Idag är en minnesdag för många. Precis som gårdagen var det och morgondagen kommer att vara det. Alla dagar är speciella minnesdagar för någon. Varje dag händer något som får någon människas tid att frysas till is och för alltid bränna fast ett minne.
Men kanske är denna dag en minnesdag på ett speciellt sätt. Även för dem av oss som inte drabbades personligt. Det är minnesdagen av Estoniaolyckan.
Visst är det märkligt hur vissa trauman får oss att minnas exakt vad vi gjorde då vi fick beskedet. Vi minns säkert vad vi gjorde, hur det var, då vi fick budet som förändrade våra personliga liv. Men ofta minns vi också exakt hur omständigheterna var då något hände som kanske inte drabbade oss personligen men som var ett gemensamt, offentligt, trauma.
Jag minns beskedet om Palmemordet. Jag minns hur Estoniakatastrofen nådde mig. Jag minns dramat i USA den 11 september 2001. Jag minns när jag fick beskedet att Anna Lindh var knivskuren. Jag minns också beskeden om de personliga katastroferna, var jag var, hur det var. Jag minns detaljer från dessa vardagar som alla andra dagar går spårlöst förbi.
Det är så uppenbart att det finns stunder i livet som präglar oss mer än andra. Vilka dessa stunder är kan vi inte veta. Men kanske är dessa besked, som vi särskilt minns, en del av livets prägling i oss.
I bästa fall finns det också andra minnesdagar i våra liv. Sådana som är fyllda av glädje förstås. Men också de där dagarna då det ögonblick inträffade då Gud kom så nära att allt ställdes på ända. Jag vill minnas de ögonblicken – de förvandlande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar