En av sommarens läsningar var Den hemliga trädgården av Frances Hodgson Burnett. I den finns en
fin beskrivning av det eviga:
En av besynnerligheterna med
livet här i världen är att man bara då och då är alldeles säker på att man
kommer att leva i evigheternas evighet. Man vet det ibland när man stiger upp i
den milda, högtidliga gryningen och går ut och står ensam och tittar upp mot
den bleka himlen som långsamt skiftar färg och blossar upp och blir ett
sällsamt skådespel tills österhimlen plötsligt nästan får en att ropa till och
hjärtat står stilla inför den uppgående solens underbart oföränderliga majestät
– detsamma varje dag i tusen sinom tusen år. Då vet man det i ett ögonblick
eller så. Och man vet det ibland när man står ensam i en skog i solnedgången
och den mystiska djupa gyllene tystnaden långsamt tycks upprepa något som man
inte riktigt kan uppfatta, hur mycket man än försöker. Så händer det ibland att
den mörkblåa nattens oändliga tystnad och de otaliga väntande och vakande
stjärnorna övertygar en om det; och ibland bekräftas det av ljudet av musik i
fjärran; och ibland av att man ser in i någons ögon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar