Den trogne och minnesgode läsaren minns att jag för några månader sedan åsamkade mig en skada i ett ben. Innan den där skadan är helt återställt tar det lång tid. Därför pågår processen för full fart fortfarande.
De händer att jag får ont i mitt ben, på grund av skadan. Eller att jag bli stel om jag varit still. Då haltar jag en stund innan stelheten ger med sig. Jag behöver alltså vara igång, det är det bästa för mitt ben. Annars riskerar jag att inte bli återställd utan få bestående eller långvariga men av min skada.
Möjligen är övergången till en andlig tillämpning av detta inte helt självklar, men jag provar:
Vi har, alla människor, vår skada. Det är synden och syndens konsekvenser. Som kristna behöver vi vara i rörelse för att hålla det andliga livet smidigt och lagom böjligt för att kunna gå utan att halta. För mycket stillasittande kan skapa problem. Ibland hugger smärtan till och påminner oss bryskt om vår skada. Men att sitta stilla och inget göra gör bara saken värre. Ett smidigare, rörligare och mer användbart andligt liv får vi endast genom att hålla igång och vara i lagom rörelse. Endast så kan skadan övervinnas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar