Korsbäraren

I påskens berättelser finns en man som vi nog inte så ofta tilldelar någon större uppmärksamhet. Det är inte så konstigt, han finns ju bara där i skuggan av huvudpersonen. Han skymtar förbi som hastigast i en enda vers, men han är ändå med i världshistoriens mest märkvärdiga händelseförlopp. Simon heter han och omnämns i bibelberättelserna som Simon från Kyrene. Hans uppgift var att bära Jesus kors ett stycke av vägen. Så här berättar Lukas:

När de förde bort Jesus hejdade de en man från Kyrene som hette Simon och som var på väg in från landet och lät honom ta korset på sig och bära det efter Jesus. (Luk 23:26)

Simon oroar mig, jag kan inte riktigt släppa honom ur tankarna. Han märks knappt med det utrymme han får i berättelsen, men han finns där. Den uppgift han blir ålagd är den värsta tänkbara, att bära ett tungt otympligt kors. Till råga på allt är det inte hans egen kors utan någon helt annans. Någon rättvisa tycks det inte finnas, varför ska han bära en så stor börda som inte är hans egen?

Rättvisan består i att Simon från Kyrene får vara med i det viktigaste som någonsin har hänt mänskligheten. Han får vara en del i Jesus försoningsdöd, han tar del i den genom sitt korsbärande.

När Jesus undervisar om lärjungaskap och efterföljelse talar han om att ta sitt kors och följa. Detta blir så fysiskt påtagligt för Simon. Att i efterföljelsens lärjungaskap bära Jesus kors är just det där. Simon bär ett kors som, till synes, inte är hans. Men det är hans kors. Han bär det bara en kortare sträcka, Jesus bär det hela vägen.

Mycket av tyngden i det där korset är våra egna synder. Annat är andras synder. Även det som är andras får vi bära. Att vara kristen är att ha den närheten till att vara människa, att andra inte är avlägsna varelser som inte berör mig utan alla människor är jag. Det finns inget som kan drabba en människa som inte skulle kunna drabba mig, därför drabbar alla människors elände också mig. Det är inte andra som lider, det är jag, som människa.

Det Simon från Kyrene är med om där på vägen till Golgata är att han bär det kors som är hans eget och alla människors. Han bär det för Jesus skull. Hans egen vinning av insatsen är knappast skönjbar, men han bär – för Kristus skull, och det är det vackraste och viktigaste av allt bärande i livet.

Bära ett kors som inte är mitt. Det är Kristus kors.