Samtal
Samtal är en intressant sak. Särskilt de samtal då vi tror att vi talar om samma sak, men inte alls gör det (alla samtal är väl egentligen sådana, i alla fall om man förstår förståelse som mer än något enhetligt, enkelriktat och för alla inblandade identiskt).

Ibland faller jag för frestelsen att låta fysiska samtal eller mejlkonversationer fortgå, trots att det är uppenbart att vi talar om olika saker. De missförstånd som ligger till grund för dylikt behöver inte vara negativa, utan kan mycket väl vara själva essensen i det samtal som vi båda deltar i, men som ingen av oss kan styra eller bemästra.

Detta är vad som skulle kunna kallas konstruktiva samtal, sådana som verkligen kan leda dit vi inte varit förut och bidra med insikter och lärdomar som kan bli avgörande för det ena eller andra. Inte särskilt välregisserade eller förståelseorienterade förstås. Men om förståelse ses som något större och kanske till och med annat än begriplighet, kan dessa samtal hjälpa oss att spänna bågen lite över vår egen förmåga.

Och någonstans där börjar det verkligt spännande samtalet, då vi talar tillsammans, inte nödvändigtvis om detsamma, men definitivt med varandra. För någonstans där i mötet, i mellanrummet, i själva interaktionen, sker det obegripliga (!) att samtalets alla ord och begrepp blir till förståelse.