Att vänta

Väntar tillsammans med en god vän och hennes man på deras bebis. Den beräknas anlända ungefär när som helst. Många saker kan man undra över, är det en flicka eller en pojke, vilket blir det mest passande namnet, vem är bebisen lik, hur stor är den, och så vidare. Men en sak vet man ändå ganska säkert och det är när bebisen ska födas. Även om det kan variera med några dagar eller till och med veckor, så vet i alla fall de blivande föräldrarna på ett ungefär när det är dags. De har väntat vecka ut och vecka in och snart har de fyrtio veckorna gått och bebisen är redo att titta ut.

Med annan väntan är det ju inte självklart så där kontrollerat. Inte alltid när man väntar vet man exakt vad man väntar på och därför inte heller när det ska ske. Och även om man vet vad man väntar på, kan väntan vara en oöverblickbar tid, den tycks liksom inte ha ett slut. Samtidigt som just den föreställda närvaron av ett slut är väntans förutsättning.

Att vänta är en märklig syssla. Oavsett det är väntan på ett litet barn eller väntan på något annat, är det svårt att säga vari väntan egentligen består. Det är avvaktan på att något ska ske, något som gör saker och ting annorlunda. Men vad är själva väntan? Ja, just nu kommer inte min tanke längre än till att väntan är livets pågående. För det är endast genom att leva, varje dag, som väntans resa kan göras. Och utan den resan nås aldrig det mål utan vilket väntan inte skulle finnas.

Ser fram emot beskedet om att en liten bebis har anlänt till den väntande familjen. Och så väntar jag på målet för min egen väntan – vad det nu är.