I början av den här veckan upptäckte jag att mina planer
inte gick som jag hade tänkt mig. Först blev jag irriterad. Sedan bad jag en
bön och lämnade min irritation och mina önskemål till Gud. Det gick en dag
eller två, så kom lösningen.
Ibland går det fort. Ibland tar det så lång tid innan saker
löser sig att man är nära att förlora hoppet. Jag tror att båda dessa förlopp
har något att säga om Gud och om livet med Gud.
Ibland sker undret snabbt. Då påminns vi om Guds obegränsade
makt och förmåga att göra vad som helst när som helst, och hur Gud kan bli vår
hjälp om vi ber om det. Ibland tar undret lång tid på sig. Då påminns vi om att
tid inte är samma sak för Gud som för oss och att Gud inte förändras trots att
tiden går. Det där nuet när undret kan ske finns ju hela tiden, även om tiden
går. Dessutom övas vår tro och tillit till Gud av de långsamma undren. De
stärker vår karaktär och gör vår tro uthållig.
Den här gången behövde jag ingen uthållig tro. Det räckte
med en bön och ett par dagars tid. Tack för det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar