En ateist att respektera

Sociologen Thomas Luckmann påstår att alla människor är religiösa. Något liknande är litteraturvetaren och författaren Göran Hägg inne på i en artikel i Dagen. Hägg omtalar sig själv som en kategorisk ateist, men förnekar inte vare sig religionen eller religionsutövande människors rätt.

Om man inte vill se religion som ett uttryck för sanning, kan man naturligtvis välja att i alla fall se det som ett uttryck för människans behov av sanning, trygghet och hopp, som ett socialt och psykologiskt fenomen. Det är så jag förstås att Göran Hägg gör. Han talar om religionen som ett sätt att hantera ett allmänmänskligt behov. Själv arbetar han överdrivet mycket istället, trots att han tror att det nog vore enklare att tro.

Själv delar jag denna förståelse av religionen. Det är ingen tvekan om att man enkelt kan se religion och religiositet som sociala och psykologiska företeelser. För min del utgör inte detta någon som helst konkurrens till trons sanning utan är ett komplement, ett inomvärldsligt (vetenskapligt) sätt att förklara religionens betydelse för människan.

Religionen är ett sätt att hantera ett allmänmänskligt behov, det tror jag också. Men jag tror också att den kristen tron står för en sanning överordnad all annan och har sin grund i den enda som verkligen kan befria människan och skänka henne trygghet. I sökandet efter denna befrielse och trygghet prövar människan allt hon kan komma på.

Människan är obotligt religiös. Och även om jag är övertygad om att det behovet bara har en lösning – frälsningen i Jesus Kristus – är jag fylld av respekt för en ateist som, likt Göran Hägg, erkänner människans religiösa behov. Att han dessutom kan se detta hos sig själv och se och erkänna att religiös tro är en lösning på livets största behov, till och med ett förhållandevis enkelt sådant, är livserfarenhet att lyssna till.