I nöden prövas vännen, sägs det. När det väl gäller ställer
folk upp, påstås det. Stämmer detta? Jag undrar jag.
I krisens värsta ögonblick, när man mår som sämst, när det
går hål i tillvarons och livets botten, då är man ensam, hävdar jag. Erfarenheten
talar.
Det är en djupt existentiell fråga detta med ensamheten. I
ensamheten kan det plötsligt uppstå en glipa.
Ibland sker ett sådant där under när det dimper ner till
exempel ett mejl just en dag då det är mörkt. Kärlek.
De fina, goda människorna finns, verkliga vänner – i nöden –
de finns. Och framförallt: Gud finns och sträcker sina allsmäktiga armar ut
över världen för att uppmuntra någon att göra just det där som jag behövde.
Tack!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar