Om att höra Gud

Kära syster Veronica är en både klok och gudfruktig människa. Ofta är hennes blogginlägg mycket tänkvärda. Som till exempel detta om att höra Gud. Läs gärna syster Veronicas fina text! Här följer mina egna reflektioner i spåren av att ha läst hennes blogginlägg. Men först psalm 95 i dess helhet:

Kom, låt oss jubla till Herrens ära och hylla vår klippa, vår räddning! Låt oss träda fram inför honom och tacka, hylla honom med sång och spel! Ty en stor Gud är Herren, en stor konung över alla gudar. I hans hand är jordens djup, och bergens toppar är hans. Hans är havet, som han har gjort, och fasta landet, som hans händer format. Kom, låt oss falla ner och tillbe, knäböja inför Herren, vår skapare, ty han är vår Gud och vi hans folk, fåren i hans hjord. Om ni ändå ville lyssna till honom i dag! Förhärda er inte som vid Meriva, som den gången vid Massa i öknen, där era fäder satte mig på prov, prövade mig fast de sett vad jag gjort. I fyrtio år var jag led på det släktet och sade: Detta folk far vilse, de känner inte mina vägar. Och jag svor i min vrede: Aldrig skall de nå fram till min viloplats.

Mycket finns förstås att säga om en så späckad text, men jag stannar vid det där med att höra Gud tala. Det är förmodligen inte så att Gud bara talar ibland. Nej, Gud talar nog hela tiden, på olika sätt. Frågan är bara när vi hör det där som Gud talar. Enligt den här psalmen hör vi Gud då vi inte förhärdar våra hjärtan. Exakt vad ”förhärda” är kan det säkert sägas en hel massa om. Jag nöjer mig med att konstatera att det mesta förhärdandet troligtvis är att lita för mycket på sig själv (högmod, kort sagt).

För hur gärna jag än vill sätta Gud både först och främst, blir det sällan så. Först klurar jag på egen hand (det gäller även om jag bett mina böner och lämnat både mig själv och allt annat till Gud). Det är så rysligt svårt att ställa sig själv åt sidan. Alltså blir det oftast så att jag – även när jag inte vill – sätter mig själv främst.

Först på egen hand och främst mig själv. Så lyder den bittra verkligheten – även de stunder jag både önskar och vill att det vore Gud både först och främst.

Lösningen är nog både enkel och svår – som alltid. Det svåra är att ödmjuka sig. Det enkla är att det inte finns någon ände på vare sig möjligheten att få pröva igen eller Guds tilltal.

”Kom, låt oss!” Där är psalmens uppmaning, att ständigt komma igen, att ständigt ta chansen, att ständigt… ständigt… Då kan vårt öra nås av det Gud talar.