara viktig, utan avgörande tudelning inom kyrkan. I det avseendet är det kommande kyrkovalet intressant för envar, oavsett egen kyrklig tillhörighet.


Tillägg:
Ser nu att åsikterna om Stjernkvists inlägg i debatten om kyrkovalet väcker vitt skilda reflektioner. Thomas Österberg på Dagen läser in andra saker hos Stjernkvist än de jag betonar. I sak håller jag med Österberg: politiskt styre har inte i kyrkan att göra och de aktiva är inget hot mot kyrkan utan naturligtvis en stor tillgång. Men det jag tycker Stjernkvist visar på är differensen i synsätt på kyrkan som folkkyrka. En folkkyrka bör väl på något sätt appellera till sina medlemmar och då blir ledamöter i kyrkomötet som inte är aktiva i kyrkan en självklarhet. Hur det sedan förhåller sig med uppfattningen om huruvida dessa representanter för de ickeaktiva ska vara politiskt förankrade eller inte, det tycker jag är en annan fråga. Jag funderar kring det där med folkkyrka eller inte och där tycker jag Stjernkvist bidrar med sitt synsätt på ett värdefullt sätt.