Några dagar
Några dagar nu har jag försökt få ordning på en passus jag läste hos Sigmund Freud häromdagen: skriften är ursprungligen den frånvarandes språk.

Det självklara och uppenbara i citatet behöver inte så många tankeflagor för att framträda, men det finns något mer i de där orden. Något jag omöjligt kan få ordning på.

Så läser jag en av R. S. Thomas dikter, och kanske finns där någon beröring, mellan psykoanalysens fader och den anglikanske prästen. För det händer något när den frånvaro vars språk skriften är, i sig både rymmer och omtalar frånvaron.

Frånvaro
Det är denna stora frånvaro
som liknar en närvaro, som driver
mig att anropa den utan hopp
om svar. Det är som om jag träder in

i ett rum som någon just har
lämnat, en väntsal för någon
som ännu inte har anlänt.
Jag moderniserar mitt otidsenliga

språk, men han är inte mer här
än förut. Gener och molekyler
har inte mer kraft att frammana honom
än israeliternas rökelse på altaret.

Mina ekvationer är lika gagnlösa
som mina ord. Vad äger jag annat
än saknaden som uppfyller hela min varelse,
ett vakuum som han kanske inte skyr?
(R. S. Thomas, Minnen av eld)

Det är något där, i frånvaron, som gäckar mig. Igen. Det refuserar mig. Igen.