Sitter vid köksbordet
Sitter vid köksbordet i lunchens efterdyningar. Läser tidningen, dricker en kopp te, äter en pepparkaka, dagdrömmer.
Abrupt och påtagligt plågsamt slår tiden till. Via en hemsk färd från det tidlösa vilsamma, förs jag tillbaka till det tidsmässiga och tvingande, och blir varse att jag ju har ett uppdrag att utföra och som jag nog i pliktens namn borde ägna mig åt, istället för det som pågår där på pinnstolen vid kökets slagbord.
Jag tycker inte om tiden, förmår liksom inte bli vän med den. Den motarbetar mig så ofta, även om det finns tillfällen då vi klarar av att samarbeta och andra då vi till och med har nytta av varandra. Fast de där sista stunderna är rätt så ovanliga, det vanliga är konfliktens förhållande mellan mig och tiden.
I något slags försök till anpassning tar jag hand om disken och masar mig sedan till datorn, böckerna, anteckningarna och plikten. Så nu sitter jag här istället och dagdrömmer. Drömmer om bättre tider, sådana utan tid.
4 januari 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Ja du tiden är inte en snäll sak... Den är lite mysko. När man vill att den skall gå fort, går den sakta och när man vill ha mer tid för "onödigheter, tänkande, drömmande osv." då går den alltför fort.... Knepigt det där... Ganska mkt i livet är i ett motsattsförhållande till vad människans natur är...
Egentligen är det inte att tiden går som stör mig, utan mera dess tidslighet. Att behöva inordna mig i den och rätta mig efter den. För ibland måste jag ju det, även om jag så långt det är möjligt försöker undvika det.
Skicka en kommentar