Strävanden

Julius Lundmark i Svaipaliden hade blivit uppfinnare för livets ofullständighets skull. Det som saknades var okänt och namnlöst och det behövde framkallas.

Så uppfinner Julius, i Torgny Lindgrens novell Uppfinningarnas moder, det som redan finns och hans mor talar – likt Bibelns Predikaren – om fåfänglighet. Det hela får sitt slut (?) då Julius blir fast i den evighetsmaskin han byggt.

Är det inte i samma riktning som Julius vi ofta strävar: mot att bemästra det redan givna och slutligen även vinna kontroll över själva det oändliga. Så utopiskt! Så fåfängligt! Allt som kommer hända är att vi, tillsammans med Julius, roterar i den maskin som simulerar evighetens verklighet.