Nationell
Har tittat in på de nationella bönedagarna, som pågår i Stockholm, för att be – naturligtvis. Tämligen snart får jag anledning att fundera över det där med ”nationella”. Initialt hade jag väl tänkt att det nog anspelade på nationen Sverige, men detta får jag revidera, då några norrmän höjer sina röster och ber på sitt melodiska språk.

Och detta räcker för att jag ska inse det förtjusande med ”nationella” bönedagar. Det är ju inte nationen Sverige som avses, utan den nation som är Guds rike!

Är det inte vackert: bönedagar för det folk som är Guds rike! Jag är i alla fall helt tagen av detta. För helt plötsligt försvinner alla de vanliga gränsmarkörer som vi medvetet eller omedvetet sätter upp, sådant som språk, etnicitet, kön, klass, församlingstillhörighet, tradition, o.s.v. Att Gud vill att vi möts för nationella bönedagar där det är Guds rike som är nationen, tror jag vi kan ta för givet. För vad, om inte detta, var det Jesus bad till Gud Fader om i avslutningen av sin jordiska gärning:

Jag har uppenbarat ditt namn för de människor som du tog från världen och gav åt mig. De var dina, och du gav dem åt mig, och de har bevarat ditt ord. Nu förstår de att allt som du har gett kommer från dig. Orden du gav mig har jag gett dem, och de har tagit emot dem och verkligen förstått att jag kommer från dig, och de har trott på att du jag sänt mig. Jag ber för dem. Men inte bara för dem ber jag utan också för alla dem som genom deras ord blir ett och att liksom du fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig.
(Joh 17:6-9a, 20f)