I Bibelns första bok

I Bibelns första bok ryms en lång berättelse om Abraham. Genomgående i skildringen är att den ålderstigne och barnlöse Abraham får ett löfte av Gud om ättlingar fler än sandkornen. Tiden går, löftet upprepas, inget händer. Abraham blir allt äldre och löftet alltmer utopiskt. Men till sist får Abraham och hustrun Sara, genom ett Guds under, den utlovade sonen Isak.

Det finns mycket att lära av Abraham, en av dessa lärdomar är att vänta. Abraham hade löftet, tiden gick, omständigheterna förändrades, löftet stod kvar. När sedan sonen föds och löftet fullbordas är det som framträder den långa väntan i ett nytt ljus. Visserligen är sonen en gåva från Gud och den långa väntan äntligen slut, men det är som att själva väntan var mer än bara en transportsträcka fram till löftets uppfyllelse.

Och så tror jag att det är i livet: väntan är inte en transportsträcka fram till ett resultat, utan det är en aktiv handling. Att vänta är helt enkelt att leva. Petrus uppmanar oss i sitt andra brev att leva heligt och fromt på alla sätt medan ni väntar på Guds dag (2 Pet 3:11b-12a).

Det är denna aktiva, målmedvetna väntan Abraham ger exempel på. Den Abraham som ses som ett föredöme när det gäller att tro. Tro, som är detsamma som att leva i sin väntan. Abraham om vilken det sägs att där allt hopp var ute höll Abraham fast vid hoppet och trodde (Rom 4:18a).