Det fullsatta tåget
På det fullsatta tåget blir min plats den bredvid en man som jag efter ett tag förstår är blind. Medan jag sitter där med boken i den ena handen och pennan i den andra, funderar jag över hur verkligheten kommer till synes för den som inte ser. Som själv varande oerhört visuell, med ett liv fyllt av läsande och skrivande, är det självklart att undra över vad det är i livet jag missar till följd av att jag ser. Att det är något tar jag för självklart.

Det finns naturligtvis andra sätt saker kan vara synliga på än det rent visuella, precis som man kan höra med ögonen och inte bara med öronen. Men hur ser den där osynliga verkligheten ut, som endast är den blinde förunnad?

Ja, jag är nyfiken på den värld som döljer sig för mig, men är fullt synlig för den blinde mannen vid min sida. Han vet säkert en hel massa som jag inte har en aning om, eftersom jag inte kan se det till följd av att jag ser. För jag tror att det finns somligt som man behöver vara blind för att verkligen se, sådant som ligger bortom det synbart synliga. Inte så att jag önskar mig en förlorad syn i bokstavlig mening, men jag skulle gärna vilja se det där som träder fram då synen kopplas bort.

Det vi värderar så högt – att vara friska, perfekta och utan defekter – är förmodligen inte värt så mycket som vi vill tro. Dessutom finns det säkert sådant som inte är värt att se. Och så har människor tillgång till olika kunskaper om vad det är att vara människa. Våra förutsättningar visar oss olika saker och det vore pinsamt förmätet av mig att tro att jag egentligen vet särskilt mycket.