På vägen hem
På vägen hem gick cykeln sönder. Det går numera att trampa hur mycket som helst på den, utan att komma någonstans, alltså något slags sisyfusversion av färdmedel (en del kallar liknande modeller för motionscykel). Så det blev till att ta cykeln i hand och använda apostlahästarna istället.

Och då verifierades det som jag ju gärna påstår, nämligen att man ibland bör promenera den väg man annars cyklar (eller, ännu värre, åker bil). Att promenera är som att färdas sträckan för första gången, ögonen ser helt nya saker.

Som till exempel hur spindeln och rimfrosten samverkat och skapat tvättlinor – eller om det är telefontrådar – i en vinterkal buske. Ett bedårande konstverk!