Ett piano
Det är ju mycket möjligt att det endast är den förträffliga akustiken i mitt huvud (vad nu den kan bero på) som får det att i korta ögonblick låta tämligen utmärkt då jag sjunger. Och särskilt bra till eget pianoackompanjemang, eftersom dessa båda inslag då kan anpassa sig till varandra och inte behöver ta massa hänsyn till exakt rytm och text och sådana petitesser, utan kan göra lite som det blir.

Jag spelar och sjunger helt i nivå med min musikalitet, alltså något bättre än kreti och pleti och mycket sämre än de som kan benämnas musikaliska. I förhoppningen att ingen av mina grannar besitter en sådan musikalisk gåva, utan i huvudsak hör till kreti och pleti, klinkar jag frimodigt på tangenterna och låter en och annan sång lämna min strupe.

Ibland övar jag på körens sånger och tänker att mina grannar på det sättet får del av något ifrån gudstjänsten i min kyrka. För även om de missar tre av fyra stämmor i körsatsen, föreställer jag mig, att något av andan i alla fall letar sig genom betonglagren i väggarna som skiljer oss åt.

Och nu har jag fått det bekräftat: Mina grannar hör att jag spelar piano och enligt egen utsago stänger de då av TV:n och annat som låter, för att låta mitt pianospel ljuda. Det är ett förtroende, ett stort förtroende. De inte bara står ut med mitt klinkande, de låter det ta plats i sitt eget hem, sina egna liv. Förtroendet är egentligen för stort, men nu har jag fått det och därför blir det i det följande musicerande under större allvar.

Och någonstans tror jag att detta är ett uttryck för mänsklig delaktighet. Och något mycket vackert.