23 oktober 2009

Dags att välja

Utan att vara expert på Svenska kyrkans uppbyggnad och styrning (och kanske just därför) finner jag det ändå befogat att undra lite. Igår fattades det beslut som var väntat, nämligen att kyrkan accepterar äktenskap som något inte bara mellan man och kvinna, utan även mellan två av samma kön och att man från och med den 1 november 2009 också står redo att förrätta sådana vigslar i kyrkan.

Debatten om detta har varit lång och oenig. Beslutet får konsekvenser. I kyrkomötets votering blev det 176 ja mot 62 nej. En tydlig majoritet för ja, men en inte obetydlig minoritet som sa nej. Direkt efter detta beslut publicerades uppgifter om att hälften av Svenska kyrkans biskopar är missnöjda med beslutet och alltså hade önskat sig ett nej. Ett ämne som varit uppe tidigare och därför ingalunda är nytt, utan bara ack så väl illustrerar den brist på makt och inflytande som biskoparna besitter.

Det är lätt att tro att biskoparna är kyrkans ledare. Ledare som bland annat har till uppgift att vaka över kyrkans lära. Så tycks det inte alls vara. I själva verket blir jag allt mer frågande inför vad biskoparna egentligen är till för.

Om hälften av kyrkans högsta ledare (som sådana måste man väl ändå med fog kunna betrakta biskoparna) inte är eniga med kyrkans lära blir deras roll märklig. Två problem uppstår: (1) Vad ska man ha biskopar till om deras ledarskap inte har någon betydelse för det som är (borde vara) kyrkans kärna, nämligen dess lära? (2) Hur kan man vara biskop om man inte har ett inflytande som står i paritet med det ansvar man förväntas ta för kyrkan?

Vem är det egentligen som bestämmer i Svenska kyrkan? Ja, inte är det kyrkans andliga ledare i alla fall. Och detta är konsekvensen av folkkyrkotanken. Kanske dags att välja väg nu. Antingen är man en folkkyrka och då är ett beslut som det gällande äktenskapet, fattat av ett demokratiskt valt kyrkomöte, rimligt. Och då behöver man inga biskopar eller andra andliga ledare. Eller så är en man en kyrka av troende, som låter ett andligt bibelläsande och jesusälskande ledarskap ta ut färdriktningen. Och då hade kyrkans beslut igår på flera sätt sett annorlunda ut.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Det finns en anledning till att biskoparna inte har rösträtt i kyrkomötet. De skall vara rådgivare, inte beslutare. Det tackar vi för - det är en klok linje. Är kyrkan en folkkyrka så är den det, inte en biskopskyrka. De som vill ha en präststyrd kyrka kan väl med fördel omvända sig till påvedömet där till och med stolen är helig.

Anonym sa...

Svenska kyrkan är inte en episkopal kyrka mer än Sverige är en monarki- d v s symboliskt och traditionellt men inte reellt när det gäller makt över kyrkan/staten. Onekligen vore det bättre att vara under Påven än under ett politiserat och sekulariserat kyrkomöte. Jag känner personligen minst en som konverterar nu. Men kyrkan behöver folk som står kvar och kämpar på plats också.