Den farliga religionen

Om Den farliga religionen skriver filosofen och teologen Keith Ward i boken med samma namn. Han funderar kring huruvida det är korrekt att tala om religionen som roten till allt – eller i varje fall till mycket – ont i världen. Att på detta sätt kritisera religionen är, konstaterar Ward, orättvist, då den inte finns i ett vakuum, utan är beroende av omgivningen. Så även om religionen förvisso kan användas för onda syften – och det görs ju – beror det också på fler faktorer än bara religionen om sådant ska bli möjligt. Så här säger Ward:

Religionen färgas av sitt sociala sammanhang, och vilket inflytande den får beror i stor utsträckning på andra krafter i den aktuella omgivningen.

Religionen kan undvika att hamna i situationer då den kan användas till ondska och destruktivitet. Ward resonerar sig fram till tre punkter om hur detta ska gå till. Bakgrunden är de faktorer Ward identifierat till varför religionens – och i detta fall specifikt kristendomens – historia är fläckad av våld. För det första handlar det om att kyrkan blandat sig i det politiska maktspelet med resultat att de politiska fienderna också blivit kyrkans fiender. För det andra handlar det om det som finns i alla mellanmänskliga relationer och mänskliga institutioner, nämligen synd och hat, girighet och avundsjuka.

För att råda bot på denna risk, att kristendomen hamnar i dåligt sällskap och därför blir redskap för onda handlingar, listar Ward tre saker, som han förstår som de bästa sätten att motverka de riskfaktorer han konstaterat utifrån historien. Så här skriver han:

Det första är nog att kyrkan tar avstånd från imperialistiska maktcentra och hittar tillbaka till jordens fördrivna och fattiga – med modernt språkbruk, till tredje världen snarare än till maktens korridorer i västerlandet. Det andra innebär att kyrkan avstår från en inskränkt förmyndarattityd och helhjärtat accepterar religionsfrihet, samvetsfrihet och åsiktsfrihet. Det tredje skulle inte vara att utrota synden, vilket är omöjligt, utan att vara medveten om samhällsstrukturer – i kyrkan liksom i samhället överlag – som uppmuntrar tendenser till högmod, girighet och hat, och att försöka ersätta dem med strukturer som inte belönar sådana tendenser, utan i stället uppmuntrar ödmjukhet, osjälviskhet och medkänsla.

Detta finner jag synnerligen intressant och hårresande utmanande. Ward utgår från sitt engelska sammanhang, men detta är i högsta grad användbart även i ett svenskt. Vad är det han säger? Jo, kyrkan ska inte beblanda sig med politisk makt och höga positioner. Istället ska hon syssla med det som är hennes uppdrag, enligt föredöme från Jesus: de fattiga, utslagna, behövande. Alla de mänga människor världen över som behöver mat, kläder, hem. Behoven är oändliga och av såväl fysisk som andlig art.

Utöver detta ska kyrkan vara generös mot andra sätt att tänka. Det finns ingen anledning att av rädsla för det främmande sätta upp höga staket för att skydda sig. Bättre är att släppa rädslan och låta frihet råda. Det handlar helt enkelt om att inte söka makt över andra människor. Makt är på detta sätt oförenligt med en kristen tro, som är ett frihetens evangelium – även för dem som inte tror, tycker och tänker på det kristna viset.

Och så det tredje, som Ward tipsar om, att vara vaksam. Kyrkan bör hålla ett uppmärksamt vakande öga på sådant som utmanar maktbegäret, något som alltid rymmer högmod och ondska. Det är inte bara det sekulära samhället som står för dessa faror, utan de är minst lika frekventa inom kyrkan själv. Och därmed tycks vi vara tillbaka i den första åtgärdspunkten, att vända sig till de fattiga och behövande. Ty det är där ödmjukhet och medkänsla övas och det är sådant som motverkar maktstrukturer och destruktivitet.

Vad de olika kristna kyrkorna sysslar mest med i Sverige, låter jag läsaren själv avgöra, men en sak är säker: Det finns en del att jobba med. Och kanske handlar det framförallt och ytterst om vilken Herre kyrkan väljer att tjäna och ge sin själ till.