Har en tid
Har en tid lagt märke till att jag blivit så rädd för kommatecken då jag skriver. Vet inte varför, bara att min interpunktion blivit alltmer otydlig, krävande och förvirrande.

Kanske är det en rädsla att tvinga på texten en rytm och en innebörd som den inte självklart har. Eller en rädsla för att min brist på kommateringskunskap ska komma till synes (fast den blir ju knappast mindre synlig för att jag avstår från kommatecken). Eller en rädsla för själva tecknen, dessa som ingenting betyder i sig och samtidigt är det vilket vi är beroende av för förståelsen av vår kommunikation. För även om vi inte tänker på det, så använder vi ju kommatecken också då vi pratar, fast vi inte uttalar dem.

Där kanske vi har det, i uttalandet. Kommatecknen uttalas inte, utan deras uppgift är tystnadens. Det är genom att inte höras som de hörs. Och med tilltron till att det viktigaste förmodligen sägs i mellanrummen mellan orden och raderna, i pauserna och i tystanden, kanske min nyfunna osäkerhet inför kommateringen fått sin förklaring.

Att sätta pränt på tystnaden är att ta sig stora anspråk, och absolut något som kräver den största respekt. Att sätta pränt på tystanden är att verkligen säga något. Att inte interpunktera blir då tomt prat, medan de små men viktiga krumelurerna i interpunktionens register är de som avgör alltihopa.