Bakom

Fåglarna sjunger till Hans ära och blommorna doftar till Hans välbehag.
Jag hör havet som leker och vinden som susar i blomstrande fägring i sommartid.

Då kan jag ej tvivla, då måste jag tro det är Herren som skapat vår jord.
En trygghet jag äger, som vet att Han lever och givit oss ljuset på mörklagd jord.

Det skrattas omkring oss, kanske livet är lätt för många att leva en ljus sommartid,
men när mörkrets inbrott drar över bygden, då brottas du kanske med en inre strid.

Men då skall du veta att Jesus är nära, Han älskar dig mera än du anar,
och Han ger dig en frid som du aldrig hade väntat och du ser med större glädje på allt som Han skapat.

Då kan du ej tvivla, du måste väl tro det är Herren som skapat vår jord.
En trygghet du äger när du vet att Han lever och givit oss ljuset på mörklagd jord.

Så sjunger Roland Utbult och det är en ganska god beskrivning av mitt nu. Visserligen är det lite för långt till havet för att jag ska kunna höra dess lek, men nådens hav är tillräckligt nära för att jag ska kunna ana skvalpet. Och det är just det som gör skillnad, det som göra att blicken förändras och jag i fågelns sång inte bara hör kvittrandet, utan hör Skaparen själv. Att jag i blommorna känner doften av något större än det jordiska och det som är jag. Det är nåden som kvittrar, nåden som doftar. Åtminstone för den som stannar så länge att det större framträder i ljudet, i doften. Ty:

Bakom allt finns du Gud, finns din tanke och din mening.
Och vi får glädjas över livet. Stor är du Gud.
(Roland Utbult)