Intervju som skapar obehag

Ett stort obehag, det är vad jag känner när jag hör Ekots lördagsintervju idag. Det är den katolske biskopen Anders Arborelius som intervjuas. Ämnet för intervjun är – förstås – övergreppen på barn inom Katolska kyrkan. Det finns nu några kända fall i Sverige, det är kring dem och biskopens hantering av dem som intervjun rör sig.

Två saker är det som orsakar min obehagskänsla. För det första att Arborelius viker ner sig och spelar på de villkor som blivit så allmänna de senaste åren och som handlar om något slags offentlig skuldsanering för sådant man inte är orsak till. De offentliga ursäkterna, som avkrävs än här än där, är märkliga. Vad gör de för skillnad? Och av vilken anledning ska den som inte alls är inblandad i en händelse be om ursäkt för den? Så här går det ju till numera, inte minst är det populärt att politiker gör offentliga utspel i form av ursäkter för sådant som påstås ha kränkt människor för decennier sedan.

Jag tycker det är ett märkligt förfaringssätt och förstår inte vare sig vitsen eller värdet. En kyrkans man borde veta att en ursäkt knappast gör någon skillnad. Förlåtelse, däremot, kan förvandla, men det är inget som sker i offentligheten utan förlåtelsen är det enskilda mötets språk för upprättelse och försoning.

Jag förstår att biskopen är pressad och att situationen är mer komplicerad än vad jag känner till, men jag tycker han viker ner sig under den sekulära världens krav och pressens önskan om skandalisering. Önskar han hade klarat av ett mer rakryggat förhållningssätt.

Det andra som får mitt obehag att växa är det som rör tystnadsplikten. Arborelius har fått kännedom om saker i förtroende, under själavårdens tystnadskrav. Detta har nu blivit en offentlig fråga och det berör mig djupt illa. Enligt min syn på tystnadsplikt (sådan som en präst eller pastor har) är att det är ett förtroende som inga omständigheter i världen kan bryta.

Jag tycker biskopen gjort fel som ens talat om att han i konfidentiella situationer mött personer som berörs av de påstådda övergreppen. Även om ett tigande om detta gjort situationen svårare för honom personligen tycker jag att han skulle varit tyst. Det lidande det eventuellt för med sig för själavårdaren är, tyvärr, en del av priset det kostar att vara präst eller pastor. Den människa som vill göra offentlighet av sin upplevelse eller vill anmäla ett övergrepp vänder sig lämpligen inte till en präst utan för båda dessa saker finns andra kanaler. Det konfidentiella mötet i själavården är just konfidentiellt och ska så förbli, för alltid.

Att höra Anders Arborelius sitta i Sveriges radio och tvingas svara på frågor som rör konfidenter och deras själavårdssamtal är upprörande. Jag far illa och tycker det hela är mycket illa skött. Av media, naturligtvis, som inte förstår vare sig den absoluta tystnadsplikten eller den katolska kyrkans uppbyggnad. Men också, beklagligt nog, även av biskopen själv, som enligt min mening aldrig borde ha yppat vem han mött för själavård och vad som då sagts eller inte sagts.