Ibland säger man att vill man vara fin får man lida pin och
menar ungefär att en viss svårighet är förutsättningen för ett bra resultat.
Ett av de mest irriterande ljud jag vet är ljudet av de där
blåsaggregaten som flyttar vinterns grus från gräsmattor och trottoarer till
ytor där det kan fångas upp av en sopmaskin. Ljudet är kraftigt och enformigt
och tränger igenom även de mest ljudisolerade fönstren. Det är bara att bita
ihop och stå ut. Och så kan man göra en sak till, nämligen tänka på att vill
man vara fin så får man lida pin. För visst blir det fint och vårfräscht när
gruset och dess damm försvinner från gräsytor, trottoarer och gator. Jag tänker
på det, och då blir det lite lättare att stå ut med grusblåsaroljudet.
Visst påminner det där om hur det är i livet. För att få det
fina, det goda och det efterlängtade får man ofta utstå en del pina på vägen. Det
är som att själva livet är konstruerat så att för att uppskatta det fina och
det goda måste vi ha en kontrast, det fula och onda. Och ser man det på det
sättet är det värt att utstå ganska mycket pina för att sedan få uppleva livets
skönhet och lycka.
När blåsaggregaten tystnat blir det mer tyst än på länge.
Det är som att tystnaden blir starkare efter störningen precis som skönheten
och glädjen blir större efter väntan och pina.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar