Psalm 6 i Psaltaren innehåller en intressant paradox. Det är
en bön om att Gud ska skydda mig från sig själv!
Herre, tukta mig inte i din vrede, straffa mig inte i
din harm! Förbarma dig, Herre, jag är kraftlös, bota mig, Herre, min kropp
tvinar bort och min själ är fylld av skräck – o Herre, hur länge? Kom tillbaka,
Herre, rädda mitt liv, hjälp mig i din godhet, ty ingen åkallar dig bland de
döda. Vem lovsjunger dig i dödsriket? Jag är matt av mitt suckande. Jag dränker
min bädd i tårar var natt, sängen dryper av gråt. Mina ögon är skumma av sorg,
mina fiender har fått dem att åldras. Gå bort från mig, ogärningsmän, Herren
har hört min gråt. Herren har hört min åkallan, Herren har tagit emot min bön.
Mina fiender skall slås med skam och skräck, ja, tvärt ta till flykten med
skam.
Och
att Gud gör detta, skyddar oss från sig själv, det är NÅD.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar