Jag har nystartat bloggande och igår skrev jag om en av de
två bloggar som helt plötsligt hjälpte mig att komma igång igen. Idag ska jag
berätta om den andra.
Det är syster Veronica som skriver. Inte heller hon är
alltid så flitig med bloggandet som hon skulle önska. Hon gör en trösterik
reflektion kring detta då
hon bland annat skriver så här:
Nu har det blivit en lång
tystnad på bloggen och för varje dag som går känns det allt svårare att bryta
den!
Varför skriva idag när jag
inte skrev igår?
Ja, det är som att omvända sig
och börja ett nytt liv.
Jag ska göra det i morgon,
tänker man, och med det får man gott samvete men man går aldrig till
handlingen!
Syster Veronica, du är inte ensam! Inte heller jag är ensam.
Fortsättningen på syster Veronicas inlägg är än mer trösterikt, då hon
skriver utifrån bibelordet om att Anden
stöder oss i vår svaghet:
Vi behöver alltså inte låta
oss förlamas av vår egen svaghet, den får inte härska över oss, den enda som är
Herren över våra liv är Jesus Kristus.
När jag känner mig otillräcklig, för att bloggen är tyst eller av någon
annan anledning, har jag det bästa stödet i hela världen. I min styrka blir jag
så lätt mig själv nog, men i svagheten är jag ynklig och bräcklig. Då är den
helige Ande mitt stöd – det har jag Guds ord på genom bibelordet. Tack syster
Veronica för påminnelsen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar