Sju vackra flickor
Sju vackra flickor i en ring, går jag förbi. De står tätt intill varandra, de bär alla likartade svarta midjekorta jackor och de vänder exakt samtidigt på sina huvuden och tittar på mig, då jag passerar. Allt medan jag tänker på några av filosofen Martin Bubers ord:

Kollektivitet är icke förbindelse, det är en hopbuntning: medlemmarna är sammanpackade, individ intill individ, gemensamt utrustade, gemensamt förberedda, med endast så mycket liv från människa till människa att det uppeldar marschstegen. Men gemenskap, gemenskap i vardande (endast den känner vi hittills) är ett icke-mer-bredvid-varandra-utan-med-varandra hos en mängd personer vilka, även om de rör sig mot ett gemensamt mål, överallt erfar sig vara vända mot varandra. Det är ett dynamiskt visavi, ett flödande av Jag till Du: gemenskap råder där gemenskap sker. (Buber, Martin, (1993), Dialogens Väsen. Traktat om det dialogiska livet, Ludvika: Dualis, s94)