Per-Arne Dahl beskriver i Något att hoppas på när det värsta har hänt möjligheten att gå
vidare efter en katastrof i livet. Han talar om nödvändigheten av att ”först
och främst dröja tillräckligt länge i sorgen”. Detta ”samtidigt som vi gör
plats för hoppet”. Med sorgen är det inte bråttom, skriver han. Den måste få ta
sin tid. ”Men det är bråttom med att ge hoppet utrymme och kraft.”
Så sant. För att komma helskinnad – och starkare – ur en
kris behöver sorgen får breda ut sig över allting så länge den behöver. Och så
behöver hoppets frö planteras och ge plats att gro en gnutta i sorgens
sprickor. Annars blir vi bittra och låser fast oss själva i livets
förfärligheter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar