Orden

Det är något med orden. Något med orden, som jag funderar över nu igen. Orden är en avgörande del både av vår kommunikation och av våra erfarenheter. Utan orden kan vi inte uttrycka oss, inte ge mening åt det som händer oss och inte lagra information. Även bilder har ett språkbruk av ord, i och med att bilden föreställer något och detta uttrycks i ord.

Orden fanns med redan den första skapelsedagen. Gud uttalade sitt ord och det skapades: I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Gud sade: ”Ljus bli till!” Och ljuset blev till. (1 Mos 1:1, 3). Bibeln talar vidare om hur samma ord som uttalades av Gud i begynnelsen är Ordet Jesus: I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. (Joh 1:1). Ordet är Gud i människogestalt, Gud inkarnerad.

Orden som vårt språkliga uttryck, står inte fria från denna ifrån början nedlagda ordning, att orden är skapande. Guds ord, det allsmäktiga, skapar himmel och jord, ljus och mörker, växter, djur, människor. Det inkarnerade gudsordet Jesus skapar upprättelse, försoning och evigt liv. Guds ord är fullkomliga.

Människans ord skapar också, men till följd av sin ofullkomlighet inte på samma nivå som Guds ord. Vi förmår inte genom våra ord skapa himmel och jord, eller frammana förlåtelse för vår synd och försoning med Gud. Vi kan använda skaparkraften i våra ord till att binda oss själva och andra i fängelser av begränsning och förakt. Eller vi kan tala ord som skapar möjligheter och kärlek.

Den begränsade människan kan med sina ord, dem hon från skapelsen fått från Gud, säga sitt ja eller sitt nej till den vars ord aldrig förgår. Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall aldrig förgå. (Matt 24:35)

Det är makt i orden. Våra egna ord kan lösa eller binda, säga ja eller nej. Och den som en dag oåterkalleligt har sista orden är den som själv är Ordet.