Den ihärdiga väntan, eller Att leva i advent

Det är advent, den första idag och därmed inleds den period fram till jul som brukar vara präglad av... jul. Så mycket advent är det sällan i advent, utan snarare jul för fullt ända från början.

Därmed har något gått förlorat, trånaden, väntan efter det som ska komma på ankomstens dag. Advent som förberedelsetiden för julen. Så lär vi oss oåterkalleligt att allt går att få på en gång, att väntan inte existerar.

Det är synd eftersom hela evangeliet handlar om väntan. Julens ankomst är väntans ankomst. Jesus födelse är historiens långa väntan på frälsaren som får sitt slut genom att en ny väntan tar vid.

Att ta ut allt på en gång förtar väntans mysterium. Och livets. Ty inte blott advent är en vänte- och förberedelsetid utan så också livet.

Det hade väntats och väntats, i generationer, på frälsaren. När han så äntligen kom var det som ett skrikande spädbarn. Ingen segerfest där inte, nej, mera väntan. Väntan på att barnet skulle växa upp och ta sig an sitt uppdrag. Just den där väntan – att Jesus var barn snarare än kung, då han kom – gjorde att många inte förstod och att många tröttnade. Väntan är en svår dygd.

Tids nog blir han dock stor, den lille bebisen. Han tar sig an sitt uppdrag, men nu är det inte längre så många som är kvar i sin väntan. I alla fall inte den väntan som harmonierar med Jesus sätt att vara kung och frälsare på. Men det följer en tid av under och tecken, av märkliga tal, tät gemenskap och ovanliga ställningstaganden. Jesus går sin väg som frälsare, men få ser vartåt det barkar. De tror att allt är här och nu, att det inte längre finns något att vänta på.

Det som skulle bli ett kungarike blev en avrättningsplats. Det var dit allting väntande. Frälsaren dör och med honom väntan på räddning.

Tre dagars väntan, sedan är han tillbaka, uppstånden och evig, med försoningens blod i sin kropp, med frälsningens gåva i sina sårmärkta händer. Väntan har, för den uthållige, äntligen fått ett svar.

Och då, tar väntan vid. Väntan på hans återkomst.

Där är vi nu, i väntan på återkomsten.

Vi kan ta ut julen i förskott, marknadsföra den redan i oktober och ha fullt pådrag under adventstiden. Men vi kan inte föregripa den väntan som Jesus liv i våra liv innebär. Vi kan inte föregripa födelsens under, inte livets under och tecken, inte döden, inte uppståndelsen, inte frälsningen, inte återkomsten. Nej, det sker i den takt som är Guds – och livets.

Vi kan tro att livets mål är att få allt på en gång, vi kan bruka våld på den naturliga rytmen. Men själva livet rår vi inte på, det står utanför vår kontroll. Och livet är väntan. Inte väntan på stunden då allt ska läggas tillrätta, men väntan på att väntan ska få form, få ljud, få sammanhang.

Det väntande folkets väntan fick form en jul för länge sedan. Ett litet barn att vänta på då han växte till sig. Sedan väntan på ljudet, budskapet om fred och försoning. Och så sammanhanget, väntan på att det ska falla på plats och bli förklarat. Ett kors, en död, ett nederlag. Så såg väntan ut i sin förlängning. Men den som höll ut och väntade lite till fick skriva uppståndelse, liv och seger i sin loggbok. Som en inledning till en period av väntan.

Där är vi nu, i väntan. Adventstiden blir påminnelsen om att allt inte kan hända samtidigt, att inte allt är ständigt tillgängligt. Livet är väntan. Inte väntan på att något ska ta slut, inte väntan på att något ska komma, utan väntan på att livet ska få ha sin gång.

Att leva är att vänta och att vänta är att leva. Adventstiden är som livet: förberedelse och väntan på den ankomst som ska förvandla allt.

Det är ”medan ni väntar” (2 Pet 3:12) som livet pågår ty ”Du blir aldrig färdig, och det är som det skall” (Tomas Tranströmer). Väntan tar inte slut, den pågår och det är som det ska; håll ut.